Oklarheter om EU-mandatet i Libyenfrågan

IMG_0409Under onsdagen hade jag möjligheten att närvara på plats under Riksdagens EU-nämnd inför toppmötet. Jag roade mig också med att försöka livetwitterrapportera från mötet – som du kan ta del av här & fortsättningen här.

Mötet var på förhand tämligen okomplicerat. Mest för att det inte finns några stora svenska strider om frågorna som ska upp (läs mitt lite mer nördiga inlägg om toppmötet eller en mer publik sammanfattning på HelaHälsingland.se) i Bryssel. Annars har ju EU-nämndens möten varit återkommande på EUbloggen med till exempel ”sifferbingo” och Wallström.

En lite mer avvikande sak jämfört med förväntad spelplan inträffade på slutet av mötet i fråga om Libyen. Libyen är en av toppmötets punkter på dagordningen men i underlaget till EU-nämnden om förberedda slutsatser så är det tomt. Diskussionen som varit de senaste dagarna har handlat om EU ska, efter godkännande från FN:s säkerhetsråd, skicka trupp (troligen stridsgruppen som leds av Sverige just nu). Formellt behöver regeringen få förhandlingsmandat från riksdagens EU-nämnd och det här påpekades mot slutet av mötet av Desirée Pethrus (KD):IMG_0410

– Vi har inga texter om Libyen idag, det är bara en punkt. Det enda jag har att relatera till är utrikesrådets uttalande i måndags. Är det dom texterna som ska bekräftas?

Statsminister Löfven (S) svarade:

-Vi har inte fått några texter om Libyen ännu över huvud taget. Är det någon text som går utöver något mandat får vi återkomma.

Nämndens ordförande Carl Schlyter klev in och konstaterade att om något inträffar så kommer kansliet informeras och frågan tas i nämnden (som är van att få godkänna frågor mitt i natten under EU-toppmöten). Men Pethrus stod på sig och hänvisade till utrikesministermötets skrivningar som inte varit föremål för nämndens godkännande.

– Nu har utrikesministern gett ok på den här texten, men vi har inte gett ok. Om den ska komma igen, ska den då förhandlas?

I det här läget passade Löfven över frågan till kabinettssekreteraren Annika Söder kring hur det behandlats tidigare:

– Jag deltog inte själv i EU-nämndens sammanträde senast men min minnesbild är att både utrikesutskottet och EU-nämnden ett flertal tillfällen meddelats att det finns en diskussionen om att vid en lämplig tidpunkt för att förbereda optioner för eventuella insatser inom ramen för den gemensamma utrikes och säkerhetspolitiken.

Den text som nämnden godkände under Wallströms besök i Riksdagen löd:

Diskussionspunkt
Rådet förväntas diskutera utvecklingen i Libyen, inklusive dialogsamtalen och möjliga åtgärder.

Regeringens ståndpunkt:

Krisen i Libyen, inklusive terrorattacker, hårda strider och förvärrad humanitär situation, är mycket oroande. Regeringen ger fullt stöd till dialogsamtalen i FN:s regi i syfte att nå en politisk lösning och få parterna att enas om en nationell samlingsregering och eldupphör. Regeringen uppmanar samtliga aktörer att avstå från handlingar som riskerar att förvärra situationen. Regeringen välkomnar diskussionen om EU:s fortsatta engagemang i Libyen. Viktigt att detta syftar till att stödja den FN-ledda dialogen.

I den texten (eller i någon annan av nämnden godkänd text) finns inga skrivningar eller tolkningar om militär insats i Libyen. Texten som spökar efter utrikesministermötet (och som är ministrarnas slutsats) och som då inte nått statsrådsberedningen, varken från EU-håll och uppenbart inte heller från utrikesminister Margot Wallström, lyder:

  1. As soon as there is an agreement on a Government of National Unity and related security arrangements, the EU stands ready to enhance its support to Libya and contribute to the successful implementation of the agreements through the ongoing support to key Libyan institutions and in key areas, including rule of law, economic cooperation and DDR, making full use of all its instruments. In this regard, the Council invites the High Representative to present as soon as possible proposals on possible CSDP activities in support of the security arrangements, in close coordination with the UN, Libya, key partners and regional actors, as part of a wider set of policy options in the context of an updated Political Framework for Crisis Approach, to be developed by the High Representative and the Commission.

Nyckelorden här är CSDP activitites in support of the security arrangements. CSDP betyder Common Security & Defence Policy. I medierapporteringen från utrikesministermötet har trupp diskuterats. Att det i sak inte lär finnas någon motsättning mellan Socialdemokraterna och Alliansen om att skicka den svenskledda stridsgruppen till Libyen OM FN:s säkerhetsråd ger sitt godkännande och om Libyen begär så innebär inte att det inte finns problem. Det är inte helt klart vilket ben regeringspartiet Miljöpartiet landar på.

Dessutom finns formfrågan, en lagrad irritation, om att regeringen är lite slarvig i mandatfrågorna från EU-nämnden. Det är inte första gången som det gnisslat i trion Statsministern & Utrikesministern & EU-nämnden.IMG_0397

Slutsatsen landar i att om det rör sig om något annat än en handfull militära rådgivare eller liknande så krävs det ett EU-nämndsbeslut för att Sverige ska kunna ge klartecken under toppmötet. Det beslutet borde ha varit uppe till diskussion på EU-nämndens möte idag, men så blev det alltså inte. Trots minst sagt intensiv inkörningsperiod i höstas mellan regeringen och nämnden så gnisslar det fortfarande i formfrågorna för regeringen Löfven. Det  gör livet lite besvärligare för regeringen än vad det borde behöva vara.

Det hade jag inte räknat med.

Den som vill ta del av EU-nämndens sammanträde kan göra det här.

(PO)

Annonser

Medan jag suttit på en fjälltopp

IMG_4279

Ibland blir det stopp på bloggandet och batteriet fylls på i fjällen. Så även nu en vecka. Och som vanligt tenderar det ju att hända en del när man är borta. Så medan jag har suttit på en fjälltopp…

…så har Stefan Löfvens numera allt för välkända humör och brist på politisk kyla i pressade lägen (tänker på bl a EU-nämnden & TV-debatten) har gjort att vi för första gången på över ett halvsekel får ett extra val. EUbloggen ska ju egentligen hålla sig till EU-perspektivet, men konstaterar kort att Löfven kunde ha undvikit att förlora budgetomröstningen om regeringspartierna gjort som SD och valt att bryta praxis (istället för att begära att Alliansen skulle bryta praxis till förmån för regeringen). Genom att första rundan knocka Alliansens budgetförslag genom att aktivt rösta på SD:s budget hade fört fram SD:s budget i ett avgörande mot Regeringens, då hade Alliansen lagt ned rösterna och Löfven vunnit (och sen haft ett år på sig att hitta en överenskommelse om en ny praxis eller regelverk för minoritetsregeringars budgetar). Det finns ett par möjliga skäl till varför det inte gjordes, dels att det finns en beröringsskräck för SD som sitter så djupt in i märgen att man hellre förlorar matchen än att valla budgetbollen förbi Alliansen via SD-sargen och sätta den i mål. TILLÄGG: S i Skåne gjorde just så, reaktionen är inte nådig från ex Anders Lindberg på Aftonbladet även om det finns socialdemokrater som applåderar det, som förre kommunalrådet i Umeå Lennart Holmlund.

Det andra skälet handlar förstås om Löfvens humör. För att travestera Tjuren Ferdinand ”Riksdagsledamöterna var arga, Regeringen var ännu argare, men argast av dom alla var Statsministern”.

EU-perspektivet i detta då för att knyta ihop säcken? Jo, som Europaparlamentariker Gunnar Hökmark (M) konstaterar, i Europaparlamentet ska en majoritet skapas i varje enskild fråga utan att den finns där från början. Under processen från att EU-kommissionen lämnar ifrån sig ett lagförslag till att hitta en majoritet (både i parlamentet och i rådet) så kommer innehållet att förändras. Dessutom finns det en massa taktiska svängningar hit och dit (som att rösta på ett visst sätt för att hamna i ett annat läge) och en vana att vara osams i ett en fråga för att bli rörande överens i nästa utan att man bränt broar till varandra. Sveriges Riksdag är på väg att bli lika komplex som Europaparlamentet att få igenom sin politik i. IMG_4295

…så har jag läst en hel del böcker. En bok som är värd en eller flera egna inlägg lite senare handlar om Folkomröstningen 1994, som inte hade slutat med ett Ja om inte politiska motståndare kunnat samarbeta mot ett gemensamt mål. Boken Människor för JA! av förre kampanjgeneralen Lars Göran Johansson är läsvärd som en tillbakablick på en tid så nära men ändå så oändligt långt borta.

…så har svensk-tyska Ann Mettler blivit en nyckelspelare i Junckers framtidslag för EU. Mettler blir chef för kommissionens nya interna tankesmedja som går under EU-akronymen EPSC (European Political Strategy Centre). Syftet är att centret ska bistå kommissionen med goda råd och blicka framåt längre än kommissionens dagliga perspektiv. Ann Mettler växte upp i Tyskland och har dubbla medborgarskap. Under sin karriär har hon hunnit varit med och startat Tankesmedjan Lisbon Council, och arbetat åt World Economic Forum samt varit verksam i Washington. På CV:et finns även studier i New Mexico och i Bonn. I ett pressmeddelande lyfter EU-kommissionen Mettlers erfarenheter som strategisk analytiker och expertis när det gäller innovation och digitial ekonomi.

…så har förre kommissionären Jacques Barrot avlidit 77 år gammal. Barrot tjänstgjorde både med Margot Wallström och Cecilia Malmström i kommissionen och hann med att vara transportkommissionär och ha rättsliga och inrikesportföljen. Barrot var också fransk minister i flera omgångar. Han klarade sig också politiskt från en skandal där han varit delaktig i att slussa statliga pengar vidare till sitt parti.

