Dålig dag för Sverigedemokraternas försök att tvätta sin image.

Peter Lundgren (SD) Foto © European Union 2014 – EP

EUbloggens återkommande läsare vet att bloggen följer lite extra hur SD och andra EU-skeptiska partier röstar i frågor där Ryssland har intressen. Se bland annat Rysslandsindexet, hur SD:s dåvarande partisekreterare flaggar för en ändrad Rysslandspolitik och hur partiet sedan tagit steg från nej till att lägga ned.

Försöket att ändra sin image började rätt skapligt i debatten. SD:s Peter Lundgren tog talartid och uppmanade Ryssland att ”packa ihop sitt materiel, dra sig ur Krim, inled dialog och gör det nu”.Ett klipp som SD kommer att använda som bevisföremål 1 A för hur man står upp mot Ryssland och är kritisk i Europaparlamentet.

Problemet var bara att det föll samman under voteringarna. Så här reagerade några svenska MEP:ar på twitter över vad som hände:


3 gånger har Sd skyddat Ryssland o inte ens krav om öppen redovisning av utländskt ekonomiskt stöd vill de votera om. #eupol

— federley (@federley) June 10, 2015

Så här ser det ut när SD-ledamöter i EP tillsammans med LePen står upp i plenum i försök stoppa kritik mot Ryssland pic.twitter.com/tcr70C8c73

— Christofer Fjellner (@Fjellner) June 10, 2015

Högerextremerna, där SD ingår, protesterar vilt mot en tuff Rysslandresolution som vi röstar. Fasansfullt! @annieloof har rätt!

— Cecilia Wikström(FP) (@CeciliaWikstrom) June 10, 2015

Och @KristinaWinberg inte bara står upp och vrålar bredvid Marine le Pen, hon röstar givetvis mot resolutionen. Högerextrema +V= sant!

— Cecilia Wikström(FP) (@CeciliaWikstrom) June 10, 2015

Friends of Putin standing up for him, against transparency in Russian society,#Russia pic.twitter.com/DLJYydi8gR

— Gunnar Hökmark (@ghokmark) June 10, 2015


SD visa i EP sina pro Putin färger och ansluter sig till Le Pen &andra extreme höger partier för #Ryssland propaganda mot #Ukraina #eupol

— Anna Maria Corazza B (@AnnaMariaCB) June 10, 2015

Aftonbladet har beskrivit händelsen här.

Det som hände var att när Rysslandsresolutionen kom upp så gjordes tre muntliga ändringsförslag som SD, Front National mfl  försökte stoppa; att ha kapacitet att avslöja rysk psykologisk krigföring och propaganda, kritik mot hur Putin slår sönder civilsamhället i Ryssland och så krav på transparens i partifinansiering som kommer från länder utanför EU.

Det här är känsliga punkter, särskilt för öppet pro-Putinistiska partier som Front National (som är grupplösa och alltså inte i samma partigrupp som SD) och som finansieras med ryska pengar.

Om minst 40 ledamöter ställer sig upp i protest kan förslagen stoppas läggas till texten (vilket även för en EU-nörd som mig var något jag inte hade riktig koll på). Vilka som reser sig upp registreras heller inte någonstans. Det som dock skedde var att de svenska kollegorna till Kristina Winberg och Peter Lundgrens inte drog sig för att kommunicera vad som hände i kammaren, vilket skedde ungefär samtidigt som partiledaren Jimmie Åkesson (mer om det längre ned) stod i Sveriges riksdag och pratade om hur mycket SD stod upp mot Ryssland. Bland annat nämndes inlägget i debatten från Peter Lundgren dagen innan.

Att säga att ”Ryssland ska packa och dra” men sedan kämpa för att stoppa skrivningar om att stoppa rysk propaganda, inte vilja kritisera attacken på civilsamhället eller sätta åt utländsk partifinansering är lindrigt sagt aningen problematiskt när man försöker tvätta sin image och försöka framstå som nationellt trovärdig i säkerhetspolitiska frågor.

