Europaparlamentsvalet 2014 kommer att gå till historien som valet som tydliggjorde Vi och Dom på mer än ett sätt. Vi och Dom, från Pelopponesos till Pajala. Den långa ekonomiska krisen har bidragit till stort missnöje i många länder, en trötthet, uppgivenhet eller rent av en ilska mot de mer etablerade partierna i mitten. Precis som i mellankrigstidens tumultartade år när recessionen slog till med hård kraft är det enkla lösningar, enkla sanningar, plakatpolitik och misstro mot andra som växer. Det blottlägger skillnader mellan vi och dom, vi som är här, dom som är där. Vi upplever verkligheten på vårt sätt, ni den på ert sätt. Vi som är utanför och ni som är innanför. Dom på landet, vi i staden, Dom i väst, vi i öst, dom i etablissemanget, vi som är vill ha något annorlunda.
Samtidigt har politikerna varit fortsatt dåliga på att förklara hur politiken fungerar på EU-nivå och hur den angår medborgarna, precis som medierna i bästa fall varit artigt men måttligt intresserade (under femårsperioden) och i sämsta varit totalt ointresserad annat än att publicera mer eller mindre skrönor om kaffebryggare och andra tokiga saker som sägs komma från det där EU. Berättelsen om EU som fredens projekt, EU som gör att vi kan resa lättare och studera utomlands attraherar inte längre. Som medborgare är vi vana med att det ska vara så. Det tillhör självklarheterna, lika självklart som att det finns träd i skogen.
Jag plockar några exempel på hur Vi och Dom nu skär som knivar genom Europas medlemsländer, på många olika sätt.
”VI MED SANNINGEN”: Några av valets vinnare är partier med en enkel berättelse om den enkla sanningen. ”Sanningen” konstrueras ofta utifrån en berättelse som fångar de som känner sig frustrerade och utanför, de som känner sig oroliga och inte inkluderade, de som inte känner igen sig i det postmoderna kunskapssamhället och som vill ha det som förr i tiden där de känner sig hemma. Berättelserna som göder deras fruktan, oro och känsla av att inte höra till längre handlar mycket om rädslan för det andra. I den här kategorin finns nazister, fascister, högerextremister och högerpopulister. Men de finns också i en extrem vänsterskepnad. Det som förenar dessa partier är förutom en enkel sanning, också en sanning om ”Dom i Bryssel”, ”EU-makten” som måste bekämpas. I Frankrike, Storbritannien och Danmark räckte det för att bli största parti för partier som har ”SANNINGEN”.
Här krockar krafterna med olika sanningar med varandra, men framför allt krockar man med de mer etablerade partierna som äger komplicerade berättelser med många praktiska lösningar.
”VI SOM BRYR OSS OM DET VIKTIGA”: Ett sätt att använda sin röst i Europaparlamentsvalet är också att lägga sin röst på en sakfråga som är ens hjärtefråga. Här finns framgångsexempel för Djurrättspartier och tyska Pirater (notera att det svenska Piratpartiet åkte ut när de väl skaffade sig ett bredare program) men också Feministiskt Initiativ kan räknas in i den här kategorin. Partierna fokuserar på en fråga/frågeställning kring verkligheten, hur resten ska hänga ihop är inte lika intressant.
”VI SOM RÖSTAR”: Du som läser det här är med mycket stor* sannolikhet tillhörande de 50 procent av svenska folket som röstade. Vi (ja, jag röstade också) är ju lite mera ansvarstagande, smartare, snyggare och får finare julklappar än dom där ansvarslösa lättingarna som låg på soffan, eller hur? (Obs detta kan innehålla spår av ironi). Men vi som röstar är också uppdelade mellan Väst och Öst. I Sverige och Tyskland till exempel ökade valdeltagandet, för EU som helhet landade det på i stort sett oförändrat eftersom flera länder i Östra Europa inte fick sina medborgare till valurorna. Slovakien hade exempelvis ett valdeltagande på 13%, Tjeckien 19,5% och Slovenien 21%. Avståndet mellan EU15 och EU28 har växt. Valet blev en angelägenhet i väst, med fokus på de stora länderna.
