EUbloggen granskar valmanifest: Läget just nu

Skärmavbild 2014-08-23 kl. 10.33.21

EUbloggen tittar inför det indirekta ministerrådsvalet (du känner igen det som Riksdagsvalet) igenom partiernas valmanifest/valplattformar med EU-glasögon.

Vid valet i höst avgörs vilken regering får de kommande fyra åren, och regeringen deltar genom Rådet arbetet i den ena av EU:s två lagstiftande församlingar (den andra är Europaparlamentet). Det finns också en rad frågor som har att göra med EU som avgörs av Sveriges Riksdag, som till exempel eventuellt införande av Euron.

När sju partier har blivit granskade spretar fältet; medan FI och V bara lyckas nämna något av granskningens nyckelord bara en endaste ynklig liten gång i sina valmanifest sprutar FP på med hela 26 omnämnanden.

Nu väntar bloggen framför allt på valmanifesten från Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna och Alliansen. Om jag inte fått något om bakfoten så väntas inte Moderaterna komma med något eget valmanifest utan nöjer sig med Alliansens.

Läs gjorda granskningar: Folkpartiet får MVG, Centerpartiet får knappt G, Miljöpartiet får G, Kristdemokraterna får knappt G, Vänsterpartiet får IG, Feministiskt Initiativ får IG, Piratpartiet får G.

(PO)

Annonser

EUbloggen granskar valmanifesten: FI får IG

Det är indirekt val i Sverige till EU:s andra lagstiftande kammare, ministerrådet, den 14:e september. Du känner säkert igen det under ett annat namn; Riksdagsvalet. I en serie inlägg granskar EUbloggen partiernas valmanifest utifrån EU-perspektiv. Valvinnare kommer ju att bilda regering, och regeringens ledamöter deltar i det EU-lagstiftande arbetet som sker i ministerrådet.

Tidigare inlägg i serien valmanifest: Folkpartiet får MVG, Centerpartiet får knappt G, Miljöpartiet får G, Kristdemokraterna får knappt G, Vänsterpartiet får IG.

Tidigare granskning: Det här vill partierna inte prata om

FEMINISTISKT INITIATIV fi

Har eget EU/Europakapitel: Nej.

Antal gånger som olika begrepp nämns:

EU: 0

Europa: 1

Europeisk(a): 0

Euron: 0

Konkreta löften i EU-politiken: 

Inga löften. EU nämns ju inte ens.

Överraskningsfaktor: Att ett parti som precis blivit invalt i Europaparlamentet helt kan undvika den europeiska dimensionen i höstens riksdagsval.

Kommentar:

EU, euron och europeisk nämns inte. Ordet Europa nämns en gång, i form av invandrare från länder utanför Europa, FN däremot nämns exempelvis på tre ställen. Gudrun Schyman som en gång i tiden var Vänsterpartiledare har i alla fall ett gemensamt med sitt gamla parti, det är som om tiden efter EU-inträdet är utsuddat i politiken. Det är egentligen märkligt, särskilt eftersom Feministiskt Initiativ haft representation i Europaparlamentet först genom Maria (Carlshamre) Robsahm och nu efter valet genom Soraya Post, och borde därför ha en modern syn på hur sammansatt politiken är idag.

Om Feministiskt Initiativ fick alla ministerposter i Sverige, skulle Sverige driva på för kvotering av bolagsstyrelser på EU-nivå, skulle vi få se skarpa krav på könsfördelning av kommissionsposter och hur skulle FI agera om diskussionen om aborträtt kom upp på EU-nivå på allvar – acceptera att frågan ska beslutas på EU-nivå och driva frågan mot andra länder/åsikter och riskera ett nederlag som påverkar svensk lagstiftning eller konstatera att den ska avgöras nationellt? En annan hjärtefråga för FI är asylrätt, här borde partiet också kunna lämna besked om hur man vill förändra EU-nivån, lätt märkligt att frågan förbigås när Sverige dessutom har haft Cecilia Malmström (FP) som ansvarig kommissionär för migrationsfrågor.

Feministiskt Initiativ lämnar väljarna i sticket och ger inga besked i EU-relaterade frågor, det är uppenbart så mycket bekvämare att i Riksdagsvalet måla upp en värld där EU inte finns, trots att man har sin andra ledamot i Europaparlamentet…

Slutomdöme: Det blir rött kort och IG till Feministiskt Initiativ. Tillbaka på skolbänken och gör det bättre till 2018.

(PO)

PS Notera att betygssättningen inte handlar om politikens innehåll utan om hur EU-perspektivet finns med i partiernas valmanifest/valplattformar.

 

Federley och Post tar täten på twitter

Fredrick Federley från Centerpartiet är den Liberala ALDE-gruppens mest följda twittrare och den mest aktive liberale twittraren i det nyvalda Europaparlamentet. Federley med 44 000 följare är dock liten på twitter jämfört med den spanska talmanskandidaten för Vänstern Pablo Iglesias som har tio gånger så många följare.