Särskilt partifinansieringen måste anses som anmärkningsvärt när ett ”Sverigevänligt” parti inte tycker att det är problematiskt med ”utländska pengar” i svensk politik. Samtidigt så har SD i sin historia tagit emot pengar från utlandet (Front National har bidragit med valfinansiering) och tydligen har inte historielektionerna om baksidan med utländsk finansiering (som under frihetstidens där hattar och mössor stred om makten) fastnat hos partiet.

Resolutionen som röstades igenom (och som kan läsas här i sin helhet) handlade om att EU måste med mjuk makt bemöta Rysslands splittrande politik, hålla ihop, avhålla sig från bilaterala förbindelser (hint till Grekland, Ungern och Cypern framför allt) som kan skada enigheten och skynda på energiunionen. Dessutom måste propagandan mötas och rysk inblandning i europeisk politik stoppas. En mer utförlig sammanfattning finns på parlamentets hemsida.

Resolutionen antogs med 494 ja-röster mot 135 nej-röster och 69 nedlagda röster. I röstningsprotokollet EUbloggen har tagit del i framgår att Kristina Winberg och Peter Lundgren lade ned sina röster (för övrigt tillsammans med Vänsterpartiets Malin Björk). Därigenom gick SD:arna emot EFDD-partilinjen som var att rösta nej. Det var alltså helt enligt tidigare kommunicerad målsättning att försöka bli av med Rysslandsstämpeln genom att lägga sig i en mindre extrem position. Sen att det finns en ironi att säga att man är tuff mot Ryssland men inte kan rösta för en resolution som säger att enighet behövs för att möta Ryssland är som det brukar heta en helt annan historia.

Dessutom röstade Winberg och Lundgren emot EFDD-linjen i alla registrerade delvoteringar, antingen genom att trycka på ja-knappen eller rösta blankt, som föregick voteringen. Rösterna registreras endast om så är begärt.

För att göra saken värre för Sverigedemokraterna så var ”stand up-debaklet” extremt otajmat eftersom Jimmie Åkesson återigen fick illa fäkta för Sverigedemokraterna i riksdagen efter att centerledaren Annie Lööf repriserat januariattacken i partiledardebatten. Dagens replikväxling skriver jag om mer på djupet i en ledare på Hela Hälsingland (kortare version i papperstidningen under torsdagen, längre på webben).

Det kunde ha varit en dag på jobbet för Sverigedemokraterna i det mödosamma arbetet att bygga om bilden av Putins favoriter i svensk politik, istället blev det par steg bakåt för att man reste sig vid fel tillfälle och i fel sällskap, eller kanske var det innerst inne rätt sällskap och rätt tillfälle…

(PO)

Uppdaterat: SD:s officiella organ SD-Kuriren berättar också om händelsen, dock utan att berätta att ledamöterna tillsammans med Front National försökte blockera ett par av förslagen. Dessutom påstås saker som ska ha påståtts som jag inte skulle påstå att jag tolkat på samma sätt som påstås av SD-Kuriren…

Uppdaterat 2: Erik Almqvist (som inte direkt varit otydlig…) reagerar nu väldigt argt på sin Facebooksida över Peter Lundgrens anförande i kammaren:

”Detta är riktigt illa. EU-parlamentarikern Nalle (SD) uppmanar Ryssland att ”packa ihop sitt materiell och dra sig ur Krim”. Hur förenlig är uppmaningen med den nationalistiska principen? Eller har man släppt den till förmån för en neokonservativ utrikespolitik som genom ömsom stål, ömsom färgrevolutioner ska tvinga på världen kulturmarxism?” och vidare ”Är denna utrikespolitiska linje Nalles egen? Eller är den förankrad inom SD? I sådana fall när och hur?”