…så har ordkriget mellan EU och Ryssland fortsatt. Donald Tusk har tillträtt (med svensk i kabinettet) som rådsordförande och sagt återigen att Ryssland ska ut ur Ukraina, men ordbråket har också handlat om South Stream, att Ryssland målar upp Stora Fosterländska Kriget i retoriken med väst (det blir en kall vinter har Bloggen konstaterat förut) och säkert mer som jag missat helt där på fjälltoppen. För övrigt spår Slovakiens premiärminister risken för utökat krig i Ukraina är stor: “There is a 70% probability of a military conflict in Ukraine and not only there”. Ett uttalande som dock fått mycket kritik. Men å andra sidan, om han får rätt lär det lösa Löfvens problem med extra val, för då lär det bli samlingsregering som behövs istället för ett upptrissat tonläge som drar åt det beryktade andrakammarvalet 1928. IMG_4296

…så har det visat sig att en gammal KGB-agent har lånat ut 2 miljoner Euro till Nationella Frontens Le Pen, bara en av många anmärkningsvärda pengaöverföringar från Moskva till den franska extremhögern (och naturligtvis en del i Moskvas söndra och härska). Nationella Fronten har för övrigt tidigare bidragit med både pengar och stöd till Sverigedemokraterna här hemma i Sverige.

…så har förstås svenska MEP:ar twittrat om än det ena och än det andra i sin #EUpol-vardag som inte direkt har att göra med regeringskrisen:

Och till sist, en inte alltför ovanlig illustration om hur tungt jämställdhetsfrågorna väger hos politiker från andra länder…

(PO)

IMG_4216

Wallström tvålar till Hedh & Miljöpartiet

IMG_3941

Klicka på bilden för att läsa artikeln.

Ibland får man sätta morgonkaffet i halsen när man läser SvD. Den här gången är det Margot Wallström som på ett överraskande och inte särskilt politiskt taktiskt och korrekt sätt rackar ned på en majoritet av regeringens folkvalda parlamentariker. Läs hela artikeln & faktarutan här.

Frågan det handlar om är att Miljöpartiet & Anna Hedh (S) valde att rösta nej till Junckers kommission. Ett beslut som var anmärkningsvärt utifrån svenskt regeringsperspektiv, som riskerar att undergräva Sveriges position och förtroende i olika förhandlingskonstellationer. EUbloggen har noterat i det inlägg bl a här, samt mer läsning om ställningstagandena för Hedh och Miljöpartiet.

Att det är besvärligt för regeringen är en sak, men att så öppet såga och i praktiken mer eller mindre idiotförklara regeringens partikamrater i Europaparlamentet som klentänkande i en bubbla inför hela svenska folket är anmärkningsvärt. Det är också förvånande att det inte kommit reaktioner på det (eller förresten kanske inte – eftersom det var inte enda stället i intervjun man kunde sätta kaffet i halsen, mer än en gång…)

Mer passande svar hade varit ett resonemang om att det är en olycklig signal som Sveriges regering inte ställer sig bakom men samtidigt uttrycka förståelse för att partigruppslogiken kan te sig annorlunda i parlamentet – typ nåt sånt.

Sedan bakom kulisserna borde regeringen ha haft ett rensa-luften-möte med sina fem nejröstande MEP:ar och diskuterat kommunikation och strategi för de kommande fyra åren för att åtminstone kunna ge sken av att gå bättre i takt (och taktgången bestäms mer tillsammans i en fungerande relation snarare än ordergivning från arvfurstens palats).

Att uttala sig som Wallström gör i SvD minskar inte EUbloggens bild av att regeringen saknar en sammanhållen EU-politik, och att det är olyckligt att EU-frågorna politiskt ligger hos utrikesminister Wallström och inte hos en egen minister i Statsrådsberedningen.

(PO)

Fotnot: Jag utgår från att Wallström är korrekt citerad. 

Tillägg måndag kl 13:16: Som minnesgoda läsare har påpekat, så är Wallströms utskåpning av regerings-MEP:ar i samma anda som Fredrik Reinfeldt 2012 när han kritiserade MEP:ar i budgetfrågan. Då dundrade Wikström tillbaka i en intervju med Europaportalen.

– Det viner ingen partipiska från Rosenbad till Bryssel och jag är ingen marionett som någon ska dra i trådarna i för att jag ska dansa. Min partiledare här heter Guy Verhofstadt [ledare för den liberala gruppen ALDE] och jag har varit lojal mot den partilinjen, säger Cecilia Wikström.

Tillägg måndag 22:50: Några reaktioner på Wallström från berörda MEP:ar

 

Wallström KU-anmäls för Palestina efter EU-nämnden

Nu har utrikesminister Margot Wallström KU-anmälts efter mötet med EU-nämnden 17:e oktober. KU-anmälan är den första EU-relaterade mot någon minister i regeringen Löfven.

Wallström anmäls av moderata gruppledaren Ulrika Karlsson i EU-nämnden för uttalanden i Palestinafrågan på Utrikesrådsmötet (FAC). Bakgrunden var att EU-nämndens majoritet inte ville att utrikesministern skulle informera om ställningstagandet att erkänna Palestina som stat innan riksdagsbehandling genom att frågan varit i Utrikesnämnden. Beslutet föregicks efter en irriterad replikväxling (från anförande 81 i det stenografiska protokollet) där Wallström bland annat sade:

– Ni kan inte hindra mig från att informera om någonting. Ni kan säga att jag inte har ett mandat att driva en fråga. Men det finns ingenting i ståndpunkterna som antyder att jag skulle driva något. Att hindra mig från att informera blir att ni säger att ni lägger munkavle på mig. Vill ni verkligen det?

Under mötets lunch fick Wallström en direkt fråga från utrikeschefen Lady Ashton om Palestinaerkännandet, och det är svaret på det som nu blir en fråga för Konstitutionsutskottet.

(PO)

Anmälan i sin helhet:

Till: Konstitutionsutskottet

Begäran om granskning av om utrikesminister Margot Wallström handlat i strid med beslut i EU-nämnden.

Regeringsformen (RF) 10 kap. 10 § slår fast att regeringen fortlöpande ska informera riksdagen och samråda med EU-nämnden om vad som sker inom ramen för samarbetet i EU. Regeringen ska enligt RF 10 kap. 11§ också fortlöpande hålla Utrikesnämnden underrättad om de utrikespolitiska förhållanden som kan få betydelse för riket och överlägga med nämnden om dessa så ofta som det behövs. I alla utrikesärenden av större vikt ska regeringen före avgörandet överlägga med nämnden, om det kan ske.

När EU-nämnden sammanträdde den 17 oktober 2014 uttryckte utrikesminister Margot Wallström att hon hade för avsikt att informera EU:s övriga utrikesministrar om Sveriges hållning rörande Palestinafrågan vid det efterföljande rådsmötet (Foreign Affairs Council, FAC). Majoriteten i EU-nämnden uppmanade då utrikesministern att inte göra detta, eftersom utrikesministern inte hade överlagt med Utrikesnämnden angående ett eventuellt erkännande av Palestina.

Enligt uppgifter i media (bl.a. Svenska Dagbladet den 20 oktober 2014, Wallström informerade om Palestina och DN den 21 oktober 2014, Wallström trotsade EU-nämnd) tog utrikesministern, trots EU-nämndens uppmaning, upp Palestinafrågan vid FAC. Utrikesministern menade enligt medieuppgifter att hon måste kunna tala med andra om saken med anledning av att den står uttryckt i regeringsförklaringen. Hon beskriver EU-nämndens uppmaning som en ”underlig åsikt” och ett försök att sätta munkavle på henne. Hennes uttalanden ger vid handen att det måste ha stått klart för utrikesministern att EU-nämnden inte ville att hon vid FAC skulle göra uttalanden om Sveriges hållning i Palestinafrågan. Trots detta valde utrikesministern att göra sådana uttalanden.

Riksdagen är folkets främsta företrädare och det ankommer inte på en minister att efter eget gottfinnande välja när ett beslut i EU-nämnden ska följas och inte.

Mot bakgrund av det begär jag att konstitutionsutskottet granskar om utrikesministern handlat i strid med EU-nämndens beslut och därigenom brutit mot reglerna för regeringens skyldighet att söka och få stöd i EU-nämnden för EU-relaterade åtgärder.

Ulrika Karlsson

Riksdagsledamot (M)

Löfven kunde ha undvikit sifferbingon om regeringen lärt av Wallström

Löfven kunde ha sluppit bakslaget i EU-nämnden...

Löfven kunde ha sluppit bakslaget i EU-nämnden… Bild: Skärmdump från Riksdagens hemsida.

Det finns en förhistoria om Stefan Löfvens numera ökända sifferbingo i Riksdagens EU-nämnden 22:a oktober. Förhistorien handlar om att regeringen blev varnad fem dagar tidigare när utrikesminister Margot Wallström hamnade i en liknande korseld från höger och vänster i samma fråga.

Det har väl knappast gått någon förbi att statsministern hade det kämpigt med siffrorna och stödet inför toppmötet. Jag som råkade se det på webbtv (eftersom konsultationen inför Europeiska Rådet är öppen) trodde knappt mina ögon. Och hade det inte varit för tv-sändningen och att hela mötet så småningom lades ut på Riksdagens hemsida och sedan laddades ned och gjordes highlights av någon så skulle väl få ha trott på vad som hände.

I efterdyningarna har regeringen försökt krishantera genom att i första vågen spinna på att Alliansen gjorde upp med SD, i andra vågen att Alliansen saboterar för statsministern och i tredje hand försöka måla upp att Löfven gjorde smarta taktiska drag och genom att vara medvetet vag lyckades hålla Miljöpartiet på plats.

Sanningen är nog mycket enklare. Underskattning, bristande samordning, en oförmåga att läsa av en komplicerad spelplan och misstaget att inte vara proaktiv, även om varningstecknen fanns där, är en mer trolig orsak till att det skrevs politisk historia på ett mindre smickrande sätt för statsminister Löfven.