Federley twittrar i snitt 29 gånger per dag vilket gör honom till ledare i liberala gruppen även där. Men en som är flitigare är Soraya Post (Fi) som är den socialdemokratiska partigruppens ivrigaste twittrare med 35 dagliga inlägg (dock är hon betydligt mer sparsmakad på twitter efter valet än före).

Läs hela sammanställningen från Europedecide om Europaparlamentariker på twitter. Däremot kan det finnas fel i sammanställningen, eller så är det jag som inte har hittat Peter Eriksson (MP) på twitter, men enligt rapporten ska samtliga svenska parlamentariker finnas på twitter.

(PO)

Fi väljer S-gruppen

Vaknar efter en kortare utlandsresa till beskedet att Fi väljer att söka medlemskap i S-gruppen.

Vad har då hänt sedan Gudrun Schyman gav EUbloggen beskedet under valrörelsen att det var De Gröna eller Vänstergruppen som gällde?

Min gissning är att Fi börjat förstå att möjligheten till inflytande är potentiellt större i en grupp som är närmare fyra gånger så stor som alternativen, samt signaler att man är välkommen. För Fi är det också inrikespolitiskt taktiskt att framstå lite mer mot mitten för att inte skrämma väljare 14:e september. Frågetecknet är om valet anses för mainstream av partiets mer radikala bas.

Socialdemokratiska gruppen väntas godkänna ansökan, särskilt eftersom den svenska delegationsledaren Marita Ulvskog är positiv. För S innebär också det här att man kan ”normalisera” Fi.

Återstår att se vilket inflytande och påverkan Soraya Post kan få i S-gruppen. En ren gissning är att man siktar på en presidieplats i Jämställdhetsutskottet ”FEMM” (som haft V:s Eva-Britt Svensson och Mikael Gustafsson som ordförande). Så här långt gör Fi allt rätt.

TILLÄGG: Tydligen är det en plats i LIBE som eftersträvas, skriver Veronica Svärd på sin blogg. Fokus blir då asyl & migrationsfrågor. LIBE är ett utskott med lagstiftningsärenden vilket FEMM inte är. Jag upprepar mig; ”Så här långt gör Fi allt rätt.”

(PO)
.

EP2014: Vinnare och förlorare i vem tar vem

Det är mycket Silly Season-snack just nu med massa rykten och skvaller kring vilket parti byter till vilken partigrupp? Vart tar de nya vägen? För svensk del är det intressant att se var Sverigedemokraterna hamnar, de har till exempel sagt att de vill sitta med brittiska Tory (vilket varken jag eller någon annan tror på) eller med UKIP i EFD (som sagt nej), men de har själva nobbat Le Pens EAF, en partigrupp som ännu inte tillkännagivits. Även Feministiskt Initiativ pratar med olika grupper, från GUE/NGL till De Gröna vidare till Socialdemokraterna.

Skärmavbild 2014-06-06 kl. 09.02.18

 

 

 

 

 

 

EUbloggen har gjort en sammanställning på hur mandatfördelningen i Europaparlamentet ser ut just nu, denna fredag förmiddag 6:e juni. Dansandet kommer att fortsätta och staplarna kommer att ändra sig ända fram till parlamentets första sammanträde i juni, och även kanske därefter.

Noterbart är att alla grupper utom två ökat efter valresultatet. Nigel Farages EFD minskar mest, och som riskerar att minska ytterligare när Le Pen offentliggör sin grupp EAF. Farage tappade i veckan både Dansk Folkeparti och Sannfinländarna. Farages hopp är att fiska i gruppen ej valt, men hittills är det bara ett parti som valt EFD, tjeckiska ”Fria medborgares parti” (Svobodní) med ett mandat. Farage har förlorat flera dragkamper mot ECR där Tory är dominerande och EFD har inte råd att misslyckas så många gånger till för att överhuvudtaget kunna bilda en partigrupp. För att klara målsnöret krävs minst 25 ledamöter och sju länder (ledamöter är  inte problemet om Farage får till det med Beppe Grillo som har med sig 17 stycken, däremot sju länder kan bli svettigare).

Liberala gruppen ALDE som var en av valets stora förlorare har också tappat. De har förvisso vunnit två nya medlemmar och förlorat en medlem, Rumänska PNL som tog med sig hela 6 mandat till EPP när de gick. Sedan kan det vara att man blir glad över att bli av med mandat, Vänsterpartiet drog nog en suck av lättnad när Grekiska Kommunistpartiet tog sina två mandat och lämnade GUE/NGL.

Skärmavbild 2014-06-06 kl. 09.02.43

 

 

 

 

 

 

I det här diagrammet ser vi tydligare vinnare och förlorare i de olika etapperna. Längst till vänster är läget”Just Nu” jämfört med valresultatet. Alltså vilka som är framgångsrika att ragga nya medlemmar (och behålla sina befintliga) efter valet. Överlägset bäst går ECR, följd av EPP (som ni förstår tog hela vinsten på att sno PNL från ALDE).