Almqvists inlägg illustrerar väl sprängkraften inom Sverigedemokraterna när det gäller partiets relation till Ryssland. Att Winberg och Lundgren ”sköter sig” i Almqvist ögon när de ställer sig upp med Le Pen nämns förstås inte.

Uppdaterat 3: Apropå ”sprängkraften i SD” så råsopar förre partiledaren Mikael Jansson (idag försvarspolitisk talesperson) mot Almqvist & Co i ett brandtal för Peter Lundgrens tal:

”Även om vi varit kritiska mot USA:s motiv och strategier vid många av deras internationella insatser så är vi inte Putins kollaboratörer. Det är det sista vi är, vi manar tvärtom till aktivt motstånd nu. Freden har ett pris!

Vad händer om Ryssland och Kina gör allvar om sina diskussioner om militär allians? Det är dags att vakna ur den säkerhetspolitiska slummern!”

Det ska noteras att inte heller Jansson tar upp agerandet från Winberg och Lundgren i kammaren ihop Front National, för det rimmar liksom inte riktigt med ”till aktivt motstånd nu”. Inte heller kommenteras hur SD röstade i kammaren.

Återstår att se när SD börjar koppla ihop mjuk kollektiv makt med militär makt i säkerhetspolitiken och när orden följs av handling (om det ens är möjligt med partiets bild av EU/USA) vilket har varit/är EUbloggens återkommande kritik att snack i Sverige måste åtföljas av praktisk politisk handling i Europaparlamentet. Här är det en bra bit kvar, liksom att se vad SD menar vad konsekvenserna blir av att vakna upp ur partiets egna säkerhetspolitiska slummer. To be continued med andra ord.

Jäätteenmäki ersätter Rehn

– Men du Olli, drar du från Parlamentet nu (tycks förre ordföranden Barroso fråga Olli Rehn) Foto (C) Europeiska Unionen 2014 – EP

Förre centerledaren Anneli Jäätteenmääki tar över vice talmansposten i Europaparlamentet efter partikamraten och landsmannen Olli Rehn. Under sessionen i Strasbourg gjordes fyllnadsvalet där Jäättenmääki besegrade Fabio Massimo Castaldo från den italienska 5-stjärnerörelsen, ett populistiskt parti som är med i EFDD-gruppen. Jäätteenmäki fick 301 röster mot Castaldos 285 röster.

Europaparlamentet har fjorton vice talmän bakom S-gruppens Martin Schulz och Jäätteenmäkis nummer är 10.

Olli Rehn som tidigare var EU-kommissionär lämnar Europaparlamentet efter bara ett år då han blivit invald i Finlands riksdag. Rehn väntas ikläda sig den näst tyngsta centerpartistiska ministerrollen efter statsminister Juha Sipilä som kommer att styra över en trepartikoalition bestående av Samlingspartiet och Sannfinländarna.

Beroende på hur de tre parterna delar på ministerposterna kan Rehn väntas landa på en EU-ministerpost, om herrar Stubb och Soini lägger beslag på utrikesminister- och finansministerposten som många väntar sig. Rehn skulle dock vara kvalificerad för båda uppdragen.

Som Europaparlamentariker ersätts Olli Rehn av Hannu Takkula som får göra comeback. Takkula satt från 2004 till 2014 men åkte ut efter valet för ett år sen. Han sitter i kultur och utbildningsutskottet och är bland annat utbildad i sång vid musikkonservatoriet i Tammerfors.