”VI PÅ LANDET”: I Sverige blir skillnaderna mellan stad och land extremt tydliga om vi går ned på mikroformat och tittar på var Sverigedemokraterna som inte känner igen sig i det postmoderna kunskapssamhället och Feministiskt Initiativ som tycker att omställningen till ett postmodernt kunskapssamhälle går för långsamt är som starkast. De rosa FI-fästena hittas i städernas intellektuella kvarter och områden. Sverigedemokraterna växer i den övergivna landsbygden, den som ingen längre pratar om eller bryr sig om (i alla fall vad de själva upplever). I en diskussion i natt med Inez Abrahamzon pekade jag på ett Uppsalaexempel; distriktet Faringe-Bladåker jämfört med St Johannes. För du som inte orkar klicka på länkarna kan jag enkelt förklara det med att på landet fick SD nästan 26 procent mot Fi:s knappa 2 procent, i stan var det SD som fick 2 procent medan Fi nådde 15 procent. Den diskussionen katalyserade att Abrahamzon gjorde följande analys, som uppmärksammats både av SVT och SR.
”VI UTBILDADE”: En aspekt som avspeglar sig i flera av vi och dom handlar om utbildning. I SVT:s Valu är det ”Vi med forskarutbildning” som röstar med Fi. Med elva procent är faktiskt Fi större än Moderaterna och placerar sig på fjärde plats efter Miljöpartiet, Folkpartiet och Socialdemokraterna. ”Dom outbildade” röstar på Sverigedemokraterna i kategorin ej fullgjord grundskola får SD 15 procent, och bara grundskola 12 procent. I båda kategorierna är SD näst största parti.
”VI och Dom” avspeglade sig i valresultatet. Partier till höger och till vänster om de etablerade partigrupperna växer till en sådan storlek (ca 30 procent av mandaten kan räknas in i den här kategorin) att de med en gemensam EU-skeptisk agenda kan tvinga fram ännu flera uppgörelser i mitten.
Den stora koalitionen mellan EPP (KD & M) och Socialdemokrater når 394 mandat av de 376 som behövs för en majoritet.
Ett samarbete i en fråga mellan EPP (KD & M), ALDE (FP & C) och ECR (konservativa EU-skeptiker) når exempelvis bara 311 mandat.
Ett samarbete mellan Socialdemokrater, DE Gröna (MP) och GUE/NGL (V) (och Fi som lär hamna i Gröna el GUE/NGL) får bara 274 mandat.
(Mandaten med reservation för att det kommer att ändras bl a genom att en del partier som inte tillhör någon grupp kan göra entré eller att partier hoppar mellan grupperna)
Ni ser tydligt hur det landar, EPP och Socialdemokraterna behöver komma överens oftare (än de 70 procent som nämns i en rapport från Timbro). Första utmaningen blir att nå enighet mellan grupperna att godkänna förslaget från Stats- och regeringscheferna om vem som ska blir nästa ordförande för EU-kommissionen.
Ett samarbete i stor koalition som cementeras kommer inte minska känslan av etablissemanget och ”dom” där borta som gör upp medan ”vi” känner oss utanför. Konsekvensen av Vi-Dom 2014 riskerar att leda till ännu större spänningar vid valet 2019 och i värsta fall till ett helt sammanfallande parlament utan tydlig majoritet som domineras med partier med ”SANNINGAR” och som bara bryr sig om sina särintressen.
Europas medborgare och ledande politiker har fått något rejält att tänka på, hur ska samtalet om vår gemensamma verklighet kunna omfatta så många som möjligt så att gapet mellan ”Vi och Dom” minskar och inte ökar. Som en del i det samtalet, vad har EU för roll egentligen, vilken funktion och vilken berättelse fyller EU egentligen, berättelsen om morgondagen eller berättelsen om gårdagen.
(PO)
Fotnot: Jag kommer försöka återvända till flera Valanalyser, därför är inlägget markerat med Valanalys 1.
*En tidigare version av texten stod det med all sannolikhet, men jag glömde att en av mina vänner som är ideologiskt motiverad att avstå från att rösta men väldigt intresserad av EU-frågor nog skulle hitta hit. Det gjorde han och pekade på formuleringen att den faktiskt var rätt fel.
EUbloggen 