Kolumn två ovan är själva valresultatet med förändringar i mandat. Valresultatsmässigt var det EPP och ALDE som tog mest stryk, men även Socialdemokraterna i PSE och DE Gröna backade. Vinnare i valet var Vänstergruppen GUE/NGL och de grupplösa samt nyvalda partier. I kolumnen ej valt ser vi att av de 56 nyvalda mandaten så återstår 32 mandat att bestämma var de hamnar (varav 17 alltså följer med Beppe Grillo någonstans), i någon av partigrupperna eller i den grupplösa raden.

Kolumn tre ovan är skillnaden mellan förra parlamentet och läget just nu, som alltså tar hänsyn till förändringarna i grupperna. Här blir det tydligt att ECR har tagit igen sin valförlust med råge och ökar starkt. Socialdemokraterna har också jobbat sig upp på ett blygsamt plusmandat.

Det som inte finns med i tabellen är vilka partier i befintliga grupper som har sagt att de funderar kring var de ska sitta och som ännu inte bestämt sig vad jag har sett:

 Nya Flamländska Alliansen (N-VA) 4 mandat: (Gröna —> ECR, EPP, ALDE el Gröna?)

 Lega Nord (LN) 4 mandat: (EFD  —> EAF, EFD el Grupplös?)

 Lettiska Ryska Alliansen 4 mandat: (Gröna —> Gröna el Grupplös?)

 Ordning och Rättvisa (TT) 2 mandat: (EFD—> EFD el EAF?)

 Reformerta Samhällspartiet (SGP) 1 mandat: (EFD—> ECR el EFD?)

 Lag & Rättvisa (PiS) 19 mandat: (ECR —> ECR el EPP?)

I den sista grafiken har jag hämtat det officiella valresultatet som bygger på hur partierna klarade sig i valet och som INTE tar hänsyn till händelserna under transferseason. Där ser ni även procentfördelningen

Skärmavbild 2014-06-06 kl. 09.03.37

Klicka på bilden för att komma till den officiella sammanställningen av valresultatet.

(PO)

FOTNOT: Notera att det utgående parlamentet hade 766 ledamöter, det nyvalda har 751 ledamöter.

 

VALANALYS 1: Vi och Dom-valet

Europaparlamentsvalet 2014 kommer att gå till historien som valet som tydliggjorde Vi och Dom på mer än ett sätt. Vi och Dom, från Pelopponesos till Pajala. Den långa ekonomiska krisen har bidragit till stort missnöje i många länder, en trötthet, uppgivenhet eller rent av en ilska mot de mer etablerade partierna i mitten. Precis som i mellankrigstidens tumultartade år när recessionen slog till med hård kraft är det enkla lösningar, enkla sanningar, plakatpolitik och misstro mot andra som växer. Det blottlägger skillnader mellan vi och dom, vi som är här, dom som är där. Vi upplever verkligheten på vårt sätt, ni den på ert sätt. Vi som är utanför och ni som är innanför. Dom på landet, vi i staden, Dom i väst, vi i öst, dom i etablissemanget, vi som är vill ha något annorlunda.

Samtidigt har politikerna varit fortsatt dåliga på att förklara hur politiken fungerar på EU-nivå och hur den angår medborgarna, precis som medierna i bästa fall varit artigt men måttligt intresserade (under femårsperioden) och i sämsta varit totalt ointresserad annat än att publicera mer eller mindre skrönor om kaffebryggare och andra tokiga saker som sägs komma från det där EU. Berättelsen om EU som fredens projekt, EU som gör att vi kan resa lättare och studera utomlands attraherar inte längre. Som medborgare är vi vana med att det ska vara så. Det tillhör självklarheterna, lika självklart som att det finns träd i skogen.

Jag plockar några exempel på hur Vi och Dom nu skär som knivar genom Europas medlemsländer, på många olika sätt.

”VI MED SANNINGEN”: Några av valets vinnare är partier med en enkel berättelse om den enkla sanningen. ”Sanningen” konstrueras ofta utifrån en berättelse som fångar de som känner sig frustrerade och utanför, de som känner sig oroliga och inte inkluderade, de som inte känner igen sig i det postmoderna kunskapssamhället och som vill ha det som förr i tiden där de känner sig hemma. Berättelserna som göder deras fruktan, oro och känsla av att inte höra till längre handlar mycket om rädslan för det andra. I den här kategorin finns nazister, fascister, högerextremister och högerpopulister. Men de finns också i en extrem vänsterskepnad. Det som förenar dessa partier är förutom en enkel sanning, också en sanning om ”Dom i Bryssel”, ”EU-makten” som måste bekämpas. I Frankrike, Storbritannien och Danmark räckte det för att bli största parti för partier som har ”SANNINGEN”.

