Ingen bra dag för Europas samtalsklimat

Det är har varit en nedslående dag när det gäller uttalanden från svenska Europaparlamentariker.

Marita Ulvskog hoppade på Finlands finansminister Alexander Stubb på ett sätt som får betraktas som ett lågvattenmärke i kommunikation mellan svenska och finländska politiker på europeisk nivå. Jag kommenterar det här.

Sedan noterar jag att Cecilia Wikström (FP) vevar, inte utan poänger i sakfrågan, på mot Ungerns beslut att bygga en mur mot Serbien för att stoppa flyktingar. Wikström säger till DN: ”Det är värre än Berlinmuren”, och det verkar inte heller vara felciterat utan Wikström kommenterar det även på sin FB-sida.

Problemet med uttalandet är att Berlinmuren syftade till att stänga människor inne i en diktatur, inte att stoppa illegala försök av västtyskar som ville ta del av det socialistiska paradiset DDR bakom muren (för att uttrycka sig lite ironiskt).

Därför är liknelsen fel och hamnar snett, så nej – Ungerns mur är inte värre än Berlinmuren. Däremot kan man säga att Ungerns mur är den värsta sen Berlinmuren…men det är något annat.

Så sammantaget, ingen bra dag för Europas samtalsklimat. Vi kan prata om problemen inom EU utan att ta till överord eller historiskt felaktiga liknelser.

(PO)

Omstridd klimatuppgörelse

Herman tog med sig barnbarnen till familjefotograferingen. Ledde till "Luktsaltsuppgörelsen" Foto (C) "The Council of the European Union"

Herman tog med sig barnbarnen till familjefotograferingen. Ledde till ”Luktsaltsuppgörelsen” Foto (C) ”The Council of the European Union”

Tillägg fredag kl 08:30:

Det blev till slut ett beslut i enlighet med det som cirkulerade tidigare under torsdagen enligt formeln 40-27-27 +15 (utsläppen i atmosfären 40 procent längre 2030 än 1990, andelen förnyelsebart 27 procent och effektivisering på 27 procent – de sistnämnda ej bindande på medlemsstatsnivå samt att 15 procent av elen ska kunna exporteras eller importeras från andra EU-länder) alltså sämre än kommissionens förslag och ännu sämre än det mandat Löfven gick in i toppmötet med (Alliansen + SD).

När Löfven ringde hem till Stockholm för att få ett mandat att gå med på uppgörelsen så sade Vänsterpartiet helt nej. KD, C, FP & M i Alliansen lade ned sina röster (för att inte vara med om uppgörelsen, men man var inte heller beredd att ta ansvar för att Sverige skulle stjälpa tillställning i Bryssel genom ett Nej och skrev istället en avvikande mening). Regeringen Löfvens vädjan om stöd från Riksdagens EU-nämnd fick ett ja av Sverigedemokraterna (som både politiskt taktiskt och polititiskt innehållsmässigt kan anses ha gått segrande ur den här historien) som var nöjda med att det blev en lägre nivå än som var aktuell i EU-nämnden.

I inlägget nedan spekuleras en hel del kring uppgifterna om ett veto. Vad som har kommit fram hittills efter mötet är en klausul om att revidera målen efter klimatmötet i Paris nästa år där man hoppas att det blir ett globalt avtal. Om det blir urvattnat ska EU kunna urvattna sina egna mål, i klartext är det en eftergift till Polen som inte vill att EU ska agera ensamma i världen. Från parlamentets sida (upprinnelsen till spekulationerna nedan) så menar kritiker att detta underminerar medlagstiftningsprocessen. Hur det blir med den saken och i vilken omfattning lär väl klarna med tiden. Polen fick också kompensation i form av utsläppsrätter. Nattens segrare är alltså den polska kolbiten.

Greenpeace har kallat uppgörelsen att EU erbjuder luktsalt i en tid då det behövs chockterapi i världen. Luktsaltserbjudandet i Sverige kommer alltså från Sverigedemokraterna, Miljöpartiet och Socialdemokraterna.

Inrikespolitiska konsekvenser av detta är att Miljöpartiet nu snabbt får erfara skillnaden mellan att sitta i opposition och driva andra framför sig i miljöfrågor och sitta i regeringsställning och ta ansvar medan andra politiska partier kräver mer och är missnöjda för att det inte blir bra nog.

