Sverige sköter inte Europaparlamentsvalet riktigt rätt

Skärmavbild 2014-07-25 kl. 09.10.37

I ett brev som uppmärksammats av danska tidningen Politiken så har nu EU-kommissionen inlett skriftväxling med konungariket Sverige om valhemligheten i samband med Europaparlamentsvalet. EU-kommissionen som är fördragets väktare ska se till att medlemsländerna följer gemensamma regler, däribland hur parlamentsvalet genomförs i Sverige. Efter att EU-kommissionen fått skriftliga klagomål om vallokalerna och hur valhemligheten undergrävs genom systemet att man tar valsedlar utanför röstbåset och sedan tar med sig dom in i valbåset. Kommissionen påminner om att valhemligheten är inskrivet. Kommissionen skriver:

”According to the information at the disposal of the Commission, an individual ballot paper was used for each political party participating in the elections. The ballot paper contained the list of candidates of that specific political party. The ballot papers were on display in the polling stations with the names of the political parties clearly visible. On election-day, voters were to pick up from the various piles the ballot papers they wanted before entering the voting booth. It derives that anyone present in the polling station (officials or other voters queuing up) were able to see who collected which ballot paper of which political party. The only way to keep the choice secret was to collect ballot papers ahead of election-day and bring them to the polling station, to collect several ballot papers from different political parties or even one ballot paper for each political party and take all ballots into the booth.”

Kommissionen konstaterar att det är sällan som väljare gör så (även om undertecknad alltid har gjort så). Kommissionen igen: ”It is clear from the EU rules cited above that Member States have the obligation to guarantee the principle of the secrecy of the vote. Secrecy must be ensured regardless of whether citizens are able to conceal their political choice if they voluntarily behave in a certain proactive way – e.g. by collecting ballot papers ahead of election-day, by taking several ballot papers or one for each political party in the polling station or by using blank ballot papers. Ensuring the secrecy of the vote is a matter for the authorities and not for voters. The fact that persons present in the polling station have the possibility to identify choices made by voters allows for asserting pressure on voters and controlling their voting behaviour. This may amount to a violation of the principle of the secrecy of the vote.”

EU-kommissionen gav konungariket Sverige 10 veckor på sig att svara på beskrivningen (som är helt korrekt beskrivet kan jag intyga, utifrån egen upplevelse som väljare och reporter som bevakat åtskilliga val). Sveriges svar går ut på att beskriva lagstiftning och att distributionen av valsedlar sker på många sätt och att man anser sig leva upp till hemliga val, men att man överväger en utredning i frågan eftersom man är lyhörd för förbättringar.

Skärmavbild 2015-05-17 kl. 11.39.23

Att kommissionen skulle nöja sig att med att Sverige ”överväger” att utreda är osannolikt. Det är anmärkningsvärt att Sverige får ett sånt här och kommissionen har nog väl övervägt att sätta igång processen. Räkna med att regeringen får ett till brev och får sätta fart på sina utredningsplaner.

Om man får önska så skulle Sverige våga testa ett annat valsystem till Europaparlamentsvalet eftersom individens betydelse är så pass stor. Det skulle också innebära att problemet med valhemligheten löser sig. Titta på Finland (som redan på valnatten vet vilka som är valda, Sverige fick vänta till fredagen) där finns i valbåset en lista med kandidater uppsatta. Varje kandidat har ett nummer och väljaren skriver numret på valsedeln. Alla kandidater från ett visst parti läggs samman och utgör partirösterna som mandaten fördelar sig från. Den/de kandidater med flest röster blir valda.

På så sätt skulle bandet mellan väljare och vald stärkas i Europaparlamentet, där det är viktigt att de 20 som företräder Sverige är duktiga politiker som kan nätverka. Metoden skulle kunna användas i parlamentsvalet 2019 och utvärderas för att eventuellt användas till riksdagsvalet 2022.

(PO)

Annonser

20 år i EU – men medlemskapet inte på allvar för folkvalda

20 år sedan EU-inträdet.

20 år sedan EU-inträdet.