Här krockar krafterna med olika sanningar med varandra, men framför allt krockar man med de mer etablerade partierna som äger komplicerade berättelser med många praktiska lösningar.

”VI SOM BRYR OSS OM DET VIKTIGA”: Ett sätt att använda sin röst i Europaparlamentsvalet är också att lägga sin röst på en sakfråga som är ens hjärtefråga. Här finns framgångsexempel för Djurrättspartier och tyska Pirater (notera att det svenska Piratpartiet åkte ut när de väl skaffade sig ett bredare program) men också Feministiskt Initiativ kan räknas in i den här kategorin. Partierna fokuserar på en fråga/frågeställning kring verkligheten, hur resten ska hänga ihop är inte lika intressant.

”VI SOM RÖSTAR”: Du som läser det här är med mycket stor* sannolikhet tillhörande de 50 procent av svenska folket som röstade. Vi (ja, jag röstade också) är ju lite mera ansvarstagande, smartare, snyggare och får finare julklappar än dom där ansvarslösa lättingarna som låg på soffan, eller hur? (Obs detta kan innehålla spår av ironi). Men vi som röstar är också uppdelade mellan Väst och Öst. I Sverige och Tyskland till exempel ökade valdeltagandet, för EU som helhet landade det på i stort sett oförändrat eftersom flera länder i Östra Europa inte fick sina medborgare till valurorna. Slovakien hade exempelvis ett valdeltagande på 13%, Tjeckien 19,5% och Slovenien 21%. Avståndet mellan EU15 och EU28 har växt. Valet blev en angelägenhet i väst, med fokus på de stora länderna.

”VI PÅ LANDET”: I Sverige blir skillnaderna mellan stad och land extremt tydliga om vi går ned på mikroformat och tittar på var Sverigedemokraterna som inte känner igen sig i det postmoderna kunskapssamhället och Feministiskt Initiativ som tycker att omställningen till ett postmodernt kunskapssamhälle går för långsamt är som starkast. De rosa FI-fästena hittas i städernas intellektuella kvarter och områden. Sverigedemokraterna växer i den övergivna landsbygden, den som ingen längre pratar om eller bryr sig om (i alla fall vad de själva upplever). I en diskussion i natt med Inez Abrahamzon pekade jag på ett Uppsalaexempel; distriktet Faringe-Bladåker jämfört med St Johannes. För du som inte orkar klicka på länkarna kan jag enkelt förklara det med att på landet fick SD nästan 26 procent mot Fi:s knappa 2 procent, i stan var det SD som fick 2 procent medan Fi nådde 15 procent. Den diskussionen katalyserade att Abrahamzon gjorde följande analys, som uppmärksammats både av SVT och SR

”VI UTBILDADE”: En aspekt som avspeglar sig i flera av vi och dom handlar om utbildning. I SVT:s Valu är det ”Vi med forskarutbildning” som röstar med Fi. Med elva procent är faktiskt Fi större än Moderaterna och placerar sig på fjärde plats efter Miljöpartiet, Folkpartiet och Socialdemokraterna. ”Dom outbildade” röstar på Sverigedemokraterna i kategorin ej fullgjord grundskola får SD 15 procent, och bara grundskola 12 procent. I båda kategorierna är SD näst största parti.

”VI och Dom” avspeglade sig i valresultatet. Partier till höger och till vänster om de etablerade partigrupperna växer till en sådan storlek (ca 30 procent av mandaten kan räknas in i den här kategorin) att de med en gemensam EU-skeptisk agenda kan tvinga fram ännu flera uppgörelser i mitten.

Den stora koalitionen mellan EPP (KD & M) och Socialdemokrater når 394 mandat av de 376 som behövs för en majoritet.

Ett samarbete i en fråga mellan EPP (KD & M), ALDE (FP & C) och ECR (konservativa EU-skeptiker) når exempelvis bara 311 mandat.

Ett samarbete mellan Socialdemokrater, DE Gröna (MP) och GUE/NGL (V) (och Fi som lär hamna i Gröna el GUE/NGL) får bara 274 mandat.

(Mandaten med reservation för att det kommer att ändras bl a genom att en del partier som inte tillhör någon grupp kan göra entré eller att partier hoppar mellan grupperna)

Ni ser tydligt hur det landar, EPP och Socialdemokraterna behöver komma överens oftare (än de 70 procent som nämns i en rapport från Timbro). Första utmaningen blir att nå enighet mellan grupperna att godkänna förslaget från Stats- och regeringscheferna om vem som ska blir nästa ordförande för EU-kommissionen.

Ett samarbete i stor koalition som cementeras kommer inte minska känslan av etablissemanget och ”dom” där borta som gör upp medan ”vi” känner oss utanför. Konsekvensen av Vi-Dom 2014 riskerar att leda till ännu större spänningar vid valet 2019 och i värsta fall till ett helt sammanfallande parlament utan tydlig majoritet som domineras med partier med ”SANNINGAR” och som bara bryr sig om sina särintressen.