Jag har tidigare hört det glunkas om att Löfvens EU-nämndsmöte hade en förhistoria med ett snarlikt scenario med Margot Wallström redan den 17:e oktober, men eftersom det mötet inte var öppet och TV-sänt så är det först nu som de stenografiska anteckningarna blivit justerade och offentliga (läs anteckningarna om replikskiftena i det stenografiska protokollet här).

Anteckningarna visar:

  • Dubbla budskap fanns redan från början i skriftligt underlag från regeringen och vad Wallström presenterade på mötet vilket irriterade ledamöter från samtliga oppositionspartier i nämnden
  • Sverigedemokraterna flaggade vad de ville, lägsta möjliga ambitioner.
  • Alliansen var redan med Wallström skarp i orden om luddigheten från regeringen.
  • Vänsterpartiet varnade öppet för dubbla budskap och att inte prata om ett andrahands alternativ.
  • Regeringen var tydlig med att man inte skulle stoppa en för dålig deal, veto var aldrig aktuellt för regeringen – oavsett nivå.
  • S & MP hade inte riktigt förmågan att skydda sin minister under sammanträdet.

Sammantaget borde det här ha varit en kraftfull varningssignal för Wallström & Löfven och att en tydligare plan borde ha lagts upp. Kanske är det här som den svaghet som EUbloggen varnat för tidigare visade sig för första gången tydligt, att ha den politiska styrningen på EU-nivå hos Utrikesministern men samordningen hos en statssekreterare under Löfven gör att frågor hamnar mellan stolarna (ja, EUbloggen menar fortsatt att det är ett misstag av regeringen Löfven att inte ha en EU-minister på SB).

I anförande 10 pekar Johan Hultberg (M) på att man fått tre olika ståndpunkter från regeringen inom loppet av en vecka.

– Vi är minst sagt lite frågande inför vem det egentligen är som tecknar firma å regeringens vägnar. För en vecka sedan när finansministern var här uttryckte hon sitt stöd för kommissionens förslag rätt av. Häromdagen distribuerades det en ståndpunkt till EU-nämnden och till miljö- och jordbruksutskottet som var oerhört vag, utan några som helst siffror. Efter det att vi i går haft överläggningar med klimat- och miljöminister Åsa Romson i miljö- och jordbruksutskottet kom det sedermera på eftermiddagen en skriftlig ståndpunkt, och det är den som är med i underlaget för dagens sammanträde. Även det underlaget väcker en hel del frågor.

I anförande 11 säger Jens Holm (V):

– I slutet av ståndpunkten säger regeringen att man ändå är beredd att acceptera kommissionens lägre ambitioner. Då tycker jag att det blir lite oklart vad det är för linje som vi egentligen kommer att driva på toppmötet nästa vecka. För att göra det riktigt tydligt kan vi tänka oss att utrikesministern har fått ett nytt jobb, ska löneförhandla och får ett bud om att få en månadslön på 25 000. Utrikesministern tycker att det är alldeles för lågt och vill ha minst 30 000. Då går man inte in i den löneförhandlingen och säger: Jag vill egentligen ha 30 000, men jag är beredd att acceptera 25 000. Man säger förstås inte ens 30 000 utan kanske 35 000 och hoppas att förhandlingen leder fram till ett bättre förslag än budet. Så till min konkreta fråga. När statsministern kommer till toppmötet nästa vecka, kommer då Stefan Löfven att säga ”Det är minst 50-procentiga utsläppsminskningar som gäller, och det är minst 40 procent förnybar energi som vi vill se i förslaget”, eller kommer Stefan Löfven redan från början att säga ”Egentligen vill Sverige något annat, men vi accepterar detta rakt av”? Jag tycker att det är viktigt att vi får det klargjort.

Kerstin Lundgren (C) i anförande 14:

– Men den handling som vi fick i går från Miljödepartementet har en annan slutkläm, för den landar i att man accepterar kommissionens förslag. Det är naturligt att man då ställer sig frågan vad som är en skärpning. Det verkar snarare vara en försvagning av den tidigare regeringens hållning om 50 procent – 40 plus 10.

När jag nu lyssnade på utrikesministern hörde jag ett mål om 50 procent – 40 plus 10. Har den nuvarande regeringen alltså samma målsättning som den tidigare regeringen? I så fall är det en tredje eller fjärde informationslinje som jag hör.

Désirée Pethrus (KD) i anförande 15:

– Då är frågan här om utrikesministern vill ha 50 procent eller 40 procent som mandat. Det vanliga här i EU-nämnden är att vi beslutar om ett mandat som den minister som åker ned och förhandlar sedan kan prata med EU-nämnden om i telefonkonferens, om man vill komma in på en annan linje, en andrahandsståndpunkt.

Därför blir det lite svårt att förstå när utrikesministern säger att hon ska åka ned och förhandla om 50 procent. I den handling som vi har fått säger man ju att man nöjer sig med 40 procent. Det är det vi måste få klart för oss. Det är mycket olyckligt, eftersom vi förhandlar med andra länder. Dessa länder kan läsa att vi föreslår 50 procent, men sedan får de på regeringens hemsida veta att 40 procent duger. Då tror jag att många länder inom EU undrar: Vad är Sveriges linje? Det är det vi måste klargöra.

Söker utrikesministern ett mandat för 50 procent eller ett mandat för 40 procent att utgå med i förhandlingarna?

Fredrik Malm (FP) i anförande 16:

– Om man läser de första tre styckena är regeringens ståndpunkt, tycks det, att driva 50–40–30. Men om man läser det sista stycket är regeringens ståndpunkt snarare 40–27–30, som någon sorts fallback till kommissionen.

Man kan notera att ett av regeringspartierna, Miljöpartiet, tidigare röstade för 60–45–40 i Europaparlamentet. Man har alltså gått från att ha de högsta ambitionerna för utsläppsreduceringar till att nu ha de lägsta, efter att ha suttit i regeringen i två veckor. 

Jens Holm (V) igen i anförande 17:

– Jag tycker att det vore bra om det blev tydligare inför EU-nämnden nästa vecka att det är de här höga ambitionerna som Sverige kommer att driva. Jag tycker inte att man behöver visa sitt andrahandsalternativ – det är lite dumt i en förhandling.

Désirée Pethurs (KD) kommer också tillbaka och säger i anförande 20:

– Jag har i EU-nämnden aldrig varit med om att vi tagit ställning till två olika mål samtidigt. Därför menar jag att vi i första hand måste få veta vad det är för mandat ministern söker. Om ministern sedan tänker ändra på det under pågående möte är det brukligt att vi har en underhandsöverläggning per telefon med ministern, det vill säga under pågående sittning. Frågan är alltså om det ska ske nu eller om det ska ske med statsministern i nästa vecka; jag är lite osäker på när det slutgiltiga ställningstagandet görs.

Wallström blir under mötet mer och mer frustrerad över ifrågasättandet, men levererar i anförande 22 egentligen nyckeln till hur Sverige kommer att agera – man kommer inte att stoppa en deal och nivån blir där nivån hamnar, oavsett var Sveriges ambitionsnivå ligger:

– Jag trodde att EU-nämnden skulle uppskatta att få en bild av hur förhandlingsläget ser ut och vad som faktiskt står på spel. Vi skulle förstås kunna sätta oss emot så mycket att vi förhindrar att vi får bindande mål och ett beslut som visar vägen när det gäller EU:s ställningstagande i klimatfrågan. Det vore mycket olyckligt, och därför säger vi: Realistiskt sett inser vi vad som kan komma att hända, och då kommer inte vi att bli de som förhindrar att EU antar de mål som nu synes ha en stor majoritet av medlemsländerna bakom sig. Det är det realistiska förhandlingsläget som vi har.

Efter de här skotten mot regeringen är det svårt att riktigt förstå hur kunde Stefan Löfven komma så oförberedd till EU-nämnden och köra fast så ordentligt som han gjorde.

Läs inläggen om turerna i EU-nämnden:

Löfven körde fast i EU-nämnden

Omstridd uppgörelse på klimattoppmötet

EU-nämnden nyckeln i Perssons regerande

Sifferraden regeringen inte får till

Skriver i GD & DT om EU-nämnden

Bilaga: Stenografiska protokollet till EU-nämnden

(PO)

Bilaga: Stenografiska protokollet till EU-nämnden

Här är hela EU-nämndens stenografiska anteckningar från sammanträdet med Wallström kring klimatmålen och som blivit justerade och utlagda på nämndens sida.

Detta inlägg är en fördjupningsbilaga till ”Löfven kunde ha undvikit sifferbingon om regeringen lärt av Wallström”.

EU-nämndens stenografiska uppteckningar 2014/15:4

Fredagen den 17 oktober 2014

§ 1  Allmänna frågor

Utrikesminister Margot Wallström

Återrapport från möte i Europeiska unionens råd för allmänna frågor den 29 september 2014

Information och samråd inför möte i Europeiska unionens råd för allmänna frågor den 21 oktober 2014

Anf.  7  ORDFÖRANDEN:

Då går vi vidare till punkt 6, Förberedelser inför Europeiska rådets möte den 23–24 oktober 2014, Europeiska rådets slutsatser.

Anf.  8  Utrikesminister MARGOT WALLSTRÖM (S):

Det som händer på många möten är att det blir en sorts sista tillfälle för den avgående kommissionen att göra sammanfattningar, slutsatser och en tillbakablick. Det kommer vi nog att märka på många möten i EU-sammanhang framöver. Det här mötet blir det sista ordinarie under Van Rompuys ledning.

Huvudfrågan är klimat- och energiramverket för 2030, och sedan kommer frågan om den ekonomiska utvecklingen och utrikespolitiska frågor, beroende på vad som händer. Jag har redan märkt att utrikesministrarna, och förstås statsministrarna, befinner sig i stormens öga just nu.

I fråga om klimat- och energiramverket handlar det om att fastställa målen för minskning av utsläpp av växthusgaser, målen för användning av förnybar energi och energieffektivisering. I nästa steg är frågan hur de här minskningarna ska fördelas och finansieras, det vill säga den börda eller det ansvar som medlemsländerna ska ta.