Idag fyller Sverige i EU 20 år. Vi tog steget in i EU på nyårsdagen 1995. Två hela decennier har vi varit medlemmar och vi har ett samhälle som styrs på fyra politiska nivåer. Ändå är den fjärde nivån, EU-nivån, något som man kan soffligga på – även om man är folkvald.

Sundsvalls Tidning har gjort en bra granskning som illustrerar detta. Både efter Europaparlamentsvalet och det indrekta ministerrådsvalet (som jag skämtsamt kallar Riksdagsvalet) tillsammans med landsting/regionval & kommunfullmäktigeval i höstas har ST kollat om de folkvalda har röstat. I höstas röstade faktiskt alla, 100 procent. I Europaparlamentsvalet däremot låg 5 procent på sofflocket. Statsvetaren Niklas Bolin kommenterar i artikeln:

– Det antyder att intresset för och kunskapen om EU:s politik är mindre än för den nationella och lokala politiken…Alla politiska arenor är viktiga. Men möjligen kan man se en politisk röst lokalt som mer värdefull eftersom man på det stora hela inte är lika många som röstar som i ett EU-val.

Och på twitter:

Fler inlägg om #SEiEU20År:

20 år sedan folkomröstningen

EUbloggen har hittat jublande yngling i Rapportsändning 20 år senare

Ingvar Carlsson & Ulf Dinkelspiel om vägen till medlemskap

Gyllenhammar: Vi behöver prata mer EU

Löfvens laguppställning i rådsmatcherna

Åsa Westlund (S) Foto (C) European Union 2014 EP

Åsa Westlund (S) redo för ministerpost Foto (C) European Union 2014 EP

Sverige är i väntans tider efter det Indirekta Ministerrådsvalet i söndags (aka Riksdagsvalet). Huvudspåret är att socialdemokraternas partiledare Stefan Löfven blir statsminister i en minoritetsregering där även Miljöpartiet ingår. Statsministern själv Stefan Löfven (S) har inga erfarenheter från EU:s institutioner men väl från Europeiska Metall. Vilka som kommer att representera Sverige i EU:s olika ministerråd är ännu en bit bort men EUbloggen listar de hetaste kandidaterna med EU-erfarenheter.  Det är framför allt i sitt eget socialdemokratiska parti som Stefan Löfven kommer att hämta statsråden som spelat politisk boll i Bryssel, Strasbourg och Luxemburg tidigare.

Heta namn med STOR EU-erfarenhet

Margot Wallström (S) – EU-kommissionär under åren 1999-2009. Först som miljökommissionär och därefter vice ordförande i EU-kommissionen med institutionella relationer och kommunikation på sitt bord. Margot Wallström tippas av många som utrikesminister. Henrik Brors lanserar henne dock som en vice statsminister som kan sekundera Stefan Löfven på plats under toppmötena. En variant skulle också kunna vara att kombinera det med EU-ministeruppdraget. Ett långskott är att Wallström skulle få ta hand om ett kombinerat klimat & miljödepartement som departementschef med en miljöpartist eller rent av två i departementet som statsråd.

Åsa Westlund (S) – Europaparlamentariker under åren 2004-2014. I EUbloggens ögon en självskriven socialdemokratisk minister ur den nya generationen med goda europeiska kunskaper. Åsa Westlund kan vara kandidat både till EU-ministerposten men även på poster som klimatminister, miljöminister och konsumentminister.

Heta namn med EU-erfarenhet

Ibrahim Baylan (S) – har ministerrådserfarenhet från sin tid som skolminister 2004-2006. Baylan har en bred politisk profil där han har varit ordförande i trafikutskottet, partisekreterare och skolpolitisk talesman. Tar han inte plats i utbildningsdepartementet lär Löfven kunna använda honom exempelvis som infrastrukturminister eller varför inte som näringsminister.

Morgan Johansson (S) – var folkhälsominister 2002-2006 och har sin EU-erfarenhet från ministerrådet under den tiden. 2010-2014 satt han som ordförande i justitieutskottet. Johansson är möjlig justitieminister men lär också vara möjlig i andra roller.