Europas medborgare och ledande politiker har fått något rejält att tänka på, hur ska samtalet om vår gemensamma verklighet kunna omfatta så många som möjligt så att gapet mellan ”Vi och Dom” minskar och inte ökar. Som en del i det samtalet, vad har EU för roll egentligen, vilken funktion och vilken berättelse fyller EU egentligen, berättelsen om morgondagen eller berättelsen om gårdagen.

(PO)

Fotnot: Jag kommer försöka återvända till flera Valanalyser, därför är inlägget markerat med Valanalys 1.

*En tidigare version av texten stod det med all sannolikhet, men jag glömde att en av mina vänner som är ideologiskt motiverad att avstå från att rösta men väldigt intresserad av EU-frågor nog skulle hitta hit. Det gjorde han och pekade på formuleringen att den faktiskt var rätt fel. 

 

 

 

 

 

MANDATKOLLEN: Stora partierna har tappat i valspurten

Image

Min sammanställning av mandatfördelning i samtliga undersökningar från maj månad.

Dagens Ekot/Novus (där jag noterar att min diskussion med Ekot fått dem att redovisa mandatfördelningen tydligare) är ingen rolig läsning för Moderaterna som för första gången tappar ett mandat i en mätning. Partiet är dessutom inte ens näst störst, det är Miljöpartiet. I går kom också DN/Ipsos (som inte redovisat mandaten, men som finns med i mandatkollen här ovanför) och den var dåliga nyheter för S som i den mätningen för första gången tappade ett mandat och den vikande tendensen för moderaterna fanns med i mätningen även om mandatet behålls. Tillsammans med den tredje mätningen på två dagar (SvD/Sifo) så är bilden ganska klar – Sverigedemokraterna och Fi kommer att ta plats i parlamentet, KD och C behåller sina mandat medan Piratpartiet åker ut.

Nu handlar det om att mobilisera sina väljare till vallokalen. För den/de som misslyckas  med det kan det svida ett mandat i slutändan.

MANDATKOLLEN:

Image

Kommentar: Moderaterna började starkt i mätningarna (precis som 2009) men har sjunkit i mätningarna på slutet. Trots att Gunnar Hökmark, Sveriges mäktigaste Europaparlamentariker (vice ordförande i EPP och tunga rapportörskap) pekades ut som en av vinnarna i SVT:s debatt drabbas moderaterna återigen av att väljarna straffar sittande regeringspartiet. Mitt tips är det blir fyra mandat med flaggning för att tappa ett mandat. Det blir dramatiska timmar fram till klockan 22-23 på söndag, eller om det blir på håret, ännu längre än så.

Image

Kommentar: Folkpartiet har legat stabilt på ett mandat mindre än förra valet. Partiet har haft svårt att ta plats i debatten som EU-positivt, dessutom har Marit Paulsen inte fått det utrymmet som hon tidigare har haft – som djurens Skyddshelgon St Marit. Nu har kvinnliga borgliga toppkandidater från övriga partier synts med grisar och det nästan har tävlats i griskrameri, i konkurrens med Miljöpartiet också ska sägas. Att Paulsen fick figurera i rapporteringen som inte medveten om vilka tidningar hon medverkar har inte hjälpt heller. De flesta partierna har använt sina partiledare i kampanjen, men Jan Björklund har varit relativt osynlig både på kampanjmaterial och i valrörelsen (eller åtminstone inte fått så mycket media). Det blir två mandat och en del att tänka på för Folkpartiets valstrateger.

Image

Kommentar: Centerpartiet spelade högt med två doldisar högst upp på listan och sin egen ”Bad Boy-liberal” Federley på tredje plats, dessutom med en sen start i kampanjandet gjorde att flera mätningar placerade partiet utanför parlamentet. Men sen kom grisdebatten som gynnat lantbrukare som tvåan Kristina Yngwe samt toppnamnet Kent Johansson. Partiets satsningar på trafikcentra har ökat trycket i kampanjandet. De senaste mätningarna visar att det har betalat sig och partiet har klarat både spärr och mandat trots att Kent haft svårt i debatterna. Betyget sju nås pga grisarna, som satt mest knorr på Centerpartiet av alla grisintresserade partier. Skulle jag ha satt betyget för en vecka sedan, ja då hade det nog blivit en trea-fyra.

Image

Kommentar: Kristdemokraterna har också likt Centerpartiet stabiliserat sig i opinionen och ser ut att klara sitt mandat. I början av valrörelsen var det hög energi och synlighet på Lars Adaktusson, men det är inte lätt att gå från den som frågar ut till att bli utfrågad av sin forna kollegor. Adaktusson har inte haft helt lätt att klara sig i debatterna och de andra partierna har instinktivt förstått att ingen glädje är så stor som skadeglädjen i journalistkåren vilket gjort att de pucklat på honom lite extra. Kd har också dragit nytta av grishistorien som Ebba Busch Thor från Uppsala spelat skickligt på.