Förhandlingarna har pågått sedan i våras, och det finns en väldigt tydlig skiljelinje mellan de medlemsländer som vill vara mer ambitiösa och de som tycker att man kanske ska hålla tillbaka något. Kopplat till det finns det en diskussion och slutsatser om hur EU:s försörjningstrygghet kan stärkas. Den här frågan drivs av flera medlemsländer och blir nog en viktig del i uppgörelsen om ramverket. Man måste ha stor förståelse, säger vi från regeringens sida, för den utsatta situation som många medlemsländer befinner sig i.

Vi i regeringen anser att ambitionerna i kommissionens förslag är för låga och måste skärpas. Regeringen vill se en utveckling där vi inför klimattoppmötet i Paris nästa år ska göra utfästelser i linje med ansvar och förmåga och med ett mål om 50 procents utsläppsreduktioner till 2030 jämfört med 1990. Därför agerar vi för att skapa en process som möjliggör ökade ambitioner efter Europeiska rådet i oktober. Vi hade förstås välkomnat ett högre mål om förnybar energi, kring 40 procent.

Vad gäller energieffektivisering är det viktigaste att det blir ett bindande mål, med en ambition om minst 30 procents energieffektivisering. Vi tycker att bördefördelningen ska ske på ett rättvist och mer kostnadseffektivt sätt där alla bidrar till utsläppsreduktionerna.

Det viktigaste är att få till stånd en överenskommelse med tre tydliga målsättningar för klimat, förnybar energi och energieffektivisering för att vi ska kunna agera konstruktivt inför Paristoppmötet. Regeringen anser därför, trots den för låga ambitionen i förslagen, att vi ska medverka till en uppgörelse. Det viktiga är att man tar ett steg. Vi kommer att driva på för att det ska vara så ambitiöst som möjligt, men vi behöver tydligt uttalade målsättningar.

Regeringen är kritisk till att det skapas nya fonder för finansiering av utsläppsminskningarna. Där kan jag svara på frågor om ni har några. Beträffande de finansieringslösningar som är kopplade till ramverket måste man se till att driva finansieringen bort från fossil energi mot energieffektivisering och förnybar energi.

Den ekonomiska utvecklingen i EU kommer också att behandlas vid Europeiska rådets möte, men någon diskussion förväntar vi oss inte därför att det inte finns några slutsatser förberedda i nuläget.

Vad gäller utrikes frågor brukar det tydligen bli klart mycket senare vilka frågor som kommer upp, men ebolakrisen kommer självklart att tas upp. Europeiska rådet ska bekräfta rådets beslut i september om en makroregional strategi för adriatisk-joniska regionen – jag kan bara hoppas att ni inte ställer frågor om några detaljer i den – och förhoppningsvis fatta beslut om den nya kommissionen.

Det här är de viktigaste frågorna.

Anf.  9  JOHNNY SKALIN (SD):

Herr ordförande! Det här är inga nya frågor, speciellt inte klimatpolitiken. Vi har tagit del av debatten både på Europanivå och på svensk nivå och lyssnat med intresse på den förra regeringen och dess återrapporteringar kring klimatpolitiken och hur man kommer till rätta med problemen, men framför allt hur man ska samråda med andra länder för att komma till några slutsatser.

Vi står bakom att vi måste ha klimatmål; vi måste pressa tillbaka växthusgaserna i Europa och i hela världen. Men faktum är att Europa numera står för en ganska liten del av utsläppen. Utsläppen ökar med ett helt Europa på fyra fem år. Vi menar att man kanske ska satsa mer pengar på forskning och utveckling för att kunna komma till rätta med problemen.

Det finns ett förslag till en svensk ståndpunkt under denna informationspunkt. Normalt sett brukar man inte anmäla avvikande mening gällande en informationspunkt. Men eftersom regeringen ändå framför en ståndpunkt vill jag – även om jag vet att de här frågorna kommer att återkomma – anmäla avvikande mening med anledning av det som vi anförde i miljö- och jordbruksutskottet den 16 oktober.

Anf.  10  JOHAN HULTBERG (M):

Herr ordförande! Även jag vill prata lite om EU:s klimat- och energipaket. Vi från Alliansens sida delar regeringens uppfattning att det är oerhört centralt att det tecknas en överenskommelse på Europeiska rådet. Det är fundamentalt viktigt för att Sverige och EU ska kunna spela en viktig roll inför klimatförhandlingarna nu närmast i Lima och inför det avgörande klimattoppmötet i Paris nästa år.

Mot den bakgrunden är vi oerhört bekymrade över hur regeringen hanterat den här frågan och över det faktum att vi inom loppet av en vecka i praktiken har fått ta del av tre olika ståndpunkter från regeringen. Vi är minst sagt lite frågande inför vem det egentligen är som tecknar firma å regeringens vägnar.

För en vecka sedan när finansministern var här uttryckte hon sitt stöd för kommissionens förslag rätt av. Häromdagen distribuerades det en ståndpunkt till EU-nämnden och till miljö- och jordbruksutskottet som var oerhört vag, utan några som helst siffror. Efter det att vi i går haft överläggningar med klimat- och miljöminister Åsa Romson i miljö- och jordbruksutskottet kom det sedermera på eftermiddagen en skriftlig ståndpunkt, och det är den som är med i underlaget för dagens sammanträde. Även det underlaget väcker en hel del frågor.

Jag skulle gärna vilja att ministern kommenterar ett antal av de frågor som väckts hos mig. Det handlar till exempel om bördefördelningen. Det är närmast en kontrollfråga, att regeringen inte anser att förnybarhetsmålet och energieffektiviseringsmålet ska bördefördelas på medlemsnivå.

Jag noterar en viss glidning vad gäller principerna för bördefördelningen när det handlar om utsläppsminskningsmålet. När klimat- och miljöminister Åsa Romson var i MJU i går tonade hon ned kostnadseffektiviteten som princip för bördefördelningen. Här upplever jag att utrikesministern snarare betonar kostnadseffektiviteten som princip för bördefördelningen. Det välkomnar jag i så fall. Från Alliansens sida tycker vi att det är oerhört viktigt att det just är kostnadseffektivitet som är vägledande för bördefördelningen när det gäller utsläppsminskningar.

Det som vi från Alliansen är mest bekymrade över är det faktum att regeringen till synes sänker den svenska ambitionen inför förhandlingarna. Alliansen har drivit på för att vi ska försöka landa på ett mål om 50-procentiga minskningar av utsläppen, varav 10 procent ska vara genom flexibla mekanismer, det vill säga att vi kan göra insatser kostnadseffektivt utanför unionen. Här verkar det som att regeringen landar på kommissionens målsättningar.

Om vi kan få några kommentarer om det så återkommer vi med avvikande mening lite senare.

Anf.  11  JENS HOLM (V):

Vi i Vänsterpartiet vill se högre mål för utsläppsminskningar, förnybar energi och energieffektivisering. När jag först läste den svenska ståndpunkten tyckte jag ändå att det var ett steg framåt, för man pratar om utsläppsminskningar med 50 procent och om 40 procent förnybar energi. Det är höjningar jämfört med kommissionens förslag.

I slutet av ståndpunkten säger regeringen att man ändå är beredd att acceptera kommissionens lägre ambitioner. Då tycker jag att det blir lite oklart vad det är för linje som vi egentligen kommer att driva på toppmötet nästa vecka.

För att göra det riktigt tydligt kan vi tänka oss att utrikesministern har fått ett nytt jobb, ska löneförhandla och får ett bud om att få en månadslön på 25 000. Utrikesministern tycker att det är alldeles för lågt och vill ha minst 30 000. Då går man inte in i den löneförhandlingen och säger: Jag vill egentligen ha 30 000, men jag är beredd att acceptera 25 000. Man säger förstås inte ens 30 000 utan kanske 35 000 och hoppas att förhandlingen leder fram till ett bättre förslag än budet.

Så till min konkreta fråga. När statsministern kommer till toppmötet nästa vecka, kommer då Stefan Löfven att säga ”Det är minst 50-procentiga utsläppsminskningar som gäller, och det är minst 40 procent förnybar energi som vi vill se i förslaget”, eller kommer Stefan Löfven redan från början att säga ”Egentligen vill Sverige något annat, men vi accepterar detta rakt av”? Jag tycker att det är viktigt att vi får det klargjort.

Oavsett hur det är vill vi i Vänsterpartiet ha högre målsättningar, men jag tror att jag återkommer till det, för jag vill först veta vilken förhandlingsstrategi som gäller från regeringens sida.

Anf.  12  ORDFÖRANDEN:

Det som finansminister Andersson sade här förra fredagen återges i de stenografiska uppteckningarna, om man vill ha en mer utförlig redogörelse.

Anf.  13  Utrikesminister MARGOT WALLSTRÖM (S):

Tack, ärade ledamöter, för frågorna!

Självklart går vi in i en förhandling med vårt bud, med det som vi anser borde vara EU:s roll fortsatt: att driva på och att vara så ambitiösa att vi ställer oss i spetsen, så som vi alltid har gjort.

Jag kan säga att jag själv i hög grad har varit ansvarig för de här förhandlingarna från EU:s sida och vet hur vi påverkar resten av världen – inte som ett land som har små utsläpp och därför inte spelar någon roll utan som de som är beredda att ställa sig där och argumentera tydligt för att vi behöver göra något hemmavid men också internationellt.

Vårt bud är 50 procent – 40 procent plus 10 procent i internationella krediter. Det kommer vi att så att säga köra i botten. Men vi inser att det är svårt. Vi vet hur det ligger till i medlemsländerna, hur de argumenterar just nu. Det kommer att bli svårt att få igenom det. Men om vi märker att vi inte kan få majoritet för vårt förslag vill vi inte förhindra att det kommer till ett beslut – det är vad det handlar om. Här säger vi att den politiska markeringen är viktig. Vi inser vartåt det är på väg politiskt.