Ylva Johansson (S) – har två ministerperioder och sina EU-erfarnenheter från 1994-1998 som skolminister och 2004-2006 biträdande socialminister med vård och äldreomosorg på sitt bort. Idag vice ordförande arbetsmarknadsutskottet och kandidat till arbetsmarknadsminister.

Carin Jämtin (S) – var biståndsminister 2003-2006 och är idag partisekrerare. Jämtin torde ingå i en regering och kan ta många olika ministerroller, från utrikesminister, till näringsliv, arbetsmarknad och socialminister.  

och så EUbloggens tips till Stefan Löfven…

Göran Färm (S) – Europaparlamentariker 1999-2004 med rapportörskap för EU:s budget 2003, därefter rådgivare åt Wallström och sen tillbaka 2007 i Europaparlamentet fram till valet i maj. I Färm har Löfven en erfaren korridorräv och förhandlare med goda kontakter och lång erfarnhet. Om EUbloggen var Stefan Löfven skulle ett av de första samtalen gå till Göran Färm och få honom att kliva in rollen som exempelvis Samordningsminister med EU-ansvar, för att kunna vara stöd och guide och lite mer av en överrock till de internationellt oerfarna ministrarna. I ett europeiskt perspektiv är heller 65 år inget hinder för en ministerpost.

Jokrar till ministerposter med varierande EU-erfarenhet

Isabella Lövin (MP) – framgångsrik Europaparlamentariker, men lär få stanna kvar i parlamentet för att MP hämtar ministrarna från hemmaplan.

Peter Eriksson (MP) – skulle i stort sett bara hinna skriva in sig i parlamentet innan det var dags att vänta hem till en ministerpost. Inte särskilt troligt.

Marita Ulvskog (S) – lär stanna kvar i Europaparlamentet.

Thomas Bodström (S) – comeback som justitieminister eller varför inte utrikeshandelsminister, en jurist kan ju behövas för TTIP & TISA. 

Jens Orback (S) – kanske biståndsminister?

Det är snart dags för nationalsång och matchstart för Löfvens lag. Men eftersom hela spelartruppen är tunn när det gäller EU-erfarenheter så räkna med att Wallström och Westlund bör få nyckelroller. Lite besvärligt är det för Miljöpartiet som saknar ministerkandidater med EU-erfarenheter, kanske kan det åtgärdas på tjänstemannasidan? Och om Stefan Löfven lyssnar på EUbloggen så tar han in Göran Färm i laguppställningen också…

(PO)

 

Sista minuten valinformation

DSC_0086

Idag röstar Sverige i det som EUbloggen kallar för det indirekta ministerrådsvalet. Riksdagsvalet avgör vilken politik Sverige för i den ena av EU:s lagstiftande kamrar. Här samlas den valbebevakning som EUbloggen gjort:

Granskning av valmanifest med EU-perspektiv

Problemet med att inte berätta om EU-politiken i Valmanifesten

Partierna missar EU-perspektivet i Zombiefrågan

och så en gammal favorit i repris:

Det här vill inte partierna prata om inför Europaparlamentsvalet

DSC_0091

 

Väljarna som slagträ om Spitzenkandidaten

”Massivt flertal i S-gruppe mener at EUvælgerne har talt og kræver en spitzenkandidat som formand for EUKom twittrade den danska Socialdemokratiska parlamentarikern Christel Schaldemose efter att socialdemokraterna haft sitt första gruppmöte i Europaparlamentet.

Har EU-väljarna verkligen talat och kräver Juncker som kommissionens ordförande? Dessa väljare används som ett hårt slagträ av de som vill se Spitzenkandidaten från EPP, Jean-Claude Juncker, som EU-kommissionens ordförande eller som driver en politisk linje att utveckla EU i mer federalistisk riktning. Exemplet från Socialdemokraternas partigrupp i Europaparlamentet är bara ett.

Men att påstå att Europas väljare har talat och vill ha Juncker är ett mycket vanskligt påstående rent intellektuellt. Argumentet är egentligen mer känslomässigt som är svårt att värja sig emot, men siffermässigt håller det inte hela vägen.