Image

Kommentar: Socialdemokraterna har liksom Moderaterna börjat starkt i mätningarna men ju närmare valet desto fler har lämnat partiet. Det finns även mätningarna som visar att man nu tappar ett mandat. Orsakerna är flera, i Europaparlamentsvalet är det många som testar något annat för att återvända hem till det trygga valet i riksdagsvalet. I den här valrörelsen har Socialdemokraterna framför allt ätits på av vänterkanten, inte bara MP och V utan nu även Feministiskt Initiativ. Lägg därtill att Marita Ulvskogs hatkärleksdebatter med Gunnar Hökmark har lett till en del misslyckade plumpar som ”jävla skithög” (svenska väljare vill ha mer statsmannamässig approach eller genuin energi som Schyman, inte svordomar) och sakfel. Det blir spännande timmar fram till röstsammanräkningen om S behåller sina 6 mandat eller tappar ett.

Image

Kommentar: Miljöpartiet har länge sett att gå bra ut, det finns någon mätning med ett dippande mandat, men det mesta talar för att det blir tre mandat. Det skulle ha varit fyra om Fi inte dykt upp, eftersom partierna slåss om samma väljare. Isabella Lövin klarade slutdebatten bra enligt experterna. Småskandaler som Jabar Amins taxiresor kommer inte att störa spurten. Enda hotet nu är att MP slår sig till ro och tappar väljare till Fi.

Image

Kommentar: Hur går det egentligen för V i spurten? Mätningarna pendlar i procent som en hiss, det gör mandaten likaså och mycket handlar om hur partiets matematik med de andra partiernas röstetal faller ut. Det andra mandatet står och väger på en tunn tråd. Men spurtformen är ändå bättre än i andra partier och mitt tips är att det blir två mandat i slutändan.

Image

Kommentar: Jag utfärdade skrällvarning för Fi efter att sett mobiliseringen på 1 maj. Nu tycks den förverkligas och de rosa rusar in i parlamentet. Sympatisörerna är välmotiverade att gå till valurnan och med lågt valdeltagande räcker det långt, inte till två mandat – men gott och väl ett. Ska det räcka till två mandat krävs att andra partier misslyckas i sin väljarmobilisering.

Image

Kommentar: Sverigedemokraterna har dominerat debatten på många sätt eftersom partiet skapar reaktioner var partiledaren Jimmy Åkesson än visat sig. Samtidigt är det Jimmy som dragit valrörelsen medan toppnamnen varit svaga, okunniga och osynliga. Jimmy räcker långt, till ett mandat men de två mandat jag trodde länge på uteblir.

Image

Kommentar: Tufft spurtbetyg kanske på 3, men det känns som om Fi:s framgångar och att PP aldrig lyft över fyra procent gör att vinden mojnat i piratseglet. Kapten Engström gjorde en gedigen insats i slutdebatten, men lite bittert måste det kännas för PP att gå in i parlamentet och leverera bra resultat utifrån förutsättningarna och så får man ett gäspande från väljarkåren och får packa ihop. Mitt tips är alltså 0 mandat.

Image

Kommentar: Junilistan som valdes in med tre mandat 2004 (men Lars Wohlin hoppade över till Kd och EPP så var dom bara två) men som försvann i valet 2009 har inte kommit upp på banan igen efter femårig törnrosasömn.

(PO)

 

Fi och SD vinnare i SvD/Sifo

Feministiskt Initiativ tar mandat och SD får två mandat i nya SvD/Sifo. Dessutom är det första mätningen som MP inte får ett nytt mandat. Slutstsen är att de partier som ligger närmast varandra åsiktsmässigt i SVT:s valkompass har kannibaliserat på varandra (läs mer i Miljöpartikapitlet). SvD har också tydligt redovisat mandatfördelningen i undersökningen i papperstidningen, digitalt ser ni det enklast när ni klickar på bild 2 i artikeln.

I min trendsammanställning så är det andra mätningen i rad som SD får två mandat. S & M har stabiliserat sig på sina 6 respektive 4 mandat. KD och C stärker sannolikheten att de klarar sina mandat.

Här är översynen på mätningarna:

Skärmavbild 2014-05-23 kl. 08.56.05

 

 

Det här vill inte Feministiskt Initiativ att du läser

Image

Fi:s valstuga i Uppsala. Torgets minsta men nog charmigaste!

Det här är det sjunde blogginlägget i en serie om några saker som partierna inte vill att du läser eller frågar kandidaterna om. Jag skriver det eftersom det är inte så svårt att se vad partierna VILL prata om.