Alla mål är politiska. Det är inget annat. Vi kan säga att vi har stöd från IPCC och forskningen när det gäller händelseutvecklingen, sannolikheten för att vi kommer att få en mycket allvarlig utveckling när det gäller klimatfrågan. Men de här målen är i högsta grad politiska.

Därför måste man tänka så här: Om vi i EU sätter upp ett mål om att vi år 2050 ska ha utsläppsreduktioner som är upp till 90 procent, hur ska vi nå dit om vi inte år 2030 kan nå upp till 50 procent – 40 procent egna utsläpp och sedan 10 procent på internationella krediter? Hur ser vi att utvecklingen ska te sig framöver?

Vår utgångspunkt är att vi måste våga vara ambitiösa. Vi tror dessutom att vi klarar av det eftersom vi har tekniken. Vi har kunskaperna och allt det som krävs och dessutom en uppbackning från EU i stort för en politik som är ambitiös. Då kommer vi också att leda resten av världen. Så ser jag på det.

Självklart ska vi forska. Det är en viktig poäng att vi behöver ännu mer forskning. Det måste nu tillses på alla områden. Det vi behöver göra handlar ju om allt från transporter till energiförsörjning. Det är jag helt med på.

Hur är det med kostnadseffektiviteten? Jag tycker att det är en viktig principfråga, och regeringen tycker förstås att det är en viktig fråga att driva. Än så länge har vi inget system för det som finns etablerat som en räknemodell och något som vi kan tillämpa fullt ut i alla de 28 medlemsländerna. Det är bekymret.

Man måste driva frågan så att vi får fler och fler med oss och så att vi kan utveckla en modell som också tittar på kostnadseffektiviteten. Man kan säga att handeln med utsläppsrätter faktiskt är ett sätt att göra det kostnadseffektivt. Det är att använda marknadskrafterna på rätt sätt för klimatets bästa. Det är fortsatt viktigt att försvara.

Energimålen ska fördelas per medlemsland. Återigen handlar det om vilka system och strukturer som vi har och kan använda på bästa sätt i fortsättningen. När det gäller kostnadseffektiviteten har vi ingen annan linje än den förra regeringen. Det här är vår syn på det.

Självklart går vi in i förhandlingarna med full kraft, utifrån vad vi tror är sakligt riktigt att göra.

Anf.  14  KERSTIN LUNDGREN (C):

Tack för föredragningen, utrikesministern!

Detta är en materia som har rört sig en del. När man läste den handling med regeringens ståndpunkt som kom till EU-nämnden tidigare stod det att kommissionens förslag måste skärpas och att man skulle återkomma med preciseringar i den delen.

Men den handling som vi fick i går från Miljödepartementet har en annan slutkläm, för den landar i att man accepterar kommissionens förslag. Det är naturligt att man då ställer sig frågan vad som är en skärpning. Det verkar snarare vara en försvagning av den tidigare regeringens hållning om 50 procent – 40 plus 10.

När jag nu lyssnade på utrikesministern hörde jag ett mål om 50 procent – 40 plus 10. Har den nuvarande regeringen alltså samma målsättning som den tidigare regeringen? I så fall är det en tredje eller fjärde informationslinje som jag hör.

Jag skulle vilja fråga: Hur tänker regeringen kring den process som aviseras för att öka ambitionerna efter det att man har bestämt sig för den lägre nivån? Vad innehåller den?

Jag skulle också vilja fråga om de flexibla mekanismerna, CDM och liknande. De är en viktig del i en högre ambitionsnivå. Det vore intressant att få veta om regeringen har tagit ställning till de flexibla mekanismerna och vill använda sig av dem fortsatt. Det handlar också om KP II och möjligheterna att ratificera KP II fullt ut.

Det är mina frågor för stunden.

Anf.  15  DÉSIRÉE PETHRUS (KD):

Ordförande! Tack så mycket, utrikesministern, för föredragningen!

Med all respekt för utrikesministern och det svåra uppdraget att komma in mitt i en förhandling som pågår inom EU: Det utrikesministern får här i nämnden är det mandat som utrikesministern eller i nästa steg egentligen Stefan Löfven ska förhandla om.

Då är frågan här om utrikesministern vill ha 50 procent eller 40 procent som mandat. Det vanliga här i EU-nämnden är att vi beslutar om ett mandat som den minister som åker ned och förhandlar sedan kan prata med EU-nämnden om i telefonkonferens, om man vill komma in på en annan linje, en andrahandsståndpunkt.

Därför blir det lite svårt att förstå när utrikesministern säger att hon ska åka ned och förhandla om 50 procent. I den handling som vi har fått säger man ju att man nöjer sig med 40 procent. Det är det vi måste få klart för oss. Det är mycket olyckligt, eftersom vi förhandlar med andra länder. Dessa länder kan läsa att vi föreslår 50 procent, men sedan får de på regeringens hemsida veta att 40 procent duger. Då tror jag att många länder inom EU undrar: Vad är Sveriges linje? Det är det vi måste klargöra.

Söker utrikesministern ett mandat för 50 procent eller ett mandat för 40 procent att utgå med i förhandlingarna?

Anf.  16  FREDRIK MALM (FP):

Herr ordförande! Välkomna hit, utrikesministern med medarbetare!

Mina allianskolleger har sagt en del kloka saker. Den ena frågan är förstås den som rör mandatet, precis som Kristdemokraterna tog upp. En annan fråga är hur vi över huvud taget ska tolka regeringens målsättningar.

Om man läser de första tre styckena är regeringens ståndpunkt, tycks det, att driva 50–40–30. Men om man läser det sista stycket är regeringens ståndpunkt snarare 40–27–30, som någon sorts fallback till kommissionen.

Man kan notera att ett av regeringspartierna, Miljöpartiet, tidigare röstade för 60–45–40 i Europaparlamentet. Man har alltså gått från att ha de högsta ambitionerna för utsläppsreduceringar till att nu ha de lägsta, efter att ha suttit i regeringen i två veckor. Vi noterar det. Det innebär i praktiken att Alliansens avvikande mening har högre ambitioner för utsläppsreduceringar än vad regeringen har.

Vi kommer att köra detta i botten, säger utrikesministern. Ja, om vi går till botten av själva ståndpunkten står det där att man är beredd att acceptera kommissionens förslag.

Min fråga är egentligen densamma som Kristdemokraternas: Vad är det för mandat man söker? Det är det ena. Det andra är att det är mycket riktigt att man kan tolka detta som politiska mål. Men de ska ju sedan uppnås. Vilka konsekvenser får bördefördelningen för exempelvis svensk konkurrenskraft? Jag skulle vilja att utrikesministern resonerade lite kring om man känner sig trygg med den bördefördelning som man riskerar att få.

Anf.  17  JENS HOLM (V):

Jag tackar för den preciseringen. Jag tycker att det vore bra om det blev tydligare inför EU-nämnden nästa vecka att det är de här höga ambitionerna som Sverige kommer att driva. Jag tycker inte att man behöver visa sitt andrahandsalternativ – det är lite dumt i en förhandling.

Det jag nu vill ha en precisering av gäller: 50-procentsmålet är alltså 40 procent på hemmaplan och 10 procent med krediter. Men det är ju den gamla, borgerliga politikens målsättning. Det trodde jag inte var den nya regeringens målsättning – det var inte vad Åsa Romson sade, och det är inte vad som egentligen står på papperet. Där måste det till ett klarläggande.

Anf.  18  Utrikesminister MARGOT WALLSTRÖM (S):

Jag får skylla på min nervositet eller att jag är ny här i dag.

Först och främst: Målet är 50 procent. Vi söker mandat för att förhandla om 50 procent. Jag rörde till det lite när det gäller de 10 procent som avser de internationella krediterna. Det kommer utanför. Det är alltså 50 procent som jag söker mandat att driva från regeringens sida.

Men vi vet att detta är en förhandling, och vi vill inte bli de som förhindrar att det blir en uppgörelse och bindande mål. Där är naturligtvis den röda linjen. Vi inser att detta kommer att bli mycket svårt. Vi känner ju till det politiska läget. Vi vet hur de andra medlemsländerna ställer sig och var vi ligger realistiskt sett. Men vi är redo att förhandla utifrån denna ståndpunkt, som är Sveriges ståndpunkt, och det är det vi söker mandat för.

Vi är förstås också fullt beredda att se till att det planeras för ett genomförande. Vi åtar oss det reformarbete som kommer att krävas för att leva upp till de här målen.

Anf.  19  JOHAN HULTBERG (M):

Herr ordförande! Jag kom till det här mötet med en uppenbarligen naiv förhoppning om att få lite mer klarhet i vad den svenska positionen egentligen går ut på. En fråga som jag blev mycket förvirrad över gällde huruvida det skulle bördefördelas när det gäller energieffektiviseringsmålet.

Jag har hittills uppfattat från regeringen – man var i miljö- och jordbruksutskottet i går – att man inte har för avsikt att driva en linje där energieffektiviseringsmålet eller förnybarhetsmålet skulle bördefördelas. Men i ministerns tidigare inlägg fick jag uppfattningen att det var regeringens mening att driva att det skulle ske en bördefördelning per medlemsstat.

Här måste vi verkligen få ett förtydligande. Som jag sade i mitt första inlägg blir man minst sagt bekymrad över vilken roll Sverige ska kunna spela i de här förhandlingarna.

Det är helt uppenbart att vi får diametralt olika besked beroende på vilken minister vi har överläggningar med – om det är finansministern, miljö- och klimatministern eller utrikesministern. Om Sverige ska kunna behålla den aktiva och pådrivande roll som vi har haft i klimatförhandlingarna är det viktigt att regeringen talar med en tydlig röst och har en ståndpunkt som alla begriper. Det känner jag inte riktigt är fallet i dag.

Som jag tolkar den skriftliga ståndpunkt som regeringen har delgett nämnden säger man i praktiken att man på Europeiska rådet kommer att nöja sig med ett utsläppsminskningsmål på 40 procent. Sedan har man en förhoppning om att man i ett senare skede, efter Europeiska rådet och inför klimatförhandlingarna i Paris, i något sidospår ska kunna se en process som leder fram till ökade ambitioner. Man skriver att man vill ”skapa en process som möjliggör ökade ambitioner efter Europeiska rådet i oktober”.