(PO)

Läs mer: EUobserver, SvD, European Voice, Expressen & DN.

INLÄGGET I ORIGINAL från 23:e oktober

Trodde ni det räckte med kaoset i gårdagens EU-nämnd när det gäller energifrågorna och EU:s toppmöte? Det verkar nu bara bli början.

Enligt uppgifter som nu cirkulerar och som rapporteras av bl a Euractive så ska Toppmötet, om det ens blir en uppgörelse, göra att hela ramverket på så sätt att alla beslut om lagstiftning utifrån ramverket måste tas i enighet av rådet. Det innebär att ett enskilt medlemsland kan lägga veto. I klartext – Polen bestämmer. Det innebär att makten för EU:s energiunionen i praktiken lämnar Bryssel och flyttar till Warszawa och vill man förändra så är det i Polen man måste påverka. Under torsdagen är många i Europaparlamentet på en krigsstigen mot vad som riskerar att hända i natt, där även talmannen Martin Schulz har vädjat öppet till Toppmötet att inte fortsätta på den vägen:

https://twitter.com/ClaudeTurmes/status/525306935864991744

https://twitter.com/mark_johnston/status/525326282499063809

https://twitter.com/mark_johnston/status/525329738702004224

Det normala lagstiftningsförfarandet är kvalificerad majoritet (QMV) vilket gör att beslut kan fattas om tillräckligt många medlemsländer med tillräckligt stor befolkning är för. Det är också ett förfarande där Europaparlamentet är medlagstiftande.

Om alla framtida skarpa lagstiftningsbeslut ska tas i rådet i enighet så innebär det i praktiken att makt flyttas från parlamentet till rådet när det är minsta gemensamma nämnare av medlemsländerna som styr, och den som styr den som är minst ambitiös vilket är som sagt var Polen.

Det här förslaget informerade inte statsminister Stefan Löfven EU-nämnden om, och då uppstår frågan, informerade regeringen inte för att man inte förstod konsekvensen eller berodde det på andra skäl, som att förslaget inte cirkulerade bland ambassadörerna utan kom först idag? Det borde ha varit en viktigare politisk fråga att diskutera än att diskutera siffror som redan är borta från toppmötet inte förminglet eftersom förhandlingsspelet ligger på en helt annan nivå (vilket Löfven faktiskt sade i EU-nämnden).

På twitter kommenterar EU-nämndens Maria Weimer (FP) vetoförslaget på en fråga EUbloggen:

– Det är jättetråkigt om det redan innan Europeiska Rådet startar finns ett veto med i leken. Det var inte del i EU-nämdens samråd igår. Förstår inte hur Coreper-ambassadörerna (medlemsländernas ambassadörer i Bryssel som förbereder toppmötet – min anm) kunnat gå med på vetot. Svårt att se att det ingick i svensk instruktion.

De senaste förslagen som cirkulerade i Bryssel verkar också ligga lägre än det mandat statsministern har att driva från EU-nämnden (det som Alliansen & SD slog fast). Energieffektiviteten på 30% ser ut att bli icke bindande och landa på 27%. Dessutom ska målet även förnyelsemålet på 27 procent bara vara bindande på EU-nivå. Det innebär att enskilda medlemsländer inte får några bindande åtaganden.

EU-nämnden är redan inkallad för möte i natt, och det är en tydlig indikation på att det blir en kaotisk natt. Inte bara för att Grekland representerar Cypern eftersom Cyperns president fick checka in på sjukhuset utan för att Jacob Hederos tidigare här på bloggen har konstaterat, länderna står långt ifrån varandra.

Löfven då, jo han har fått en kantplacering – med Spanien på ena sidan och en lucka på sin andra. Stubb däremot kommer att småprata med frau Europa.

Slutligen, polackerna verkar köra en egen kolbit…

Det blir en lång natt.

(PO)

Tillägg 20:30: Jag är ingen konstitutionell expert men jag har svårt att se riktigt ut hur uppgifterna om veto ska passa in i fördraget. Andra #EUpol-are twitter har samma problem. Inte heller parlamentets talman Martin Schulz såg ju heller att det var fördragsenligt. Vi får se om Vetoförslaget överlever natten eller inte.