Flera frågeställningar kommer ni att märka kommer att återkomma på flera partier. Generellt finns det en hel del som blir problematiskt i ett svenskt perspektiv när man samarbetar med partier från andra länder. Listan kommer inte heller vara fullständig, det finns mer som partier och kandidater gärna inte pratar om, kanske kommer några att tycka att det jag listar är orättvist eller snedvridet – men det här är mitt försök till ett att ge fler verktyg för väljare att ställa kritiska frågor i Europapolitiken. Förhoppningsvis bidrar till det bra svar från partierna och en bra dialog.

Det är min ambition att hinna med tio partier före valet, vi får se om tiden medger det.

Kapitel 7: Det här vill inte Feministiskt Inititiativ att du läser

Feministiskt Initiativ har stormat in i valrörelsen med homepartyn, första majmobiliseringar och rosa energi som får partierna med rötter i förförra århundrandet att verka gråa, uråldriga och trötta. Men trots rosa moln är inte Fi så nya i Europapolitiken som man vill ge sken av. Partiet pratar väldigt tyst om att man hade en plats i Europaparlamentet som man inte lyckades försvara 2009. Säkert bidrog det att partiets parlamentariker Maria Robsahm hade parlamentets sämsta närvaro, knappt varannan session. Något bestående avtryck gjorde inte partiet den gången i parlamentet utan man försvann in i den stora välbetalda tystnaden.

En annan sak som man hellre pratar om är att på partiets hemsida ger man gärna intrycket av att det kommer att bildas en feministiskt partigrupp i parlamentet.

Men det är rosa drömmar och inget annat än drömmar, eftersom det krävs partier från sju medlemsländer och 25 mandat för att bilda en partigrupp. Så när man ställer frågan till Gudrun Schyman handlar det istället om De Gröna (Miljöpartiet & Piratpartiet) eller GUE/NGL (Vänsterpartiet).

Båda grupperna har problem för Fi:s väljare. GUE/NGL har sex K-partier som medlemmar idag. K som i Kommunist, något som Gudrun Schyman under sin tid som vänsterledare ägnade stor tid att ta sig bort från. Bland de partierna finns nystalinistiska “gubbpartier” som det Grekiska Kommunistpartiet vars MEP bidrog till att legitimera Putins Krimerövring som valobservatör tillsammans med fascister och rasister (läs mer i Vänsterpartikapitlet). Det har lett till ökad utsatthet för grupper som Fi värnar om.

På den andra sidan, den Gröna sidan, finns några av Europas mest hängivna federalister. Det är svårt att se hur Gudrun Schyman som en gammal nej-general ska trivas helhjärtat i det sällskapet heller.

Samtidigt är Fi:s EU-politik svårgenomtränglig. EU-valplattformen är väldigt mycket fluff och visionsdokument där det inte är helt enkelt att utläsa vilken politik Fi praktiken kommer att föra. Jag plockar två exempel:

“Bristen på förskola och barnomsorg bygger på idén om mannen som huvudförsörjare och norm i arbetslivet. Detta är ett allvarligt hinder för jämställda relationer och ekonomisk utveckling. Förskola och barnomsorg behöver byggas ut i hela EU. Barns rättigheter till omsorg och delaktighet ska sättas främst.”

Menar Fi på fullaste allvar att familjepolitiken ska bli överstatlig, att ministerråd i förhandlingar med Europaparlamentet ska bestämma över hur förskola och barnomsorg ska fungera? Risken då är ett bedövande bakslag. Fi kan genom att försöka förverkliga den här frågan genom att göra den till en överstatlig fråga bidra till att vrida klockan trettio år tillbaka i tiden i Sverige. Varje feminist med självbevarelsedrift borde bli förskräckt över möjligheten att polska och maltesiska ”gammgubbar” ska bestämma över barnomsorgen.

“Vi ser hur fler och fler europeiska länder väljer att sätta kortsiktiga ekonomiska intressen före mänskliga rättigheter. Särskilt de mest utsatta samhällsgrupperna drabbas. Ekonomiska intressen får aldrig gå före mänskliga behov. Allt fler ekonomiskt avgörande beslut har ställts utanför demokratins räckvidd. Skatteparadisen måste underställas EU:s regelverk och spekulationsekonomin ska avskaffas.”

Om Fi menar allvar med den här skrivningen så ska skattepolitiken harmonieras än mer och Bryssel ska reglera ekonomin hårdare. Mer makt till EU alltså, eller? Samtidigt har Fi varit försvarare av skatteuttag på EU-nivå för att finansiera exempelvis barnomsorg. Över huvud taget är finansiering och konkretisering inte direkt Fi:s paradgren, men det passar å andra sidan dåligt för populistiska partier leverera hur deras politik hänger ihop. Här hamnar Fi i armkrok med Sverigedemokraterna, som de har mer än en likhet med…

Ut med rasisterna – in med feministerna är Fi:s slagord som riktar sig mot just Sverigedemokraterna, men kommer Fi att försvara rätten för sverigedemokraten Petter Nilsson att ställa upp i två olika kommunval, trots att vallagen säger att man bara kan kandidera i en kommun. Den 30-årige svetsaren är topp (och enda namn) i Vilhelmina och listad som tvåa i Umeå. Ingen som räcker upp handen och tror på det? Visst ja, det var ut med rasisterna och in med feministerna. Men om Fi inte försvarar att SD får bryta mot vallagen varför är det mer rätt att Fi tycker att man kan stå över reglerna?