Valdeltagandet i parlamentsvalet gick upp en knapp ynka tiondel, från 43,00 till 43,09 mellan 2009 och 2014. På ca 400 miljoner röstberättigade är en tiondel ca 400 000 fler väljare. Det motsvarar ungefär antalet fler väljare i Sverige som valde att rösta (om vi tar hänsyn till att antalet röstberättigade ökat jämfört 2009).

Att det svenska valdeltagandet ökade kan inte tillskrivas att svenskarna blev exalterade över att få chansen att vara med och välja Jean-Claude Juncker eller Martin Schulz som kommissionens ordförande (jag har skrivit en ”for dummies” om vad striden handlar om, och jag har gisslat de flesta svenska partier för att ha varit tyst om Spitzenkandidaten i valrörelsen).

Tittar vi på länder där Spitzenkandidaten debatterats mest, vilket torde vara Tyskland, Österrike och Luxemburg och jämför effekten med länder där det varit mer  tyst så finns inget mönster med att Spitzenkandidaten ska ha påverkat valdeltagandet. Det är snarare tvärtom.

Skärmavbild 2014-06-10 kl. 18.31.23

En del vill göra gällande att Spitzenkandidaten bidrog till att vända den nedåtgående trenden med minskat valdeltagande, men det är svårt att hitta bevisen i valdeltagandet. Det är också svårt att bevisa att utan Spitzenkandidaten skulle valdeltagandet ha varit mindre.

Den politiska frågan om hur EU-kommissionens ordförande ska väljas borde ha förts ordentligt långt före valet. Här får politiskt önsketänkande i båda lägren anses ha bidragit till dagens soppa. Att föra debatten nu,  efter valet är att göra väljarna i vissa länder till förlorare, hur det än slutar…

(PO)

EP2014: Vinnare och förlorare i vem tar vem

Det är mycket Silly Season-snack just nu med massa rykten och skvaller kring vilket parti byter till vilken partigrupp? Vart tar de nya vägen? För svensk del är det intressant att se var Sverigedemokraterna hamnar, de har till exempel sagt att de vill sitta med brittiska Tory (vilket varken jag eller någon annan tror på) eller med UKIP i EFD (som sagt nej), men de har själva nobbat Le Pens EAF, en partigrupp som ännu inte tillkännagivits. Även Feministiskt Initiativ pratar med olika grupper, från GUE/NGL till De Gröna vidare till Socialdemokraterna.

Skärmavbild 2014-06-06 kl. 09.02.18

 

 

 

 

 

 

EUbloggen har gjort en sammanställning på hur mandatfördelningen i Europaparlamentet ser ut just nu, denna fredag förmiddag 6:e juni. Dansandet kommer att fortsätta och staplarna kommer att ändra sig ända fram till parlamentets första sammanträde i juni, och även kanske därefter.

Noterbart är att alla grupper utom två ökat efter valresultatet. Nigel Farages EFD minskar mest, och som riskerar att minska ytterligare när Le Pen offentliggör sin grupp EAF. Farage tappade i veckan både Dansk Folkeparti och Sannfinländarna. Farages hopp är att fiska i gruppen ej valt, men hittills är det bara ett parti som valt EFD, tjeckiska ”Fria medborgares parti” (Svobodní) med ett mandat. Farage har förlorat flera dragkamper mot ECR där Tory är dominerande och EFD har inte råd att misslyckas så många gånger till för att överhuvudtaget kunna bilda en partigrupp. För att klara målsnöret krävs minst 25 ledamöter och sju länder (ledamöter är  inte problemet om Farage får till det med Beppe Grillo som har med sig 17 stycken, däremot sju länder kan bli svettigare).

Liberala gruppen ALDE som var en av valets stora förlorare har också tappat. De har förvisso vunnit två nya medlemmar och förlorat en medlem, Rumänska PNL som tog med sig hela 6 mandat till EPP när de gick. Sedan kan det vara att man blir glad över att bli av med mandat, Vänsterpartiet drog nog en suck av lättnad när Grekiska Kommunistpartiet tog sina två mandat och lämnade GUE/NGL.

