Det här vill inte Moderaterna att du läser

DSC_0073

Moderaternas valstuga i Uppsala

Det här är det tredje blogginlägget i en serie om några saker som partierna inte vill att du läser eller frågar kandidaterna om. Jag skriver det eftersom det är inte så svårt att se vad partierna VILL prata om.

Flera frågeställningar kommer ni att märka kommer att återkomma på flera partier. Generellt finns det en hel del som blir problematiskt i ett svenskt perspektiv när man samarbetar med partier från andra länder. Listan kommer inte heller vara fullständig, det finns mer som partier och kandidater gärna inte pratar om, kanske kommer några att tycka att det jag listar är orättvist eller snedvridet – men det här är mitt försök till ett att ge fler verktyg för väljare att ställa kritiska frågor i Europapolitiken. Förhoppningsvis bidrar till det bra svar från partierna och en bra dialog.

Det är min ambition att hinna med tio partier före valet, vi får se om tiden medger det. Först ut är det parti som är störst i opinionsmätningarna.

Kapitel 3 Det här vill inte Moderaterna att du läser

Moderaterna i Sverige vill liksom Socialdemokraterna tala tyst om kopplingen som gjorts mellan parlamentsvalet och vem som blir EU-kommissionens ordförande. Fredrik Reinfeldt håller sig med armslängs avstånd från den officiella EPP-kandidaten (M & KD) Jean-Claude Juncker och det finns väl ingen moderat valarbetare som i mötena med väljare säger till exempel att en röst på Gunnar Hökmark också är en indirekt röst på Jean-Claude Juncker som kommissionens ordförande.

Juncker är en EU-veteran från Luxemburg som i 18 år var premiärminister (och under stor del av den tiden var han samtidigt finansminister) men fick lämna sin post i en spionskandal, som du också kan läsa om här.

Han var också Eurogruppens ordförande i många år. Spekulationerna om Junckers dryckesvanor har varit omskrivna i europeisk press liksom tveksamheter kring om han har stöd eller inte. Så fort Merkel har slirat i uttalanden om att medlemsstaterna ska spela partigruppernas spel så har Juncker surrat frau Merkel vid rodret och sagt att hon lovat att ge honom sitt stöd.

Kanske inte så konstigt att Moderaterna (och Kristdemokraterna) inte vill ha frågor av väljare om kommissionens näste ordförande är alkoholist (vilket förnekas av Juncker ska tilläggas) eller inte, och om denne är lämplig att hantera känsliga frågor när han inte kunde hantera lilla Luxemburgs säkerhetstjänst.

Att man dessutom är lindrigt sagt tveksam till konstruktionen med det indirekta valet och ser det som oönskade steg mot för mycket federalism bidrar också. Lägg därtill att det finns många moderata fotarbetare som är tveksamma till allt som inte är mellanstatligt samarbete.

I förlängningen finns det nog både en och annan tyst moderat i partiets mer EU-kritiska falang som gärna skulle se att det där Europaparlamentet slopades helt och hållet och EU sköttes enbart i förhandlingar i ministerråd och liknande indirekt valda församlingar för att säkerställa nationellt inflytande och hålla överstatlighet på armslängds avstånd. Här kan man också ana en genuin sorg att brittiska Tory lämnade EPP och öppnade en egen EU-kritisk konservativ grupp som i svensk kontext är för långt åt det EU-kritiska hållet.

Dilemmat för moderaterna är just spänningen att balansera mellan att vara ett positivt ja-parti som Moderaterna gärna framställt sig som i 20 års tid och hantera motståndet mot de krafter som med små steg driver på för att detaljstyra från kommissionen och parlamentet – men också de krafter som vill se mer federalism – manifesterad av en europeisk presidentvalrörelse. Till exempel de krafter inom EPP som drivit på för att lyfta fram federalisten Juncker som ordförandekandidat till kommissionen. Att man är för, men emot, men för fast emot är inte det enklaste indiska reptricket i politisk kommunikation.

En annan fråga som Moderaterna gärna inte talar om är att i stora partigrupper finns det ofta någon eller några partier som vi med svenska ögon betraktar som mer eller mindre skadade ägg i partiäggskorgen. I EPP handlar det framför allt om det ungerska regeringspartiet Fidesz som OSSE (Organisationen Samarbete och Säkerhet i Europa, OSCE på engelska) kritiserat för att ha ändrat lagar till förmån för partiet vilket påverkade resultatet.