Sverige sköter inte Europaparlamentsvalet riktigt rätt

I ett brev som uppmärksammats av danska tidningen Politiken så har nu EU-kommissionen inlett skriftväxling med konungariket Sverige om valhemligheten i samband med Europaparlamentsvalet. EU-kommissionen som är fördragets väktare ska se till att medlemsländerna följer gemensamma regler, däribland hur parlamentsvalet genomförs i Sverige. Efter att EU-kommissionen fått skriftliga klagomål om vallokalerna och hur valhemligheten undergrävs genom systemet att man tar valsedlar utanför röstbåset och sedan tar med sig dom in i valbåset. Kommissionen påminner om att valhemligheten är inskrivet. Kommissionen skriver:

”According to the information at the disposal of the Commission, an individual ballot paper was used for each political party participating in the elections. The ballot paper contained the list of candidates of that specific political party. The ballot papers were on display in the polling stations with the names of the political parties clearly visible. On election-day, voters were to pick up from the various piles the ballot papers they wanted before entering the voting booth. It derives that anyone present in the polling station (officials or other voters queuing up) were able to see who collected which ballot paper of which political party. The only way to keep the choice secret was to collect ballot papers ahead of election-day and bring them to the polling station, to collect several ballot papers from different political parties or even one ballot paper for each political party and take all ballots into the booth.”

Kommissionen konstaterar att det är sällan som väljare gör så (även om undertecknad alltid har gjort så). Kommissionen igen: ”It is clear from the EU rules cited above that Member States have the obligation to guarantee the principle of the secrecy of the vote. Secrecy must be ensured regardless of whether citizens are able to conceal their political choice if they voluntarily behave in a certain proactive way – e.g. by collecting ballot papers ahead of election-day, by taking several ballot papers or one for each political party in the polling station or by using blank ballot papers. Ensuring the secrecy of the vote is a matter for the authorities and not for voters. The fact that persons present in the polling station have the possibility to identify choices made by voters allows for asserting pressure on voters and controlling their voting behaviour. This may amount to a violation of the principle of the secrecy of the vote.”

EU-kommissionen gav konungariket Sverige 10 veckor på sig att svara på beskrivningen (som är helt korrekt beskrivet kan jag intyga, utifrån egen upplevelse som väljare och reporter som bevakat åtskilliga val). Sveriges svar går ut på att beskriva lagstiftning och att distributionen av valsedlar sker på många sätt och att man anser sig leva upp till hemliga val, men att man överväger en utredning i frågan eftersom man är lyhörd för förbättringar.

Att kommissionen skulle nöja sig att med att Sverige ”överväger” att utreda är osannolikt. Det är anmärkningsvärt att Sverige får ett sånt här och kommissionen har nog väl övervägt att sätta igång processen. Räkna med att regeringen får ett till brev och får sätta fart på sina utredningsplaner.

Om man får önska så skulle Sverige våga testa ett annat valsystem till Europaparlamentsvalet eftersom individens betydelse är så pass stor. Det skulle också innebära att problemet med valhemligheten löser sig. Titta på Finland (som redan på valnatten vet vilka som är valda, Sverige fick vänta till fredagen) där finns i valbåset en lista med kandidater uppsatta. Varje kandidat har ett nummer och väljaren skriver numret på valsedeln. Alla kandidater från ett visst parti läggs samman och utgör partirösterna som mandaten fördelar sig från. Den/de kandidater med flest röster blir valda.

På så sätt skulle bandet mellan väljare och vald stärkas i Europaparlamentet, där det är viktigt att de 20 som företräder Sverige är duktiga politiker som kan nätverka. Metoden skulle kunna användas i parlamentsvalet 2019 och utvärderas för att eventuellt användas till riksdagsvalet 2022.

(PO)

Europeiska finalplatser för Centerpartiets förlorare

Kristina Yngwe i Centerpartiet gjorde vad många fler än EUbloggen noterat, en riktigt stark Europaparlamentsvalskampanj.

Yngwe gick från att vara ny i politiken till att vara med in i sluträkningen i valets hetaste personkrysskamp med sittande parlamentarikern Kent Johansson och utmanaren Fredrick Federley. Läs mer om personkryssen i Centerpartiet som Federley till sist vann. 