Skärmavbild 2014-06-06 kl. 09.02.43

 

 

 

 

 

 

I det här diagrammet ser vi tydligare vinnare och förlorare i de olika etapperna. Längst till vänster är läget”Just Nu” jämfört med valresultatet. Alltså vilka som är framgångsrika att ragga nya medlemmar (och behålla sina befintliga) efter valet. Överlägset bäst går ECR, följd av EPP (som ni förstår tog hela vinsten på att sno PNL från ALDE).

Kolumn två ovan är själva valresultatet med förändringar i mandat. Valresultatsmässigt var det EPP och ALDE som tog mest stryk, men även Socialdemokraterna i PSE och DE Gröna backade. Vinnare i valet var Vänstergruppen GUE/NGL och de grupplösa samt nyvalda partier. I kolumnen ej valt ser vi att av de 56 nyvalda mandaten så återstår 32 mandat att bestämma var de hamnar (varav 17 alltså följer med Beppe Grillo någonstans), i någon av partigrupperna eller i den grupplösa raden.

Kolumn tre ovan är skillnaden mellan förra parlamentet och läget just nu, som alltså tar hänsyn till förändringarna i grupperna. Här blir det tydligt att ECR har tagit igen sin valförlust med råge och ökar starkt. Socialdemokraterna har också jobbat sig upp på ett blygsamt plusmandat.

Det som inte finns med i tabellen är vilka partier i befintliga grupper som har sagt att de funderar kring var de ska sitta och som ännu inte bestämt sig vad jag har sett:

 Nya Flamländska Alliansen (N-VA) 4 mandat: (Gröna —> ECR, EPP, ALDE el Gröna?)

 Lega Nord (LN) 4 mandat: (EFD  —> EAF, EFD el Grupplös?)

 Lettiska Ryska Alliansen 4 mandat: (Gröna —> Gröna el Grupplös?)

 Ordning och Rättvisa (TT) 2 mandat: (EFD—> EFD el EAF?)

 Reformerta Samhällspartiet (SGP) 1 mandat: (EFD—> ECR el EFD?)

 Lag & Rättvisa (PiS) 19 mandat: (ECR —> ECR el EPP?)

I den sista grafiken har jag hämtat det officiella valresultatet som bygger på hur partierna klarade sig i valet och som INTE tar hänsyn till händelserna under transferseason. Där ser ni även procentfördelningen

Skärmavbild 2014-06-06 kl. 09.03.37

Klicka på bilden för att komma till den officiella sammanställningen av valresultatet.

(PO)

FOTNOT: Notera att det utgående parlamentet hade 766 ledamöter, det nyvalda har 751 ledamöter.

 

ANALYS: Katastrof för personvalet

Skärmavbild 2014-06-04 kl. 13.13.40

Skärmdump från DT.se Klicka på bilden för att läsa kolumnen.

Katastrof är ett hårt ord. Men om deltagandet rasat från 66 procent till 50 procent skulle väl medierna haft svarta rubriker och demokratiforskare och politiker pratat om kris och behovet av reformer?

Trots det är det märkligt tyst över det drastiskt sjunkande engagemanget från väljarna. Om detta skriver jag om i Dalarnas Tidning och att Borlängesonen och socialdemokraterna Johan Danielsson borde ha tagit plats i parlamentet (och Linnea Engström i Miljöpartiet). Klicka här eller på bilden för att läsa hela kolumnen.  Texten har också publicerats i Gefle Dagblad. Läs den här.

Det handlar förstås om personkryssen.

Så här har andelen som kryssat sett ut i Europaparlamentsvalet

1999: 66%

2004: 59%

2009: 59%

2014: 50%

Vad säger demokratiminister Birgitta Ohlsson, statsvetare och andra politiker? Är det inte dags att slopa femprocentspärren?