Tidigare har kommissionens ordförande Barroso (även han från EPP) uttryckt kritik mot de ungerska lagarna. Deutche Welles (Tysklands internationella TV-kanal) Christoph Hallenbach förebrår EPP för att tillåta partiet i gruppen. Gruppledaren för EPP, Joseph Daul har gått längre än att bara tillåta, han uttryckte på twitter sin stolthet över partiets ledare Viktor Orban (som nu också stökat till det i Ukraina genom att kräva självstyre åt den ungerska minoriteten).

Skärmavbild 2014-05-11 kl. 10.48.50

Skärmdump från Twitter

Moderaterna vill heller inte prata så mycket om Eurofrågan (men det är dom inte ensamma om, det vill inget ja-parti förutom Folkpartiet). En flodhäst i det svenska vardagsrummet är att vi inte har något fördragsmässigt undantag för Euron och har alltså egentligen åtagit oss att införa den. Men ingen pratar om att Sverige skulle behöva ett fördragsundantag för att få bort frågan helt från dagordningen, inte ens Euro-nejpartierna

(Tilläggsnot: Jag har inte hört någon i debatten eller sett något om ett sådant krav – men det finns medtaget i Vänsterpartiets valplattform på sidan 2 (finns det med i fler valplattformar – säg gärna till) Det krävs mer än att det är med i en valplattform som få läser för att man ska kunna anse att det pratas om frågan).

En annan sak som det inte talas om så mycket just nu är konsekvenserna av EU:s solidaritetsklausul som innebär till exempel att Sverige har lovat stöd till Baltikum vid ett ryskt uppträdande som det mot Ukraina (inte så mycket till försvarstillgångar eller säkerhetspolitisk trovärdighet (som till exempel Estlands president pekat på eller en tidigare attaché från USA) när regeringen Reinfeldt fortsatt på Göran Perssons linje. Inte så bra att lyfta en fråga där skåpet är tomt på hemmaplan eftersom Anders Borg ville använda det till annat.).

För Moderaterna i Sverige är Alliansen viktig som ett tydligt och trovärdigt regeringsalternativ, däremot talas det väldigt tyst om så här valtider att någon Allians inte finns i Europapolitiken. Här är var och en sig närmast och näst närmast sin egen partigrupp.

Det är möjligt att det finns något hemligt strategimemo som gör att konflikter mellan de fyra partierna ska hållas på så låg nivå som möjligt just nu – men vi behöver inte gräva särskilt djup för att hitta rallarsvingar mot Moderaterna på miljöområdet eller den här råsopan från ”Allianskompisar”.

Sedan finns det frågor som Moderaterna pratar om för att de måste men där de har det omvända pedagogiska problemet jämfört med exempelvis S-V-MP i debatten – varför de röstar emot sådant som de flesta i den svenska debatten nog spontant (i alla fall vid en första anblick) kan tycka låter rätt bra och schysst – som rättighets- och miljöfrågor.

Ofta har Moderaterna röstat nej av endera av två skäl, antingen anför partiet att man är emot för mycket reglering och byråkrati eller för att man är emot att frågan ska hanteras på överstatlig nivå (vilket kan leda till försämringar eller oönskade tvång i Sverige). Kritikerna (läs politiska motståndare) säger svepskäl och svek.

Här finns exempelvis timmerförordningen (märkning av trä för att stoppa import av illegalt avverkad regnskog) som lett till en hård ordstrid mellan Naturskyddsföreningen och Christofer Fjellner, om huruvida eller inte där Fjellner slagit tillbaka hårt.

En annan sådan fråga som syns mycket i valrörelsen är den omdiskuterade Estrela-rapporten som hade skrivningar om att rätten till en laglig (och säker) abort ska ses som en mänsklig rättighet vilket gjorde att hela parlamentet gick i spinn i en kalsongfråga (för att citera Marit Paulsen). Här röstade lade Gunnar Hökmark (och övriga moderater) ned sin röst i den slutliga omröstningen vilket följt honom i valrörelsen, bland annat i utfrågningen i SVT:s toppkandidaterna.

Läs tidigare delar av serien:

Kapitel 1: Det här vill inte Socialdemokraterna att du läser

Kapitel 2: Det här vill inte Folkpartiet att du läser

(PO)

Fotnot:

Faktarättelse 1, en tidigare version av det här blogginlägget har rättats eftersom jag felaktigt påstod att Gunnar Hökmark och Moderaterna röstade nej till den senare Estrela-rapporten. Korrekt är att när rapporten kom till votering fanns det en alternativ resolution från EPP som hävdade subsidaritet. Vid den voteringen lade Moderaterna ned sina röster, och eftersom den resolutionen vann kom aldrig själva Estrelarapporten upp till votering. Jag beklagar sakfelet.

Faktarättelse 2/Förtydligande.