Tillägg 21:35: Uppmärksammas att Europaportalen skrivit om vetot, hade missat det. Portalen erfar att det inte är ett regelrätt veto utan att Rådet, om någon vill ändra något i klimatuppgörelsen, så kan det bara ske om alla är överens (vilket innebär att EP sidsteppas och att en normal lagstiftningsprocess inte kan skärpa en skrivning). Läs mer på Europaportalen.

Stubbs huvudvärk: Stabilitetspakten

Foto (C) Europeiska Unionen 2012

Foto (C) Europeiska Unionen 2012

Vårt östra grannland har problem, stora problem. Nokias mobiltelefoner, Euron som försvårar konkurrensen inom skogssektorn tillsammans med vikande pappersefterfrågan har slagit hårt mot Finland som nu bryter mot stabilitetspakten. Det strukturella underskottet väntas bli 1 procent istället för tillåtna 0,5 procent.

Den finländska ekonomin är alltså i kris och samtidigt har Finland drabbats av Rysslands invasion av Ukraina genom sanktionerna mellan EU och Ryssland i den pågående sanktionsupptrappningen. Det är utifrån det perspektivet, och en påtaglig nervös ekonomisk situation samt erfarenheten av Sovjetunionens fall när en stor del av Finlands ekonomi försvann över en natt, som Finlands motsträvighet att implementera nya sanktioner ska ses.

Särskilt orolig är Finland över det ryska hotet att stänga ryskt luftrum. Det skulle innebära ett förödande slag för det nationella flygbolaget Finnair som har specialiserat sig på Asientrafiken som går just över Ryssland. Finland tillhör normalt EU:s mjuka Rysslandsduvor inom EU.

Nye statsministern Alexander Stubb har fått flera rejäla huvudvärkar att hantera.

(PO)

 

Medan jag suttit på en fjälltopp…

IMG_2263

Kvällsutsikt från Storulvåns fjällstation. 33 grader i solen uppmättes på ett vindstilla fjäll utan skugga.

…så har inte Europeiska Unionen stått stilla. Under min semester kan bland annat följande noteras:

FÖR DET FÖRSTA: Jean-Claude Juncker valdes som väntat till EU-kommissionens ordförande. Röstsiffrorna blev 422 för, 250 emot och 47 som avstod. 10 röster var ogiltiga och 22 saknades vid röstningen. 422 var bekvämt över gränsen 376 som Juncker behövde, även om det inte var överväldigande. Officiellt röstade EPP, S&D och ALDE för. Omröstningen är hemlig, så med reservation för att jag kan ha fått något om bakfoten så röstade svenskarna så här:
För: Federley (C), Wikström (FP), Paulsen (FP), Post (Fi), Adaktusson (KD), Hökmark (M), Fjellner (M), Corraza Bildt (M).

Avstod: Ulvskog (S), Ludvigsson (S), Hedh (S), Guteland (S), Nilsson (S), Eriksson (MP), Ceballos (MP), Lövin (MP)

Emot: Björk (V), Lundgren (SD), Winberg (SD), Andersson (MP)

Den Gröna Gruppen, trots en riktig påhejare till Spitzenkandidatenupplägget var splittrad vilket också avspeglar sig i Miljöpartiets röstning. Läs mer om MP & Juncker, notera särskilt att det var Max Andersson som röstade nej som svarade på mina twitterfrågor.

 Socialdemokraternas partigrupp var för Juncker och betraktade valet som en seger, både för Junckers löften men också för maktöverföringen till parlamentet. Här gick de svenska S-ledamöterna mot partilinjen och avstod att rösta. Däremot följde Post (Fi) partilinjen vilket hon fått kritik för i bloggar, sociala medier och av Fi:s förra MEP Maria Robsahm. Svenskarna i S-gruppens agerande får betraktas som ett utslag för hela den svenska kluvenheten inför Spitzenkandidaten och dynamiken med dubbla partilojaliteter (mot europeisk partigrupp och svensk debatt).

Vänsterpartiet hamnade på nejsidan tillsammans med det enda svenska parti som stod utanför Spitzenkandidaten – Sverigedemokraterna. Läs mer om V & Juncker. Jag har också på väg ned från fjället twitterdiskuterat detta även med Lars Ohly och tydligen är jag helt obegriplig när jag konstaterar att Vänsterpartiet har ätit kakan (haft en kandidat med i Spitzenkandidaten-racet som sagt att största partigruppens kandidat måste väljas) och sedan vill ha den kvar (att rösta emot Juncker).

FÖR DET ANDRA: Jag förlorade vadet om en lunch.