(PO)

Läs övriga valanalyser:

712 och 4200 skiljde S & C från mandat

MP – köp en trisslott

Vi & Dom-valet

Läs partianalyser:

Piratpartiet: Utan vind i seglen

Moderaterna: Gjorde som vanligt

ALDE: Det blir annorlunda för Wikström & Paulsen

ANALYS: Det blir annorlunda för Wikström och Paulsen

Image

Det liberala huset är förändrat efter valet.

När Cecilia Wikström och Marit Paulsen återvänder (Centerpartiets Fredrick Federley är ny) till den liberala ALDE-gruppen efter valet är det tveksamt om de kommer att känna igen sin grupp. ALDE har historiskt sett burits upp av liberaler från Tyskland och Storbritannien, men det är nu ett minne blott.

Liberalerna i Storbritannien åkte på storstryk i valet, av deras elva platser finns bara en kvar efter valet. Den mest högprofilerade liberalen sir Graham Watson som suttit i parlamentet sedan 1994 var en av de som förlorade sitt mandat. Watson var under period gruppledare för hela ALDE. En annan som förlorade sin plats var Andrew Duff.

De tyska liberalernas förluster var nästan lika smärtsamma. De skrapade bara ihop 3,3 procent av rösterna och futtiga tre mandat, mot 11 procent och 12 mandat för fem år sedan.

Lägg därtill att det talas om att rumänska PNL lämnar liberalerna och söker inträde i EPP (Kristdemokrater & Moderater). Det är sex mandat och den tredje största nationella delegationen som riskerar att försvinna.

Dominerande, eller ska man nöja sig med att säga störst…i ALDE blir nu franska och holländska liberaler med vardera sju ledamöter. På delad tredjeplats finns rumänerna som riskerar att försvinna och belgarna.

Hur detta påverkar den interna processen i ALDE är svårt att säga, men att det kommer att vara en skillnad mellan en grupp som bärs upp av stora nationella delegationer av britter och tyskar och en mer jämnstark grupp står klart.

Wikström och Paulsen återvänder till en grupp som är same, same but different.

(PO)

Tillägg: Första gruppmötet har hållits, se bild från Federleys instagramkonto.

Läs fler partianalyser:

Piratpartiet: Utan vind i seglen

Moderaterna: Gjorde som vanligt

Läs övriga valanalyser:

712 och 4200 skiljde S & C från mandat

MP – köp en trisslott

Vi & Dom-valet

ANALYS: Moderaterna gjorde som vanligt

DSC_0114

Två C-läns kandidater fick pryda valstugan HÄR i Uppsala, men det gick inte så bra i valet DÄR.

Moderaterna: 507 488 röster, vilket motsvarar 13,65% av väljarna.

Moderaterna åkte på ett rejält nederlag och gjorde ett historiskt lågt resultat. Många ville snabbt göra listettan Gunnar Hökmark till syndabock men det är att göra analysen alldeles för snabbt. Tove Lifvendahl som är politisk chefredaktör på SvD  konstaterar i sin eftervalsanalys att det är långt mer komplicerat än så;  ”Det intellektuella lågvattenmärket är att förstanamnet inte flög tillräckligt hos väljarna.”

Moderaterna har två stora problem i Europaparlamentsval som hänger ihop. Det ena är att de underpresterar, precis som Socialdemokraterna, i Europaparlamentsval jämfört med Riksdagsval. Parlamentsvalet är chansen för väljarna att markera missnöje eller vara lite vågad och välja något annat alternativ än man brukar.

Det andra problemet är att man sitter i regeringsställning och drabbas man ännu hårdare. Jag har sammanställt en tabell där den närmast liggande SCB-mätningen jämförs med valresulatet. Vi ser då snabbt att moderaterna ALLTID gör ett sämre val än riksdagssympatierna, och att effekten är starkare när partiet är i regeringsställning.

Vi ser också att valet 2014 inte var det sämsta, det var faktiskt bättre än 2009 i relativa tal. Det är också ett bättre resultat än vad Socialdemokraterna, som är i opposition, hade 2014. Socialdemokraternas differens landade på 11,1 mellan SCB och valresultatet, moderaterna på 9,0.

