EU-rätt vs grundlagar I: Tjänstedirektivet krockar med hemvisten i ansvarsmodellen

Yttrandefrihetskommittén jobbar just nu med en utredning om hur de svenska yttrandefrihets- och tryckfrihetslagarna ska kunna bli teknikneutrala men också med att minska konfliktytan med EU-rätten. Arbetet ska mynna ut i övervägande av frågan om man i längden bör behålla en teknikberoende grundlagsreglering av tryck- och yttrandefriheten. Uppdraget i denna del ska redovisas senast den 20 december 2011″.

Jag ska i några inlägg försöka beskriva olika tolkningar av läget sett ur en del juridiska yttranden till kommittén, vilket inte är helt lätt med tanke på att de lärde juristerna ibland delvis drar olika slutsatser.

Men när man läser olika juristers yttrande i frågan står det ändå ganska klart att vi har att vänta oss med tiden en ”tunnare” svensk lagstiftning, och detta beror på kollisionerna med EU-rätten på en rad områden. EU-rätten som är gemensam för medlemsstaterna väger tyngre än nationell lagstiftning.

Del 1: Ansvarsmodellen

Idag finns systemet i Sverige med en ansvarig utgivare som är den som är ansvarig för allt innehåll i en publikation. Den ansvarige utgivaren, inte reportern, är den som kan ställas inför rätta exempelvis för förtal. Det är också Justitiekanslern som är ensam åklagare vid tryckfrihetsbrott.

Ansvarsmodellen kräver svensk hemvist för att kunna utkräva ansvar, något som jur. dr Anna-Sara Lind och jur. kand Magnus Strand i ett yttrande till Yttrandefrihetskommittén menar riskerar stå i strid mot tjänstedirektivet och den fria rörligheten. Ansvarsmodellen med krav på hemvisten kan vara ett hinder för utländska mediebolag som vill sälja sina tjänster i Sverige.

En annan möjlig komplikation i EU-rätten är direktivet om insiderhandel och marknadsmissbruk. Även om det finns skrivningar där en konflikt mellan nationell yttrandefrihet och marknadsmissbruksmisstanke (långt ord det där) så ska direktivet ge vika menar Lind och Strand att det finns en osäkerhet kring skrivningen och exemplifierar det med att om någon sprider vilseledande information, som borde ha insett att det var vilseledande men faktiskt inte gjorde, och röjer det för en journalist i tro att det stämmer så kan det vara så att det är osäkert om den ”oförståndige” är skyddad som källa. Ett skadeståndsansvar mot någon annan än den ansvarige utgivaren slår mot modellen med ensamansvar.

(PO)

Annonser