Nu kanske ni kan börja förstå att det inte är helt lätt att hålla reda på omröstningarna när ni börjar läsa den här faktarättelsen:

Det finns två voteringar som cirkulerar i debatten (och som jag från början rörde ihop). I den första, den 22:a oktober 2013, röstade Gunnar Hökmark för återremittering till utskottet (tillsammans med Alf Svensson) vilket var EPP:s officiella linjer. Övriga moderaterna gick emot partilinjen; Anna Ibrisagic lade ner sin röst, Christofer Fjellner röstade mot återremitteringen och Anna Maria Corazza Bildt var frånvarande. Röstprotokollet hittar du här.

I den andra omröstningen i plenum, den 10:e december 2013, röstade M som det står i texten ovan, man lade ned sina röster och gick emot EPP:s partilinje. Röstprotkollet hittar du här.

Jag hoppas att jag fått det rätt nu, om inte kommer det en faktarättelse 3 när mina noggranna och kunniga läsare gjort mig uppmärksam på nästa felaktighet. Jag uppskattar hjälpen att hitta fel! Rätt ska vara rätt.

Annonser

Det här vill inte Folkpartiet att du läser

DSC_0127

Folkpartiets valstuga i Uppsala

EUbloggens serie om vad partierna inte vill prata om gästar idag Folkpartiet. Serien handlar om att försöka lyfta upp de frågor som varje parti inte så gärna pratar om.

Listan kommer inte heller vara fullständig, det finns mer som partier och kandidater gärna inte pratar om, kanske kommer några att tycka att det är orättvist eller snedvridet – men det här är mitt försök till ett att ge fler verktyg för väljare att ställa kritiska frågor i Europapolitiken. Förhoppningsvis bidrar till det bra svar från partierna och en bra dialog.

Det är min ambition att hinna med tio partier före valet, vi får se om tiden medger det.

Kapitel 2: Folkpartiet är  det svåraste partiet att skriva om i den här serien, eftersom de vill prata om allt, har nästan samma lösning på alla problem (mer samarbete/överstatlighet) och lever som dom lär och det syns i valaffischerna också (som i bilden ovan). I klartext så är alltså Folkpartiet Sveriges mest federalistiska parti. Där alla andra “EU-vänliga partier” har tveksamheter kring överstatlighet eller vilka frågor som beslutas av EU egentligen säger Folkpartiet (hårddraget) – nu kör vi. EU-skatt, javisst! Europeiskt FBI, absolut.

När den liberala partigruppen ALDE:s kandidat till EU-kommissionens ordförande Guy Verhofstadt kom till Stockholm kunde man inte skåda en enda Centerpartist så långt ögat kunde nå, men deras gruppkamrater Folkpartisterna fanns överallt. För Folkpartiet är det inte konstigt, onaturligt eller fel att den märkliga konstruktion som de mer federalistiskt inriktade drivit fram – att partigrupperna utser kandidater till kommissionens ordförande och att man förväntar sig att den partigrupp som blir störst också får dess kandidat vald till kommissionsordförande. Alltså att en röst på Folkparti är en indirekt röst på Verhofstadt som ordförande för EU-kommissionen. Frågar du en Centerpartist, Socialdemokrat, Miljöpartist eller Moderat blir det lätt hummande, mumlande och muttrande – men här blir det ett stolt javisst! Självklart!

Vad vill då inte Folkpartiet prata om då, egentligen?

En sak som inte kommer fram, och det kanske beror på journalisters oförmåga till följdfrågor, är konsekvenser för dagens styelseskick med federalismen och Folkpartiets EU-politik. Vad blir kvar för riksdagen att besluta om egentligen? Vad händer med den traditionella svenska närheten till beslutsfattande och legitimiteten i besluten när avstånden ökar? Hur blir kvaliteten i besluten när beslutsfattarna inte har erfarenhet av den svenska verkligheten (här är betesdirektivet ett bra exempel hur tokigt det kan gå när svenskar (eller finländare) inte är med runt bordet).

Men det inte alltid Folkpartisterna är eniga. I fråga om EU-försvar har till exempel Cecilia Wikström gått längre än Marit Paulsen och Olle Schmidt.

Folkpartiet betonar gärna att Sverige kan nå stort inflytande genom aktivt arbete, men krasst så är vi ett litet land där vi förvisso kan nå större inflytande än vad vår folkmängd eller BNP skulle ge oss proportionellt genom intensivt och strategiskt arbete men mer än en perifer spelare kommer inte lilla Sverige att bli vid sidan om tungviktarna Tyskland, Frankrike, Italien, Spanien, Storbritannien och Polen – varken i kommissionen, ministerrådet eller parlamentet. Det oavsett hur entusiastisk man är över federalism.