Skärmavbild 2014-06-01 kl. 20.52.58

R=Regering O=Opposition

 

 

 

 

Nu undrar du säkert på vad är det här för Ny-Orwellskt sätt att vända på siffror, gjorde inte Moderaterna ett svagt valresultat? Jo, 13,7 är 13,7, men för att förstå och göra analysen på rätt sätt behöver man perspektiv.

Moderata väljare tog chansen att straffa och visa missnöje med sitt parti, i mindre omfattning än 2009 (sett till skillnaden mellan SCB och valet) men ändå i en mycket stor omfattning.

Det finns flera saker saker att vara missnöjd med som moderat väljare som bidrog till att man stannade hemma på valdagen eller lade sin röst på någon annan. En del är försvarspolitiken som blivit rykande het efter Ukrainakrisen, där partiet kört sitt historiska förtroende i botten. En annan del ligger i den regeringströtthet som många väljare upplever att regeringen Reinfledt utstrålar. En tredje del handlade om att valdiskursen kom att handla om andra frågor än de som brukar vara Moderaternas paradgrenar. Istället för att få en debatt dominerad av ekonomi och trovärdighet handlade det om griseknorrar, klimat och feminism.

Valresultatet kan ses som en varning, skärp er till det ”riktiga” valet. Varningen är lite mindre skarp än vad den var för fem år sedan. Men budskapet har nog gått fram. Skillnaden mot 2009 är att det är ett år kortare tid att ta till sig budskapet. Den andra skillnaden är att fallhöjden för moderaterna minskat kraftigt, från 29,9 ned till 22,7 i SCB-mätningarna. Dessa orsaker får letas i inrikespolitiken, men här lär det framför allt vara att Moderaterna dras med Göran Persson-sjukan, att man uppfattas som trött. Åtta år i den moderna politikens tempo är som ett par decennier som på Tage Erlanders tid.

Tillbaka till första namnet Gunnar Hökmark. Hökmark hade några riktiga rejäla fighter med Marita Ulvskog, där deras debattstil kan beskrivas som hatkärlek. Genom att vara associerad till de gamla moderaterna blev Hökmark en måltavla, både för politiska motståndare före valet och som syndabock för nya moderater efter valet. Hökmark tillhör också kategorin politiker som gör sig bättre i verkligheten än i tv-kamerans lins (som kan få honom att framstå som lite kall och arrogant, något i alla fall jag aldrig upplevt när jag sett honom i den riktiga världen), men trots det är Tove Lifvendahls fråga relevant: ”Hur mycket mer hade Moderaterna tappat utan ett förstanamn som klarade debatterna både på engagemang, erfarenhet och kunskap?”. Hökmark fick överlag från godkänt till mycket bra betyg när debatterna betygsatts av olika bedömmare. Dessutom var Fredrik Reinfeldt den partiledare som gav sitt toppnamn minst kampanjstöd enligt en sammanställning från SvD.

Vad kunde då Moderaterna gjort annorlunda då?

Förutom att Reinfeldt kunde ha kampanjat mer och tidigare med Gunnar Hökmark? Med facit i hand hamnade Moderaterna i försvarsstrider på de områden som kom att dominera valrörelsen, som jämställdhet och miljö. Det var förutsägbart att motståndarna skulle pressa partiet där, då finns bara två strategier att ta till. Att antingen var stark nog att placera den viktiga debatten i en annan ruta, en där man har fördel. Det mäktade inte moderaterna med i det här valet (försöket var halvhjärtat), eller att gå till offensivt spel i den rutan innan man är i ett låst läge. Det klarade Moderaterna inte heller av.