Kristina Yngwe (som i höstas blev inkryssad i Riksdagen) kan nu istället vinna priset som bästa liberala kampanj i Europaparlamentsvalet.  Priset delas ut av lokala och regionala liberala politiker i Regionkommittén. Yngwe är en av tre finalister som kan vinna priset som går till bästa kampanjen av någon som inte nådde ända fram till en MEP-plats. Övriga finalister är från Österrike och Nederländerna och vinnaren koras 10:e december. 

Även förre Europaparlamentarikern Kent Johansson kan prisas den 10:e december i kategorin Lifetime achievement.

(PO)

Politiker som inte röstar

Gör din plikt – kräv din rätt.

…det är som skog som inte som växer och som vatten som inte rinner – något väldigt märkligt och lite grann mot naturlagarna.

Vår parlamentariska demokrati är uppbyggd på att människor lägger sin röst i fria och hemliga val (dock är röstlängden offentlig – poängen lite längre ned) och att det finns medborgare som både söker förtroende och är villiga att axla förtroendet att ta ansvar.

Att tänka sig att det finns flera politiker 2014 som både söker andra människors förtroende men själva inte lägger sin röst är märkligt. Motsägelsefullt och lite mot naturlagarna.

Gefle Dagblad har granskat vallängderna och stämt av de mot fullmäktigeledamöterna i Gävle och funnit att tre av 64 (motsvarar 5% av de förtroendevalda) inte röstade i Europaparlamentsvalet.

En är socialdemokrat som säger att ”det är viktigt” och att han kampanjade men att ”det föll bort” för honom personligen. Läs mer här. En moderat att det var av ”personliga skäl” och en centerpartist som visst säger att hon röstade och att det är fel i vallängden. Läs mer här.

Om vi antar politikerna i Gävle är representativa för landet för övrigt så röstade inte över 2000 politiker i Europaparlamentsvalet. Sverige har ca 42 500 förtroendevalda på kommun och landstingsnivå.

2000 politiker som inte röstar är en häpnadsväckande siffra (med det hypotetiska antagandet). Politiker som inte röstar har inte förstått det fundamentala men representativ demokrati. Det brukas säga att vi väljare får de politiker vi förtjänar, men omvänt gäller också – politiker får de väljare de förtjänar. Om man ber om andra människors förtroende i ett demokratiskt val så är det rimligt att man själv som förebild utövar det medborgaransvar som systemet bygger på.

Europaparlamentsvalet är det enda valet då medborgarna direkt kan påverka vilken politik som förs i vår andra lagstiftande kammare och därigenom påverka hela beslutsfattandet inom EU. Med spitzenkandidaten är EU-valet också ett indirekt val till vem som ska styra EU-kommissionen. Att inte rösta i det valet är avhända sig möjligheten till att påverka beslutsfattande som rör allt mer av vår vardag med allt från kläder, livsmedel, luft, utsläpp och så vidare. För en politiker är det motsvarande tjänstefel att inte rösta.

Birgitta Ohlsson som både är demokratiminister och EU-minister lär stöna lätt när hon nås av GD:s nyhet och kanske tillåter sig ändå vara lite nöjd med tajmingen att hon tillkännagett att Olle Wästberg ska leda en ny större demokratiutredning. Kanske gör hon en notering att ”Låt Olle undersöka attityden bland förtroendevalda till att rösta”.

Valdeltagandet i riket blev 51%, i Gävle närmare 49% (som ändå länsrelativt var bra med tanke på att Gävleborg hade landets lägsta valdeltagande med knappa 44%…)

(PO)

Öppen Grön utfrågning av Juncker

Jean-Claude Juncker Foto (C) Europeiska Unionen 2014 EP

EU-kommissionens näste ordförande Jean-Claude Juncker träffar på onsdag 9:e juli den Gröna gruppen i en öppen hearing inför att Europaparlamentet ska godkänna honom på posten i nästa vecka.