Jag lovar att återkomma med en uppdatering och redovisning att jag betalat min skuld här på bloggen.

FÖR DET TREDJE: Att spekulationerna kring om, hur, och vilka som väljs till Rådets ordförande och EU:s utrikeschef i kväll. Jag har sen långt tidigare gjort min lista på vilka jag tror på. I ärlighetens namn tror jag att en har fallit ifrån – Dalia Grybauskaitè har varit alldeles för kritisk mot Ryssland och tagit strid mot den italienska kandidaten för utrikesposten (pga för mjuk mot Ryssland) för att få stöd…

Hur går det då? Leta efter en kombination som innehåller en, men inte två socialdemokrater, minst en kvinna, en från ett nytt medlemsland. Men det troliga är att det inte blir några besked i natt alls.

FÖR DET FJÄRDE: Att den bleke, matte, svettige och trötte Juncker gjorde ett helt annat intryck i kammaren i Strasbourg än under kampanjen. Läs Ronny Patz analys om Junckers nyvunna energi.

FÖR DET FEMTE: Cameron överraskade och utsåg Lord Hill till kommissionär från Storbritannien. Därmed sidsteppade han favoriten Andrew Lansley. Läs även Guardians analys (tack till Ralf Grahn för länken). EUobserver går så långt att Lorden kallas för obskyr

Till sist noterar jag att Reinfeldt ännu inte gjort sitt drag om den svenska kommissionärsposten. Kanske avvaktar han utfallet av den långa natten med stats- och regeringscheferna för att ha en teoretisk chans att ge Carl Bildt utrikesjobbet (jo, Bildt har nämnts i internationella medier) eller kanske, kanske få uppdraget själv som rådets ordförande. Nu tror jag inte att det blir så, men jag kan inte se något annat skäl till att dröja med beskedet för svensk vidkommande.

(PO)

IMG_2356

Bloggaren gör en #fjällfie från Ulvåtjärnsstugan.

 

FLASH: Ny statsminister i Finland

Foto (C) Europeiska Unionen 2012

Stubb – väljarfavorit i EP-valet och ny statsminister i Finland. Foto (C) Europeiska Unionen 2012

Samlingspartiet valde precis Alexander Stubb till partiledare som därigenom också blir statsminister i Finland. Valet var en jämn uppgörelse med tre kandidater; Alexander Stubb, Jan Vapaavuori och Paula Risikko. Där Stubb och Risikko gick till en andra omgång  efter att Stubb fått 337, Risikko 266 och Vapaavuri 259 röster. I den avgörande omgången fick vann Stubb med 500 mot 349

Ur EU-perspektiv är valet intressant pga av att Alexander Stubb tidigare har varit Europaparlamentariker, utrikesminister och fram till nu Europaminister och Utrikeshandelsminister samt nyvald ledamot av Europaparlamentet. Tidigare i karriären har Alexander Stubb också arbetat i dåvarande kommissionsordföranden Romani Prodis kansli.

Stubb är en kommunikativ, modern politiker och triathlet. Hans styrkor och erfarenheter är från den internationella scenen medan han har ansetts lite mindre erfaren i den finländska inrikespolitiken.

Intresse i Lahtis var enormt stort för valet, YLE rapporterade om att Samlingspartiets kongress är det största partiet någonsin haft. 870 röstberättigade delegater var på plats, samt att nästan 350 observatörer fanns i Sibeliushuset. Enligt Yles liverapportering så rymdes de inte ens i salen utan fick sitta utspridda framför monitorer. In i det sista försökte de tre kandidaterna ragga röster med ekologiska tomater, disco, putsdukar till mobilskärmar och intensiva uppvaktningar.

När Stubb höll sin 20 minuter långa presentation gjorde han det med bl a bilder från sitt liv, som började som en bäbis på 5,5 kg, den tyngsta babyn på 20 år på BB… I presentationen dök även Carl Bildt upp med en video och stöttade Stubbs kandidatur.

Att Samlingspartiet skulle välja partiledare och statsminister berodde på att Jyrki Katainen valt att avgå och han tar troligen istället plats i EU-kommissionen som Finlands EU-kommissionär (han nämns i spekulationerna som kommissionens ordförande, men även som rådets ordförande).

I Europaparlamentsvalet tidigare i år var Alexander Stubb den stora röstmagnaten, med starkt stöd runt Helsingfors och Tammerfors. 