Därmed framstår den svenska positionen snarast som en önskelista. Man kommer alltså att driva 40 procent i förhandlingarna, och i den bästa av världar önskar man sig sedan någonting mer, det vill säga 50 procents utsläppsminskningar. Men det ska man försöka driva fram efter förhandlingarna i Europeiska rådet. Nu har vi samråd inför Europeiska rådet, och då är det viktigt att få ett tydligt besked från ministern om vad regeringen kommer att driva där.

Anf.  20  DÉSIRÉE PETHRUS (KD):

Först vill jag säga att jag instämmer i Moderaternas inlägg och står bakom den avvikande mening som förmodligen kommer att tvingas fram.

När det gäller andrahandsalternativ är det inte något som Kristdemokraterna förespråkar, men jag uppfattar papperet vi fått så att man har ett förstahandsalternativ och ett andrahandsalternativ. Jag har i EU-nämnden aldrig varit med om att vi tagit ställning till två olika mål samtidigt. Därför menar jag att vi i första hand måste få veta vad det är för mandat ministern söker. Om ministern sedan tänker ändra på det under pågående möte är det brukligt att vi har en underhandsöverläggning per telefon med ministern, det vill säga under pågående sittning. Frågan är alltså om det ska ske nu eller om det ska ske med statsministern i nästa vecka; jag är lite osäker på när det slutgiltiga ställningstagandet görs.

Sedan har vi de ytterligare 10 procent på internationell nivå som vi inom Alliansen är inne på. Varför vill utrikesministern inte att Sverige ska driva den linjen? Det är väl bra om vi går längre och får med oss EU på ytterligare minskade klimatutsläpp på internationell nivå.

Anf.  21  ORDFÖRANDEN:

Jag ger ordet till mig själv eftersom jag blev direkt apostroferad av Fredrik Malm då han refererade till hur Miljöpartiet hade röstat i EU-parlamentet. Det var jag som röstade så, och i egenskap av miljöpartist vill jag förklara mig.

Jag röstade mycket riktigt för de målen, för vi kände att det fanns en rimlig chans att pressa parlamentet i den riktningen, till de målsättningarna. Om vi nu driver 50-40-30 finns det en rimlig chans att rådet pressas dit när det sedan lagstiftas. Parlamentet har alltid varit mer radikalt än rådet i klimatfrågor, och det var alltså rimligt att ha den målsättningen.

Vad gäller rådet känns det nu, med den miljö som finns och med det kraftiga motstånd som finns i många länder mot att skärpa målen, som att 50-40-30 kanske skulle kunna ha en chans att drivas igenom på något sätt. Då är det en realistisk målsättning att man vill nå dit. Beroende på i vilken institution man finns kan det vara lite olika hur höga mål man över huvud taget kan få igenom.

När rådet slutligen ska komma överens med parlamentet och genomföra lagstiftningen hoppas jag givetvis att målsättningen kan bli högre än den som rådet kommer fram till. Det har hänt förr. Därför fanns alltså den skillnaden, vilket jag ville förklara här.

Anf.  22  Utrikesminister MARGOT WALLSTRÖM (S):

För tredje gången: Regeringen söker mandat för att driva budet om 50 procent. Tanken är att vi visar att vi tar ansvar för våra egna utsläpp. Vi vill visa på ambitionsnivån och driva på resten av EU:s medlemsländer. Det är en mycket tydlig signal.

Diskussionen om internationella krediter och hur höga de ska vara kommer förstås längre fram, men det vi nu söker mandat för är de 50 procent som vi menar att vi ska åstadkomma här hemma.

Jag trodde att EU-nämnden skulle uppskatta att få en bild av hur förhandlingsläget ser ut och vad som faktiskt står på spel. Vi skulle förstås kunna sätta oss emot så mycket att vi förhindrar att vi får bindande mål och ett beslut som visar vägen när det gäller EU:s ställningstagande i klimatfrågan. Det vore mycket olyckligt, och därför säger vi: Realistiskt sett inser vi vad som kan komma att hända, och då kommer inte vi att bli de som förhindrar att EU antar de mål som nu synes ha en stor majoritet av medlemsländerna bakom sig. Det är det realistiska förhandlingsläget som vi har.

GAC ska inte fatta beslut, och därför är det för dagen inte fråga om det. När det gäller bördefördelningen är energimålen, som ni vet, bindande EU-mål. Det gäller både energibesparingarna och energieffektiviteten, men det gäller inte per medlemsland. Det är ingen bördefördelning när det gäller det. Det är dessutom rimligt att varje land utifrån sina förutsättningar tittar på vad som kan göras beträffande både energieffektivitet och energifrågorna generellt.

Anf.  23  KERSTIN LUNDGREN (C):

Ordförande! Det här är spännande, för GAC ska ju förbereda Europeiska rådets möte. Avser utrikesministern att driva 50 procent som unikt mål vid utrikesrådet och överlämna till Europeiska rådet att landa i 40 procent? Eller kommer utrikesministern redan på allmänna rådet att vara beredd att acceptera 40-procentsnivån? Är det så vi ska tolka det? Handlar det i så fall om en 40-procentsnivå utan plus 10 procent internationellt? Jag hörde ingenting om just den delen eller ifall regeringen över huvud taget är intresserad av att driva frågan vad gäller CDM och andra flexibla mekanismer. Har regeringen ingen hållning i frågan? Det vore spännande att få höra eftersom det är en viktig del för att i grunden kunna gå vidare med Kyoto II, KP II. Jag skulle gärna vilja veta vad regeringen avser att säga.

Jag skulle också vilja veta hur regeringen tänker sig att en ny process ska dras i gång för att kunna göra någonting nytt inför Parismötet nästa år, alltså efter det att Europeiska rådet i oktober har fastställt EU:s hållning. Vad finns det för planer i byrålådan? Jag frågar eftersom regeringen aviserade det i den skrivelse som EU-nämnden fått.

Anf.  24  FREDRIK MALM (FP):

Herr ordförande! Jag fick inte svar på min tidigare fråga beträffande bördefördelningen och hur ministern ser på det i relation till svensk konkurrenskraft. Det är viktigt eftersom målen ju ska uppfyllas på olika sätt. Det är det ena.

Det andra är att vi från Folkpartiets sida givetvis ansluter oss till den avvikande mening som jag förmodar att Moderaterna kommer att anmäla.

Vi har framför oss en ganska lång mandatperiod, och om det är två partier i en regering är det rimligt att man kommer till EU-nämnden med en ståndpunkt som man förhandlat fram mellan sig. Nu kommer man till EU-nämnden med två ståndpunkter där det ena koalitionspartiet tar de tre första styckena och det andra partiet tar det sista stycket. Sedan söker man någon sorts frikort av EU-nämnden till att kunna göra så. Om det fortsätter på det sättet kommer det rent procedurmässigt att bli problematiskt framöver.

Vi från Alliansens sida har en gemensam avvikande mening som vi i god ordning före valet diskuterade och förhandlade fram. Vi förväntar oss att regeringen framöver kommer med en ståndpunkt, inte att det ena partiet tar ena halvan av ståndpunkten och det andra partiet andra halvan. Vi förväntar oss att regeringen kommer fram med någonting gemensamt.

Detta är bekymmersamt. Det är helt riktigt som utrikesministern säger, att målen är politiska. I just denna ståndpunkt är de i högsta grad politiska.

Anf.  25  JOHAN HULTBERG (M):

Herr ordförande! Jag tackar utrikesministern för förtydligandet att energieffektiviseringsmålet och förnybarhetsmålet, precis som kommissionen föreslagit, inte ska bördefördelas mellan medlemsstaterna. Det är ett besked som Alliansen välkomnar.

Det ministern säger om att man driver en mer realistisk linje är inte sant. En mer realistisk linje hade varit den som alliansregeringen tidigare drivit och som vi nu i opposition pläderar för, det vill säga att använda de flexibla mekanismerna som en hävstång för att höja ambitionerna. Precis som ministern sade i ett tidigare inlägg är det ett sätt att använda marknadsmekanismerna på bästa möjliga sätt, och det leder till en mer kostnadseffektiv politik.

Jag tror att det är fundamentalt viktigt att vi på europeisk nivå försöker hitta en klimatpolitik som är just kostnadseffektiv eftersom det nog är enda sättet att på allvar kunna visa ledarskap i klimatfrågan. Om vi ska få fler länder och fler grupper av länder runt om i världen att ta sitt ansvar är det viktigt att vara föredöme i den meningen att man bedriver en klimatpolitik som är kostnadseffektiv och förenar en stark ekonomisk tillväxt med sjunkande utsläpp. Jag är stolt över att den tidigare regeringen lyckades med det, med en tillväxt på 60 procent och samtidigt sjunkande utsläpp på 23 procent.

Jag tror kanske inte, herr ordförande, att vi kommer så mycket längre i de här diskussionerna. Jag vill därför å Alliansens vägnar anmäla avvikande mening genom att hänvisa till gårdagens överläggning i miljö- och jordbruksutskottet med miljö- och klimatminister Romson och till den avvikande mening som Alliansens fyra partier där anmälde.

Men eftersom regeringen efter överläggningen i går har kompletterat med en ny svensk ståndpunkt vill jag särskilt anmäla att Alliansen anser att utsläppsminskningsmålet måste vara överordnat eventuella ytterligare mål, att utsläppsminskningsmålet ska bördefördelas mellan medlemsstaterna på ett kostnadseffektivt sätt och, vilket kanske är det allra viktigaste, att den svenska regeringen fortsatt ska driva på för en ambitiösare linje, det vill säga 40 plus 10.

Det är viktigt att Sverige driver på användandet av internationella krediter som ett verktyg för att höja utsläppsminskningsambitionerna. Vi i Alliansen vill således att Sverige ställer sig bakom kommissionens förslag om 40 procents utsläppsminskningar inom EU, men vi kan tänka oss ytterligare 10 procents utsläppsminskningar i form av internationella krediter.