Utfrågningen kan följas av alla via webb-tv

TID: Onsdag 9 juli kl 9–11:30

WEBBSÄNDNING: http://greenmediabox.eu/en/live/juncker

FACEBOOK:  https://www.facebook.com/events/423401034466671/

Miljöpartiets EU-parlamentariker kommer att ta ställning till hur de ska rösta efter utfrågningen. Partiet är splittrat mellan att man å ena sidan i Riksdagens EU-nämnd röstade nej, medan partigruppen varit en av de pådrivande krafterna bakom Spitzenkandidaten-systemet som ledde fram till Junckers nominering.

Att den Gröna Gruppen skulle rösta nej och att Juncker inte skulle få de 376 röster som behövs för att bli godkänd får betraktas som uteslutet, i sådana fall skulle Europaparlamentet i segerns ögonblick (att få en tydlig koppling, som de kontrollerar, mellan Europaparlamentsvalet och vem som blir EU-kommissionens ordförande) begå politiskt självmord. Mitt tips är att EPP, S&D, ALDE röstar för nästan enhälligt. Övriga partigrupper som deltagit i Spitzenkandidaten-racet och har haft företrädare som i TV-debatter sagt att självklart ska största partigruppens kandidat bli EU-kommissionens ordförande röstar till övervägande del för, i alla fall den Gröna Gruppen – men rimligtvis även GUE/NGL, även om det kommer att finnas ledamöter som röstar emot eller avstår att rösta för att de inte kan stödja högerns kandidat.

Vad jag har sett så träffar Juncker under tisdagen Socialdemokraterna, högerskeptiska ECR och liberalerna ALDE och senare under onsdagen EPP, men har inte sett om dessa utfrågningar direktsänds.

Läsare får gärna posta uppdateringar och eventuella direktlänkar till sändningar eller videoklipp från utfrågningarna i kommentarsfältet!

(PO)

Vänsterpartiet vill stoppa Juncker

Före valet var jag kritisk mot de flesta partier som på europeisk nivå slöt upp bakom sin #Spitzenkandidaten talade så tyst om det på hemmaplan i valrörelsen. Vänsterpartiet var inget undantag, partiet stod bakom Alex Tsipras som tillsammans med de andra kandidaterna målade upp svek-kris-katastrofscenarior om regeringscheferna skulle ha mage att nobba kandidaten från största partigruppen (vilket jag i ärlighetens namn trodde att de skulle göra för att man inte vill flytta mer makt från medlemsländerna till Europaparlamentet).

Dagens EU-nämnd där Fredrik Reinfeldt fick mandat inför toppmötet (där vinnaren Juncker väntas föreslås) blev stormigt. Vänsterpartiet och Miljöpartiet, trots att de i sina europeiska partigrupper stått bakom Spitzenkandidatenupplägget under valrörelsen (med det moraliska åtaganden att rösta ja i parlamentet till vinnaren) samt att man även gett rådets ordförande beskedet att man säger ja till Juncker om han nomineras, sade trots det nej till Jean-Claude Juncker i EU-nämnden. Socialdemokraterna vobblade omkring i frågeställningen och lade ned sina röster till sist.

Vänsterpartiets partiledare Jonas Sjöstedt har själv lång erfarenhet i Europaparlamentet (och är den enda partiledare i Sverige som varit MEP) kommenterade det hela på twitter. Det blev en lång diskussion där även riksdagsledamoten Jens Holm, även han tidigare Europaparlamentariker, och Aftonbladets ledarskribent Anders Lindberg deltog. Sjöstedt ska ha heder av att ha tagit diskussionen som så många andra undvikit, både i Sverige och i andra länder. Här har jag försökt få ihop kärnan i tråden (skärmdumparna är från olika tillfällen därav olika tider – men kronologin ska stämma):

Jag har ställt samma grundfrågeställning till Miljöpartiets språkrör Åsa Romson och MEP:arna på twitter, samt frågan till Socialdemokraterna om de i parlamentsomröstningen tänker lägga ned sina röster. Återstår att se om de svarar.