I exempelvis hemkommunen Esbo fick Stubb stöd av 17,3% av rösterna (till svenska läsare, i Finland kryssar väljarna en kandidat i första hand, så siffran 17,3% är av de totala rösterna i Esbo, inte i 17,3% av väljarna som valde Samlingspartiet). Totalt fick Stubb 148 000 röster i Europaparlamentsvalet där valdeltagandet blev 40,8 procent.

Den som nu tar Alexander Stubbs plats som Europaparlamentariker är Petri Sarvamaa som får återvända tillbaka till parlamentet för en ny femårssejour.

Alexander Stubb är 45 år, har svenska som modersmål, gift och har två barn och siktade tidigare på att bli golfproffs. Stubb sommarpratade i P1 2009.

Det är väldigt svårt att tänka sig att Socialdemokraterna eller Moderaterna i Sverige skulle välja partiledare tillika statsminister på ett sådant här öppet och jämt sätt.

(PO)

ANALYS: Moderaterna gjorde som vanligt

DSC_0114

Två C-läns kandidater fick pryda valstugan HÄR i Uppsala, men det gick inte så bra i valet DÄR.

Moderaterna: 507 488 röster, vilket motsvarar 13,65% av väljarna.

Moderaterna åkte på ett rejält nederlag och gjorde ett historiskt lågt resultat. Många ville snabbt göra listettan Gunnar Hökmark till syndabock men det är att göra analysen alldeles för snabbt. Tove Lifvendahl som är politisk chefredaktör på SvD  konstaterar i sin eftervalsanalys att det är långt mer komplicerat än så;  ”Det intellektuella lågvattenmärket är att förstanamnet inte flög tillräckligt hos väljarna.”

Moderaterna har två stora problem i Europaparlamentsval som hänger ihop. Det ena är att de underpresterar, precis som Socialdemokraterna, i Europaparlamentsval jämfört med Riksdagsval. Parlamentsvalet är chansen för väljarna att markera missnöje eller vara lite vågad och välja något annat alternativ än man brukar.

Det andra problemet är att man sitter i regeringsställning och drabbas man ännu hårdare. Jag har sammanställt en tabell där den närmast liggande SCB-mätningen jämförs med valresulatet. Vi ser då snabbt att moderaterna ALLTID gör ett sämre val än riksdagssympatierna, och att effekten är starkare när partiet är i regeringsställning.

Vi ser också att valet 2014 inte var det sämsta, det var faktiskt bättre än 2009 i relativa tal. Det är också ett bättre resultat än vad Socialdemokraterna, som är i opposition, hade 2014. Socialdemokraternas differens landade på 11,1 mellan SCB och valresultatet, moderaterna på 9,0.

Skärmavbild 2014-06-01 kl. 20.52.58

R=Regering O=Opposition

 

 

 

 

Nu undrar du säkert på vad är det här för Ny-Orwellskt sätt att vända på siffror, gjorde inte Moderaterna ett svagt valresultat? Jo, 13,7 är 13,7, men för att förstå och göra analysen på rätt sätt behöver man perspektiv.

Moderata väljare tog chansen att straffa och visa missnöje med sitt parti, i mindre omfattning än 2009 (sett till skillnaden mellan SCB och valet) men ändå i en mycket stor omfattning.

Det finns flera saker saker att vara missnöjd med som moderat väljare som bidrog till att man stannade hemma på valdagen eller lade sin röst på någon annan. En del är försvarspolitiken som blivit rykande het efter Ukrainakrisen, där partiet kört sitt historiska förtroende i botten. En annan del ligger i den regeringströtthet som många väljare upplever att regeringen Reinfledt utstrålar. En tredje del handlade om att valdiskursen kom att handla om andra frågor än de som brukar vara Moderaternas paradgrenar. Istället för att få en debatt dominerad av ekonomi och trovärdighet handlade det om griseknorrar, klimat och feminism.

Valresultatet kan ses som en varning, skärp er till det ”riktiga” valet. Varningen är lite mindre skarp än vad den var för fem år sedan. Men budskapet har nog gått fram. Skillnaden mot 2009 är att det är ett år kortare tid att ta till sig budskapet. Den andra skillnaden är att fallhöjden för moderaterna minskat kraftigt, från 29,9 ned till 22,7 i SCB-mätningarna. Dessa orsaker får letas i inrikespolitiken, men här lär det framför allt vara att Moderaterna dras med Göran Persson-sjukan, att man uppfattas som trött. Åtta år i den moderna politikens tempo är som ett par decennier som på Tage Erlanders tid.