På tal om Europaparlamentet – Cecilia Wikström har fått mycket uppmärksamhet i medierna för att vara flitigaste Europaparlamentarikern i Sverige. Framför allt är det statistik från Votewatch, men även SvD har gjort en sammanställning, som ligger till grund för rapporteringen som har kallats för “Präst bäst i test”. Statistik ljuger aldrig brukar det heta, men vad siffrorna inte berättar är att det finns skillnad på rapportörskap och rapportörskap. De tyngsta uppdragen är lagstiftande direktiv medan hälften av Wikströms rapportörskap (5 st) har handlat om att utreda immunitetsärenden för parlamentariker. Ingen av rapporterna har handlat om mandatperiodens tyngsta lagstiftande ärenden.

Vad tycker du att Folkpartiet inte vill prata om? Dela gärna med dig!

Läs tidigare inlägg i serien:

Kapitel 1: Det här vill inte Socialdemokraterna att du läser

Det här vill inte Socialdemokraterna att du läser

Det här är det första blogginlägget i en serie om några saker som partierna inte vill att du läser eller frågar kandidaterna om. Jag skriver det eftersom det är inte så svårt att se vad partierna VILL prata om.

Flera frågeställningar kommer ni att märka kommer att återkomma på flera partier. Generellt finns det en hel del som blir problematiskt i ett svenskt perspektiv när man samarbetar med partier från andra länder. Listan kommer inte heller vara fullständig, det finns mer som partier och kandidater gärna inte pratar om, kanske kommer några att tycka att det är orättvist eller snedvridet – men det här är mitt försök till ett att ge fler verktyg för väljare att ställa kritiska frågor i Europapolitiken. Förhoppningsvis bidrar till det bra svar från partierna och en bra dialog.

Det är min ambition att hinna med tio partier före valet, vi får se om tiden medger det. Först ut är det parti som är störst i opinionsmätningarna.

socialdemokraterna

Kapitel 1: Socialdemokraterna

En röst på Socialdemokraterna i Sverige är också en indirekt röst på Martin Schultz som är socialdemokraternas kandidat till ordförandeposten i EU-kommissionen. Martin Schultz innehar rollen idag som talman och är federalist. Här uppstår krocken att ett personkryss på Marita Ulvskog som inte röstade för medlemskap i EU är också en röst för Martin Schultz till EU:s viktigaste och mäktigaste uppdrag. Socialdemokraterna (liksom Moderaterna) vill varken koppla eller belysa att deras respektive partigrupper har fört fram officiella kandidater som kommissionsordföranden när det i fördraget samtidigt är sagt att valet av kommissionsordförande ska spegla resultatet i Europaparlamentsvalet. Så långt som Labour, som att offentligt ta avstånd från Schulz, det har inte svenska S gjort vad jag har sett.

Det som du heller inte kommer att få höra från S-företrädare är att Schultz den här våren utmärkt sig som en klassisk röd patriark. I bästa (läs värsta) starke man stil har Schultz:

*Raderade kritik mot sig själv i en parlamentsrapport, nåt som får anses vara mycket anmärkningsvärt och ovanligt.

*Gjort om talmannatwitterkontot till sitt kampanjkonto och på så sätt fått med sig alla följare, och sedan startat ett nytt twitterkonto.

*Använt sin talmannastab till att arbeta för kampanjen.

*Trots uppmaning från en majoritet i parlamentet att avgå pga kampanjen så sitter han kvar.

En annan sak som S-ledamöter kanske inte heller gärna tar upp är att de ofta hamnar i kollision mellan att driva sakfrågor och att EU detaljstyr i en allt mer överstatlig riktning, som till exempel att att mammor måste vara hemma sex veckor efter att barnet fötts och kvotering av svenska bolagsstyrelser. En annan frågeställning som Socialdemokraternas motståndare gärna lyfter, är att partiet inte varit helt tydlig var man står i frågan om att ge EU beskattningsrätt. I klartext handlar det om finansiell transaktionsskatt på att flytta kapital, sk Tobinskatt. Hur ska den utformas, vem beslutar om vad pengarna ska användas till   Läs mer om skattefrågan till exempel hos Europaportalen.

I klartext handlar de här frågeställningarna alltså om, att säga att Sverige/Riksdag ska besluta men i praktiken hamnar det på att EU beslutar eftersom det är vällovlig politik. Samma bekymmer som Socialdemokraterna har i de här frågorna, råkar även Vänsterpartiet och Miljöpartiet ut för.

(PO)