Alltså, missförstå mig rätt – initiatiativbetänkandet om mediepluralism som Marianne Mikko skrivit är när det gäller bloggar både ogenomtänkt, naivt och med fel styre i framtiden kanske rent av direkt farlig. Men proportionerna i den svenska debatten har varit överdimensionerade.
På flera skriftställare, etablerade och kunniga svenska ledarskribenter, så har det låtit som om lagstiftningen om registrering är runt hörnet och nästan klar. Det bygger på missuppfattningar, okunskap och ren ignorans när det gäller att förstå hur en EU-lag går till när den görs.
Jag ska inte gå in på det för djupt här, i Eubloggens tidigare inlägg i frågan länkas det till processen. Men i korthet så är det enbart EU-kommissionen som har förslagsrätt i lagstiftningsfrågor. Ett initiativbetänkande från parlamentet (om det går igenom) är en uppmaning från parlamentet som ska sätta press på kommissionen att komma med ett förslag som sedan ska godkännas av både ministerrådet och parlamentet tillsammans (i de flesta fallen, ibland i vissa ärenden enbart med ministerrådet).
Det som har hänt i fallet Mikkos betänkande är att det varit uppe i ett utskott och ska upp i septembersessionen. När utskottet röstade fanns 242 ändringsförslag.
Utskottet landade i slutsatsen att bloggar bör likställas med andra yttrandeformer och är därför i behov av större tydlighet om det blir rättsprocessen.
Utskottet stödjer att genmälesrätten (vilket är hela grunden i bloggeriet) även bör gälla bloggar. Däremot gjorde man tummen ned för Mikkos mest kontroversiella del, den om frivillig klassificiering (punkt nio på sidan fem).
Jag tror knappast Marianne Mikkos naiva rader om bloggande i betänkandet hade fått dom dimensionerna om svenska journalister hade vetat vad som var upp och ned när det gäller EU-lagstiftning.
EUobserver roar sig med att skriva en ren fascinationsartikel över den svenska debatten, ganska underhållande…
(PO)
EUbloggen 