I miljöfrågorna gick det så långt att SvD i en sammanställning utan att blinka gjorde fel och skrev 0 procent som Moderaternas utsläppsmål, istället för 40 procent. Christofer Fjellner gick i taket, men skadan var egentligen skapad långt tidigare. För om inte ens SvD reagerar över att man skriver 0 istället för 40 så beror det på att Moderaterna varit mindre bra på att kommunicera att man driver frågan. Istället är det bilden från de politiska motståndarna som har fastnat, den som målar upp Moderaterna som ett industriellt utsläppsparti som tar storkapitalets intressen före allting annat.

gunnar hökmark

Partiets Här-och-Där-budskap tilltalade hjärnan mer än hjärtat, och sedan var det för abstrakt, vadå och hur undrar man? ”Uppstyrd Ekonomi där. Fler människor i arbete här”. Jag citerar bloggaren ”The Campaign Dossier”: ”Man kan undra vilken copywriter som godkänt detta språkliga missfoster? Inte speciellt snyggt. Och som politisk kommunikation är det på gränsen till intetsägande.”

Jag går nog steget längre och säger intetsägande. Visst, många valaffischer är intetsägande men det går att göra betydligt mer. Jämför moderaternas med den emotionella reklamcocktail som Miljöpartiet levererade med bilder på översvämmade lekplatser så förstår man att Moderaterna kampanjade i motvind. Tänk vad spännande det hade varit kommunikativt om Moderaterna hade kört den översvämmade lekplatsen och haft ett budskap i stil med ”Rädda klimatet, för framtida tillväxt”. Här blev partiet sin egen logiks fångar.

Kunde Moderaterna gjort något för att peppra listan till parlamentsvalet? Tittar vi på Moderaternas tillgångar så är det ganska tomt på dragare utanför trion Reinfeldt-Borg-Bildt. En Bildt fanns redan med i form av fru Bildt som vann partiets krysstrid. Hon har nu i två val visat att hon är en formidabel kampanjpolitiker som också har förmågan att bygga upp en kampanjorganisation. Borg och Reinfeldt,  är uteslutna enligt den svensk politiska logiken. Vi kan jämföra med Finland, där blev Alexander Stubb moderaternas stora kryssdragare och valets suveräne vinnare. Samme Stubb som aspirerar på att bli Moderaternas partiledare i Finland (valet 14:e juni) och därigenom statsminister – detta samtidigt som han blivit invald i Europarlamentet. Jag har sagt det förut på den här bloggen, och säger det igen. Finland är inte som Sverige.

Att tänka sig att någon annan minister än trion skulle ha bidragit till ett bättre resultat känns ytterst tveksamt. Tobias Billström, Karin Enström, Catharina Elmsäter-Svärd och dom andra är inga röstmagneter. Då skulle man behövt överraska rejält med någon oväntad outsider långt ned på listan som dragit kryss och uppmärksamhet. En person i antingen miljösektorn (notera nu att jag har ingen aning om de här personerna sympatiserar med moderaterna, se det som tankeexempel) som naturfotografen Mattias Klum, meteorologen Pär Holmgren eller någon annan av TV-meteorologerna eller oväntad person inom ekonomin som till exempel Ingvar Kamprad (jag vet att han är för gammal, men ändå…), Niklas Zennström eller Markus ”Notch” Persson. Gamla traditionella industrialister göre sig icke besvär i den här kategorin.

Moderaterna har fått en del att tänka på, både inför riksdagsvalet och hur partiet ska kommunicera och positionera sin EU-politik, och det är betydligt mer komplext att lägga skulden på en person.

(PO)

Läs fler partivalsanalyser:

Piratpartiet: Utan vind i seglen

Läs övriga valanalyser:

712 och 4200 skiljde S & C från mandat

MP – köp en trisslott

Vi & Dom-valet

Hallå, valet är över (del II)

Image

 

Miljöpartiet har ju haft en festlig vecka, med först en stor framgång på valnatten, sedan ännu en stor framgång i röstsammanräkningen som gav ett fjärde mandat natten till fredag och nu i helgen kongress i Göteborg med att fastställa valplattform. Det är ett grönt gäng med bra flyt just nu.

Därför kan det vara förståeligt att Miljöpartiet var det enda partiet som inte hade städat undan efter sig vad jag såg på promenaden. Men valet är över nu, och det är högt tid att tänka på miljön och återvinna istället för att skräpa ned…

Se även: Hallå, valet är över (del I)

(PO)