(PO)

För mer läsning om toppmötet:

Hermans inbjudan: – Vi tar det jobbigaste sist

Det blir Juncker

No Merry Men in tights

A true modest proposal

PARTIGRUPPERNA: Störst – ökar mest – minst

PARTIGRUPPERNA från vänster till höger

*I valresultatet ingår nya partier + grupplösa förra mandatperioden

När deadine passerat är det det dags att summera utfallet i det som jag skämtsamt kallat för MEP-draften, dvs perioden efter valet där det förhandlas om vilka partier som ingår i vilka grupper. Den stora nyheten före deadline var att EAF med högerextrema partier som Nationella Fronten mfl inte lyckades klara kriterierna att ha minst 25 ledamöter från en fjärdedel av medlemsländerna.

Den stora skrällen är att ALDE tappar sin traditionella position som tredje största partigrupp och är numera bara fyra. Vinnare i bronskampen är gruppen ECR med EU-skeptiska högerpartier som breddats till att numera omfatta mer populistiska partier. EPP (Moderater & Kristdemokrater) och S&D (Socialdemokrater) är fortsatt utan konkurrens de största partigrupperna.

EFD där Sverigedemokraterna ingår blev minsta partigrupp även den här gången men ökar i antal medlemmar på grund 5stjärnerörelsen i Italien och valframgångar för UKIP. I antal tappade mandat jämfört med förra mandatperioden är EPP och ALDE parlamentets förlorare, men där förlusten av ALDES självklara tredje plats svider mest.

Partigruppernas storlek har betydelse inte bara i praktisk maktpolitik (att få igenom sin politik) utan även i fördelning av maktposter i parlamentet. Parlamentet använder sig av d´Hondt-metoden för att fördela utskottsordförandeposter, vice ordförandeposter och rapportörskap där ju större grupp desto mer ”poäng” finns att skaffa sig poster. Här har storleksordning betydelse i vem som väljer först.

Hur politiken påverkas och hur olika konstellationer kan se ut kan du läsa här.

Officiell uppräkning av grupperna på parlamentets hemsida.

Titta gärna igenom en ganska pedagogisk video från Europaparlamentet hur det här med partigrupperna fungerar.

Klicka på bilden för att komma till filmen

(PO)

 

 

A true modest proposal for EU 2019

The Original

There was a good point with the Spitzenkandidaten in trying to achieve a true pan-European debate instead of 28 national debates before the European Parliament election.

Unfortunately that debate was only present in some member states, such as Germany, Austria and Luxembourg.

In others like Sweden and United Kingdom there was silence, huge silence about the connection between Spitzenkandidaten – brought forward by the European party groups – and your national choice on the ballot who to send from your country to the European Parliament.

This connection is both unfortunate and not functioning with the national debate in the member states. Another valid objection to the Spitzenkandidaten was that no current prime minister was in the race since it is impossible to leave the national position in order to campaign on a European level (and of course for domestic reason to so openly abandon your position as the Head of Government).

In order to avoid the mess with this years Spitzenkandidaten and to do it more transparent and more democtratic with voters well ahead of elections without the pain of agreeing on a new treaty my (true) modest proposal for EU 2019 is following:

1) Council and Parliament does interpret the Treaty the same way…”Taking into account the elections to the European Parliament and after having held the appropriate consultations, the European Council, acting by a qualified majority, shall propose to the European Parliament a candidate for President of the Commission. This candidate shall be elected by the European Parliament by a majority of its component members. If he does not obtain the required majority, the European Council, acting by a qualified majority, shall within one month propose a new candidate who shall be elected by the European Parliament following the same procedure”. …by making an agreement that Member States will have a consultative election parallell with the European Election 2019.

2) The candidates on the ballot in the consultative election for European Commission President are brought forward by the European parties.