Avslutningsvis tycker vi att det är viktigt att ett eventuellt mål om energieffektivisering kopplas till ekonomisk utveckling.

Anf.  26  MARIE GRANLUND (S):

Jag var av förklarliga skäl inte med på miljö- och jordbruksutskottet. Däremot var jag med på förra EU-nämndssammanträdet när statsrådet Magdalena Andersson var här. Mig veterligen, och enligt det som står i de stenografiska uppteckningarna, sade hon ”minst 40 procent” eftersom frågan var på förhandlingsstadiet. Därför måste jag säga att det inte spretar så mycket som oppositionen försöker göra gällande.

Målet har nu preciserats till 50 procent, och det tycker vi är mycket bra. Vi tycker att den tidigare regeringen hade alldeles för låga ambitioner vad gällde klimatet. Nu kommer vi in mitt i slutförhandlingarna och avser att driva väldigt tuffa krav, men tåget har delvis redan gått. Därför måste vi kunna säga att vi, om vi inte lyckas med det här, inte kommer att vara de som hindrar att det trots allt blir en uppgörelse. Det är så jag ser det.

Anf.  27  Utrikesminister MARGOT WALLSTRÖM (S):

Det var en bra sammanfattning. Vi kommer att driva 50 procent på Europeiska rådets möte, och vi gör det för att vi är en ny regering. Vi kommer in, precis som sades, när förhandlingarna redan pågår. Vi driver det målet som en mycket tydlig politisk signal och visar därmed vår ambition beträffande var vi vill lägga nivån. Vi kommer att driva det hårt. Vi kommer att göra klart för alla att det är vår syn på vad som är nödvändigt om vi ska nå även EU:s långsiktiga mål.

Det är ingen slutförhandling på allmänna rådets möte, och statsministern återkommer förstås inför Europeiska rådets möte så småningom.

De internationella krediterna är viktiga, och jag argumenterar i likhet med dig, Johan Hultberg, att vi också måste vara kostnadseffektiva. Det som vi nu lägger fram om 50 procent ligger utanför EU-målet.

Vi tänker också återkomma till alla dessa frågor, hur de ska exakt ska läggas upp och definieras inför COP 21 under nästa år. Det är väldigt viktigt att Europeiska rådet lägger grunden nu för de allmänna målen, och det är där vi är. Vi får chans att återkomma till alla detaljer om hur man ska leva upp till dem. Men nu är det fråga om målsättningarna, och det är viktigt att EU kommer framåt och att det blir bindande åtaganden.

Anf.  28  ORDFÖRANDEN:

Jag ska försöka sammanfatta hur jag har uppfattat de avvikande meningar som är anmälda.

Jag uppfattar att Vänsterpartiet har anmält en avvikande mening enligt vad som skrivits i miljö- och jordbruksutskottet. Jag uppfattar att Alliansens partier ansluter sig till den avvikande mening som Moderaterna har redogjort för. Sedan noterade jag en avvikande mening från Sverigedemokraterna enligt vad som skickats in. Sammanfattningsvis finner jag att det med ordförandens utslagsröst finns stöd för regeringens inriktning.

Vi går vidare till punkt 7, Uppföljning av Europeiska rådets möte i juni 2014, temadebatt om prioriteringar för den strategiska agendan, ett Europa med frihet, säkerhet och rättvisa.

Skriver om frågetecknen kring Socialdemokraternas EU-laguppställning i Gefle Dagblad

Klicka på bilden för att läsa hela texten.

Klicka på bilden för att läsa hela texten.

Jag medverkar idag i Gefle Dagblad och skriver om frågorna om Socialdemokraternas prioriteringar när det gäller EU-politiken, bland annat att man släppte EU-nämnden till Miljöpartiet, som därmed får sin första EU-motståndare som ordföranden.

Läs hela texten här.

Texten är komprimerad version av några längre blogginlägg:
EU-nämndens tas över av EU-kritiker

Regeringen Löfven: En Wallström räcker inte

(PO)

Regeringen Löfven: En Wallström räcker inte

Wallström träffar 2009 dåvarande talmannen Buzek  FOTO © European Union 2011 PE-EP

Wallström träffar 2009 dåvarande talmannen Buzek FOTO © European Union 2011 PE-EP

Det var med stigande förvåning som jag lyssnade på regeringsförklaring och ministerpresentationen i morse. Inte att Margot Wallström blivit utrikesminister, det var väntat även om jag nog håller med Henrik Brors att om Stefan Löfven varit riktigt klok skulle han ha haft henne som vice statsminister med särskilt EU-ansvar hos sig i statsrådsberedningen.

Istället blev min första förvåning INGEN EU-minister. Visst, det sägs att alla ministrar är EU-ministrar, och det är korrekt att de är det i sina sakområden. Men det är ett taktiskt och strategiskt misstag att inte ha en ministerpost som kan arbeta långsiktigt och överblickande i EU-frågor och agera som stöd till andra ministrar men framför allt till statsministern. EU:s toppmöten är ett viktigt forum och för att åka och spela boll med Hollande, Cameron och Merkel med flera så behöver man vara på topp.

När Löfven dessutom tillkännagav att Kristina Persson tar plats i statsrådsberedningen, men ska inte ha EU på sitt bord utan frågorna om nordiskt samarbete förstår EUbloggen ingenting. Nog för att undertecknad inte kan sägas ha något emot ett djupare nordiskt samarbete men varför inte Kristina Persson blev EU- & Nordenminister övergår mitt förstånd. Symbolhandlingen från Löfven är att Norden är viktigt men inte EU? Politik är symbolik. Jag misstänker att Köpenhamn och Helsingfors tittar förvånat mot Rosenbad och försöker förstå innebörden i den manövern. Det är nog en och annan som över gammeldansken och bastuvodkan nu ikväll ställer sig frågan om svenskarna tänkt sig att Kalmarunionen ska resa sig igen som ett alternativ till EU?

När det dessutom senare klarnar att EU-frågorna på ministernivå flyttar från Statsrådsberedningen till Utrikesdepartementet blir det än mer förvånande. Göran Persson insåg att det inte fungerade, Fredrik Reinfeldt har insett samma sak, men inte Löfven? Istället ska Margot Wallström som Utrikesminister också ha EU-frågor som är inrikesfrågor. Det innebär att det blir en ganska ensam Löfven på toppmötena, han kommer alltså för långt från makten. De personliga banden, kunskaperna och förtroendena som påverkar förhandlingarna blir en utmaning för Löfven att hantera i den här uppdelning. Det är dessutom ett bollspel som pågår mellan toppmötena och när telefonsamtalet från Merkel kommer kan inte Löfven säga ”vänta, jag ska bara se om jag koppla om samtalet till UD.” 

Det finns forskning från Karl-Magnus Johansson och Jonas Tallberg som pekar på vikten att ha de allt viktigare och komplexa EU-frågorna nära statsministern. Läs studien. Jag är inte ensam om att reagera på det, läs även SACO-bloggen och Henrik Brors.

Sammantaget verkar det som om Stefan Löfven inte har förstått vilken funktion EU-ministern fyller idag, att den övergripande, samordnande och stödjande funktionen försvinner blir problematiskt. Särskilt i ett läge när det är en extremt svag regering avseende EU-politisk kompetens. Samtidigt är prioriteringen en avspegling av EU i valmanifesten för Socialdemokraterna och Miljöpartiet, inte så imponerande med andra ord.

Ska vi gissa att EU-frågorna flyttar tillbaka till Statsrådsberedningen om sisådär 6-12 månader när problemen blivit allt för uppenbara för Wallström & Löfven?

TILLÄGG 1: På lördagen klarnade det att Statsrådsberedningen behåller EU-samordningen på statssekreterarnivå. Uppdraget går till UD-veteranen den 66-årige Hans Dahlgren som hämtas hem från Geneve. Löfven skickar alltså inte iväg alla EU-frågor till UD, men att ha ministern på UD och samordningen på SB är en konstruktion som…är en utmaning. Utmaningen blir inte mindre av att ordföranden i Riksdagens EU-nämnd blir en uttalad EU-kritiker som kämpade med näbbar och klor för att Miljöpartiet INTE skulle slopa sitt utträdeskrav ur EU.

Tittar vi på ministerlistan och jämför den med min förhandsspekulation är det sämre än vad jag hade hoppats. Låt oss börja med dom med EU-erfarenhet.

Margot Wallström (S), utrikesminister – 10 år i EU-kommissionen och erfarenheter som minister. Varvade en bra inledning som miljökommissionär med att sedan försvinna in i skuggorna i fem år under Barroso I. I Bryssel är Wallström inte hypad som i Sverige, där hennes storhet har byggts som en antites till Göran Persson.

Isabella Lövin (MP), biståndsminister – Europaparlamentariker sedan 2009. Fanns med som joker till ministerpost eftersom EUbloggen inte trodde att MP ville försvaga sitt parlamentsteam. När hon väl hämtas hem är det synd att hon har fått Biståndsposten. Med Lövins EU-kompetens hade det varit bättre att sätta henne på en tyngre post där EU har större betydelse. Exempelvis Jordbruksminister med fiskefrågor, miljöminister eller klimatminister med fiskefrågor. Nu ”slösar” Löfven bort sitt kanske vassaste EU-kort på fel frågor.

Kristina Persson (S), minister för strategi och framtidsfrågor samt nordiskt samarbete – och som sagt var borde ha varit EU-minister. Kalenderbitarna vet att Persson var fyllnads-MEP efter Sveriges EU-inträde (januari-oktober) innan ordinarie parlamentsval hölls. Men det var för mycket länge sedan och en kort tid, och EU har förändrats kraftigt sedan dess.

Socialdemokraterna Morgan Johansson, Ibrahim Baylan, Ylva Johansson har alla ministerrådserfarenheter från att ha suttit i regeringen Persson.