Vad menar jag då? Jo, för att bli vald till ett kommunfullmäktige måste man vara skriven i en kommun, man kan inte vara skriven i två kommuner. För att kunna bli vald till Europaparlamentet måste man vara medborgare i unionen och bosatt i det landet det man kandiderar i. Feministiskt Initiativs liståtta Amany El Gharib uppfyller inte det kriteriet, utan är asylsökande i Norge som inte ens är med i EU (men hon är bosatt i Göteborg). Fi har varit medveten om valreglerna men valt att ha med El Gharib ändå.

– Jag tror inte det här har prövats tidigare. Vad händer om hon kommer in, kommer de lyfta ut henne därifrån? Hur hanterar en demokrati det? Det blir ganska intressant att se, säger Kristin Tran som är ordförande i FI:s valberedning till Sveriges Radio.

Byt ut El Gharib mot Petter Nilsson, hon mot han, Europaparlamentet mot kommunfullmäktige i Vilhelmina och Umeå – tycker Fi att det är lika intressant att se hur en demokrati hanterar det?

Fi:s argumentation om kring på El Gharib kan läsas vidare på Fi:s hemsida. Men lagstiftningen är glasklar. El Gharib är lika lite valbar som Hillary Clinton eller Julia Gillard, oavsett hur kompetent eller hur populär personen är. Punkt.

Uppenbart är att Fi anser att målet helgar medlen, i alla fall för Fi. Det gör partiet mer likt Sverigedemokraterna än vad de själva någonsin skulle kunna erkänna.

Läs de andra kapitlen i serien:

Kapitel 1: Det här vill inte Socialdemokraterna att du läser

Kapitel 2: Det här vill inte Folkpartiet att du läser

Kapitel 3: Det här vill inte Moderaterna att du läser

Kapitel 4: Det här vill inte Vänsterpartiet att du läser

Kapitel 5: Det här vill inte Centerpartiet att du läser

Kapitel 6: Det här vill inte Sverigedemokraterna att du läser

(PO)

 

Mandatfördelningen i Ekot/Novus

Jag fortsätter som en Don Quijote mot mediehusens ovilja att publicera mandatfördelningen – det tycks som om det inte går in att det är mandatfördelningen som är grejen med Europaparlamentsvalet på ett helt annat sätt än Riksdagsvalet. Jag kör därför siffrorna i en mandatberäknare.

I dag är det Ekot/Novus som publicerar intressanta resultat, som de själva inte uppmärksammar – som att Sverigedemokraterna får två mandat för första gången i en mätning (läs mer här) och Vänsterpartiet är tillbaka igen på två mandat.

(RÄTTELSE: Rätt ska vara rätt. Begreppet ”Syndaren” som användes ovan i en tidigare version av inlägget är väl starkt eftersom Ekots Inrikeschef Fredrik Furtenbach mycket riktigt påpekar att redaktionen publicerade mandaträkningen kl 04.00 i morse och kan hittas här. Dock innehåller huvudartikeln ingen information eller vinkling på mandaten. Vidarelänkningen till mandaten bär rubriken ”Grafik: Opinionsläget inför EU-valet” vilket gjorde att jag missade den, vilket jag beklagar. Dock förtar tar det inte intrycket – att intresset (okunskap?) för mandatfördelningen i vinkling och presentation kring undersökningarna inför Europaparlamentsvalet är märkligt ointressant för publicerande redaktioner). 

Piratpartiet har tagit över skrälltröjan från Feministisk Initiativ. PP når inte över spärren 4,0 procent men snubblande nära (läs mer här). Centerpartiet åker för första gången ur parlamentet i den här mätningen. Räkna med att det är rafflande och nervösa dagar i en rad kampanjhögkvarter där partierna kastas mellan hopp och förtvivlan.

Ekot/Novus med procent och mandat

Moderaterna 16,3 – 4 mandat

Folkpartiet 8,4 – 2 mandat

Centerpartiet 3,2 – 0 mandat

Kristdemokraterna 6,4 – 1 mandat

Socialdemokraterna 26,9 – 6 mandat

Vänsterpartiet 10,2 – 2 mandat

Miljöpartiet 14,9 – 3 mandat

Sverigedemokraterna 6,6 -2 mandat

Piratpartiet 3,9 – 0 mandat

Feministiskt Initiativ 2,5 – 0 mandat

Junilistan 0,2 – 0 mandat

Det kan alltså bli rekordmånga i valet som lägger sin röst på ett parti som inte får något mandat. I den här mätningen är det 8,8 procent (PP, C, Fi & JL).

(PO)