3) The Consultative Election will only be binding  (by a gentlemen’s agreement between Council and Parliament) if a qualified criteria is met.

4) The criteria should be a combination of both winning most votes and winning most countries. Example: The candidate with most votes must also have most votes in 1/2+1 (15 of 28) or 2/3 (19 of 28) of the member states, which together must have at least 51% or 2/3 of the Unions population in order to get the nomination from the council.*

5) If no candidate meets this criteria all candidates on the ballot are disqualified for the post of President of European Commission.

6) If 5) happens the Council chooses a candidate from the largest party group in the Election, which needs a majority in the Parliament confirmation.

In the Election 2014 there were no ballots with the name of Jean-Claude Juncker. If we pretend that voters would have followed their party´s choice for Spitzenkandidaten Juncker would have won only 11 of 28 countries and thus failed to meet the criteria above.

With my modest proposal we would have a better European debate and if the voters are as impressed with the front runner as they are with Jean-Claude Juncker the field would be widened with other candidates. But if candidate meet European love – it will be settled. In both cases democracy is the winner.

(PO)

*Exact criteria can be debated, I present two different options for the debate.

Väljarna som slagträ om Spitzenkandidaten

”Massivt flertal i #EPs S-gruppe mener at EUvælgerne har talt og kræver en spitzenkandidat som formand for EUKom #IkkeHeltEnig #eupol” twittrade den danska Socialdemokratiska parlamentarikern Christel Schaldemose efter att socialdemokraterna haft sitt första gruppmöte i Europaparlamentet.

Har EU-väljarna verkligen talat och kräver Juncker som kommissionens ordförande? Dessa väljare används som ett hårt slagträ av de som vill se Spitzenkandidaten från EPP, Jean-Claude Juncker, som EU-kommissionens ordförande eller som driver en politisk linje att utveckla EU i mer federalistisk riktning. Exemplet från Socialdemokraternas partigrupp i Europaparlamentet är bara ett.

Men att påstå att Europas väljare har talat och vill ha Juncker är ett mycket vanskligt påstående rent intellektuellt. Argumentet är egentligen mer känslomässigt som är svårt att värja sig emot, men siffermässigt håller det inte hela vägen.

Valdeltagandet i parlamentsvalet gick upp en knapp ynka tiondel, från 43,00 till 43,09 mellan 2009 och 2014. På ca 400 miljoner röstberättigade är en tiondel ca 400 000 fler väljare. Det motsvarar ungefär antalet fler väljare i Sverige som valde att rösta (om vi tar hänsyn till att antalet röstberättigade ökat jämfört 2009).

Att det svenska valdeltagandet ökade kan inte tillskrivas att svenskarna blev exalterade över att få chansen att vara med och välja Jean-Claude Juncker eller Martin Schulz som kommissionens ordförande (jag har skrivit en ”for dummies” om vad striden handlar om, och jag har gisslat de flesta svenska partier för att ha varit tyst om Spitzenkandidaten i valrörelsen).

Tittar vi på länder där Spitzenkandidaten debatterats mest, vilket torde vara Tyskland, Österrike och Luxemburg och jämför effekten med länder där det varit mer  tyst så finns inget mönster med att Spitzenkandidaten ska ha påverkat valdeltagandet. Det är snarare tvärtom.

En del vill göra gällande att Spitzenkandidaten bidrog till att vända den nedåtgående trenden med minskat valdeltagande, men det är svårt att hitta bevisen i valdeltagandet. Det är också svårt att bevisa att utan Spitzenkandidaten skulle valdeltagandet ha varit mindre.

Den politiska frågan om hur EU-kommissionens ordförande ska väljas borde ha förts ordentligt långt före valet. Här får politiskt önsketänkande i båda lägren anses ha bidragit till dagens soppa. Att föra debatten nu,  efter valet är att göra väljarna i vissa länder till förlorare, hur det än slutar…

(PO)