Tre miljöpartister har erfarenheter från riksdagens EU-nämnd; Gustav Fridolin (MP) har varit ordinarie och suppleant medan  Åsa Romson (MP) och Mehmet Kaplan (MP) har varit suppleanter.

Jag saknar från Socialdemokraterna framför allt fd Europaparlamentarikern Åsa Westlund på ministerlistan. Hon borde kunna ha blivit klimatminister till Romson, eller varför inte matcha Canetes portfölj med att ge Westlund Energi & Klimat. Jag hade henne också som en möjlig konsumentminister.

Jag skulle också ha blivit väldigt trygg om Löfven plockat in Göran Färm i teamet, men det är inte försent – gör honom till regeringens EU-statssekreterare eller grå EUminens, det kan behövas. Någon till socialdemokrat med regeringserfarenhet hade inte heller suttit helt fel.

Det krävs väldigt EU-duktiga statssekreterare på varje departement för att kompensera för Löfvens laguppställning, både när det gäller spelsystem och lagmedlemmar. Låt oss hoppas för Sveriges EU-väl och ve att det blir så. Och låt oss hoppas att en gnällig bloggare blir överbevisad med att allt faktiskt blir bättre än vad jag tror.

(PO)

Löfvens laguppställning i rådsmatcherna

Åsa Westlund (S) Foto (C) European Union 2014 EP

Åsa Westlund (S) redo för ministerpost Foto (C) European Union 2014 EP

Sverige är i väntans tider efter det Indirekta Ministerrådsvalet i söndags (aka Riksdagsvalet). Huvudspåret är att socialdemokraternas partiledare Stefan Löfven blir statsminister i en minoritetsregering där även Miljöpartiet ingår. Statsministern själv Stefan Löfven (S) har inga erfarenheter från EU:s institutioner men väl från Europeiska Metall. Vilka som kommer att representera Sverige i EU:s olika ministerråd är ännu en bit bort men EUbloggen listar de hetaste kandidaterna med EU-erfarenheter.  Det är framför allt i sitt eget socialdemokratiska parti som Stefan Löfven kommer att hämta statsråden som spelat politisk boll i Bryssel, Strasbourg och Luxemburg tidigare.

Heta namn med STOR EU-erfarenhet

Margot Wallström (S) – EU-kommissionär under åren 1999-2009. Först som miljökommissionär och därefter vice ordförande i EU-kommissionen med institutionella relationer och kommunikation på sitt bord. Margot Wallström tippas av många som utrikesminister. Henrik Brors lanserar henne dock som en vice statsminister som kan sekundera Stefan Löfven på plats under toppmötena. En variant skulle också kunna vara att kombinera det med EU-ministeruppdraget. Ett långskott är att Wallström skulle få ta hand om ett kombinerat klimat & miljödepartement som departementschef med en miljöpartist eller rent av två i departementet som statsråd.

Åsa Westlund (S) – Europaparlamentariker under åren 2004-2014. I EUbloggens ögon en självskriven socialdemokratisk minister ur den nya generationen med goda europeiska kunskaper. Åsa Westlund kan vara kandidat både till EU-ministerposten men även på poster som klimatminister, miljöminister och konsumentminister.

Heta namn med EU-erfarenhet

Ibrahim Baylan (S) – har ministerrådserfarenhet från sin tid som skolminister 2004-2006. Baylan har en bred politisk profil där han har varit ordförande i trafikutskottet, partisekreterare och skolpolitisk talesman. Tar han inte plats i utbildningsdepartementet lär Löfven kunna använda honom exempelvis som infrastrukturminister eller varför inte som näringsminister.

Morgan Johansson (S) – var folkhälsominister 2002-2006 och har sin EU-erfarenhet från ministerrådet under den tiden. 2010-2014 satt han som ordförande i justitieutskottet. Johansson är möjlig justitieminister men lär också vara möjlig i andra roller.

Ylva Johansson (S) – har två ministerperioder och sina EU-erfarnenheter från 1994-1998 som skolminister och 2004-2006 biträdande socialminister med vård och äldreomosorg på sitt bort. Idag vice ordförande arbetsmarknadsutskottet och kandidat till arbetsmarknadsminister.

Carin Jämtin (S) – var biståndsminister 2003-2006 och är idag partisekrerare. Jämtin torde ingå i en regering och kan ta många olika ministerroller, från utrikesminister, till näringsliv, arbetsmarknad och socialminister.  

och så EUbloggens tips till Stefan Löfven…

Göran Färm (S) – Europaparlamentariker 1999-2004 med rapportörskap för EU:s budget 2003, därefter rådgivare åt Wallström och sen tillbaka 2007 i Europaparlamentet fram till valet i maj. I Färm har Löfven en erfaren korridorräv och förhandlare med goda kontakter och lång erfarnhet. Om EUbloggen var Stefan Löfven skulle ett av de första samtalen gå till Göran Färm och få honom att kliva in rollen som exempelvis Samordningsminister med EU-ansvar, för att kunna vara stöd och guide och lite mer av en överrock till de internationellt oerfarna ministrarna. I ett europeiskt perspektiv är heller 65 år inget hinder för en ministerpost.

Jokrar till ministerposter med varierande EU-erfarenhet

Isabella Lövin (MP) – framgångsrik Europaparlamentariker, men lär få stanna kvar i parlamentet för att MP hämtar ministrarna från hemmaplan.

Peter Eriksson (MP) – skulle i stort sett bara hinna skriva in sig i parlamentet innan det var dags att vänta hem till en ministerpost. Inte särskilt troligt.

Marita Ulvskog (S) – lär stanna kvar i Europaparlamentet.

Thomas Bodström (S) – comeback som justitieminister eller varför inte utrikeshandelsminister, en jurist kan ju behövas för TTIP & TISA. 

Jens Orback (S) – kanske biståndsminister?

Det är snart dags för nationalsång och matchstart för Löfvens lag. Men eftersom hela spelartruppen är tunn när det gäller EU-erfarenheter så räkna med att Wallström och Westlund bör få nyckelroller. Lite besvärligt är det för Miljöpartiet som saknar ministerkandidater med EU-erfarenheter, kanske kan det åtgärdas på tjänstemannasidan? Och om Stefan Löfven lyssnar på EUbloggen så tar han in Göran Färm i laguppställningen också…

(PO)

 

EUbloggen granskar valmanifesten: S får G

Det är indirekt val i Sverige till EU:s andra lagstiftande kammare, ministerrådet, den 14:e september. Du känner säkert igen det under ett annat namn; Riksdagsvalet. I en serie inlägg granskar EUbloggen partiernas valmanifest utifrån EU-perspektiv. Valvinnare kommer ju att bilda regering, och regeringens ledamöter deltar i det EU-lagstiftande arbetet som sker i ministerrådet.

Tidigare inlägg i serien: Folkpartiet får MVG, Centerpartiet får knappt G, Miljöpartiet får G, Kristdemokraterna får knappt G, Vänsterpartiet får IG, Feministiskt Initiativ får IG, Piratpartiet får GSverigedemokraterna får VG och Alliansen får VG.

Tidigare granskning: Det här vill partierna inte prata om

SOCIALDEMOKRATERNA socialdemokraterna

Har eget EU/Europakapitel: Nej.

Antal gånger som olika begrepp nämns:

EU: 14

Europa: 2

Europeisk(a): 1

Euron: 0

Konkreta löften i EU-politiken: 

Stärka EU:s utrikespolitiska röst.

Mer EU-solidarisk flyktingpolitik.

EU ska göra mer för utbildning (S svarar inte på hur eller vad).

EU-medlemskap öppet för alla Europas länder.

EU ska stödja Ukraina och motverka Rysslands destablisering.

EU ska minska växthusgasutsläppen med 50% till 2030 jfr med 1990, samt 40% förnyelsebar energi och ökad energieffektivisering (ingen nivå angiven här)

Löntagarnas rättigheter (ej definierat) ska stärkas i EU.

Överraskningsfaktor: Att inte heller Socialdemokraterna orkar hålla uppe EU-perspektivet eller ange konkret vilken EU-politik partiet vill driva i Rådet.

Kommentar: När Socialdemokraterna inledningsvis berör EU och Europa handlar det om positionering, i vilka ämnen som socialdemokratin vill att Sveriges ska vara bäst i EU-klassen. Längs vägen missar partiet i sitt valmanifest koppla EU-vardagen och hur EU kan påverkas för att påverka Sverige i en rad fråga, allt från transportfrågor till arbetsmarknad. Dessutom missar partiet att koppla exempelvis kemikaliefrågorna till EU-nivån.

När Socialdemokraterna kommer till ett internationellt kapitel så är det först där EU tar plats, som något i vår omvärld. Raskt raddas en rad ambitioner upp, men påfallande ofta är de okonkreta. Det är bara i fråga om klimat och energi som S sätter upp konkreta siffermål. Annars blir det mer vagt, EU ska göra mer för utbildning men hur då, (och varför fanns det inte med i skolkapitlet utan slängs in i slutet?), varför fick inte löntagarnas rättigheter plats under ambitiös jobbpolitik för alla (och vad vill man göra).

Socialdemokraterna borde kunna bättre än så här efter att ha styrt Sverige under den första delen av vårt medlemskap, när dessutom Margot Wallström ska utnyttjas i valrörelsen och man har hämtat hem sitt stjärnnamn Åsa Westlund från Europaparlamentet till Riksdagsvalet så borde Socialdemokraterna kunnat göra så mycket mer och bättre av sitt valmanifest utifrån ett EU-perspektiv, framför allt är man väldigt otydlig med det man vill göra.

Nu är ju konkurrensen om betygen inte direkt stenhård och S skrapar ihop till ett G utan att behöva vara orolig för att bli underkänd, men för ett parti som vill ha statsministerposten så förväntar sig i alla fall EUbloggen mer av valmanifestet än så här.

(PO)

PS Notera att betygssättningen inte handlar om politikens innehåll utan om hur EU-perspektivet finns med i partiernas valmanifest/valplattformar.