Tillbaka till första namnet Gunnar Hökmark. Hökmark hade några riktiga rejäla fighter med Marita Ulvskog, där deras debattstil kan beskrivas som hatkärlek. Genom att vara associerad till de gamla moderaterna blev Hökmark en måltavla, både för politiska motståndare före valet och som syndabock för nya moderater efter valet. Hökmark tillhör också kategorin politiker som gör sig bättre i verkligheten än i tv-kamerans lins (som kan få honom att framstå som lite kall och arrogant, något i alla fall jag aldrig upplevt när jag sett honom i den riktiga världen), men trots det är Tove Lifvendahls fråga relevant: ”Hur mycket mer hade Moderaterna tappat utan ett förstanamn som klarade debatterna både på engagemang, erfarenhet och kunskap?”. Hökmark fick överlag från godkänt till mycket bra betyg när debatterna betygsatts av olika bedömmare. Dessutom var Fredrik Reinfeldt den partiledare som gav sitt toppnamn minst kampanjstöd enligt en sammanställning från SvD.

Vad kunde då Moderaterna gjort annorlunda då?

Förutom att Reinfeldt kunde ha kampanjat mer och tidigare med Gunnar Hökmark? Med facit i hand hamnade Moderaterna i försvarsstrider på de områden som kom att dominera valrörelsen, som jämställdhet och miljö. Det var förutsägbart att motståndarna skulle pressa partiet där, då finns bara två strategier att ta till. Att antingen var stark nog att placera den viktiga debatten i en annan ruta, en där man har fördel. Det mäktade inte moderaterna med i det här valet (försöket var halvhjärtat), eller att gå till offensivt spel i den rutan innan man är i ett låst läge. Det klarade Moderaterna inte heller av.

I miljöfrågorna gick det så långt att SvD i en sammanställning utan att blinka gjorde fel och skrev 0 procent som Moderaternas utsläppsmål, istället för 40 procent. Christofer Fjellner gick i taket, men skadan var egentligen skapad långt tidigare. För om inte ens SvD reagerar över att man skriver 0 istället för 40 så beror det på att Moderaterna varit mindre bra på att kommunicera att man driver frågan. Istället är det bilden från de politiska motståndarna som har fastnat, den som målar upp Moderaterna som ett industriellt utsläppsparti som tar storkapitalets intressen före allting annat.

gunnar hökmark

Partiets Här-och-Där-budskap tilltalade hjärnan mer än hjärtat, och sedan var det för abstrakt, vadå och hur undrar man? ”Uppstyrd Ekonomi där. Fler människor i arbete här”. Jag citerar bloggaren ”The Campaign Dossier”: ”Man kan undra vilken copywriter som godkänt detta språkliga missfoster? Inte speciellt snyggt. Och som politisk kommunikation är det på gränsen till intetsägande.”

Jag går nog steget längre och säger intetsägande. Visst, många valaffischer är intetsägande men det går att göra betydligt mer. Jämför moderaternas med den emotionella reklamcocktail som Miljöpartiet levererade med bilder på översvämmade lekplatser så förstår man att Moderaterna kampanjade i motvind. Tänk vad spännande det hade varit kommunikativt om Moderaterna hade kört den översvämmade lekplatsen och haft ett budskap i stil med ”Rädda klimatet, för framtida tillväxt”. Här blev partiet sin egen logiks fångar.

Kunde Moderaterna gjort något för att peppra listan till parlamentsvalet? Tittar vi på Moderaternas tillgångar så är det ganska tomt på dragare utanför trion Reinfeldt-Borg-Bildt. En Bildt fanns redan med i form av fru Bildt som vann partiets krysstrid. Hon har nu i två val visat att hon är en formidabel kampanjpolitiker som också har förmågan att bygga upp en kampanjorganisation. Borg och Reinfeldt,  är uteslutna enligt den svensk politiska logiken. Vi kan jämföra med Finland, där blev Alexander Stubb moderaternas stora kryssdragare och valets suveräne vinnare. Samme Stubb som aspirerar på att bli Moderaternas partiledare i Finland (valet 14:e juni) och därigenom statsminister – detta samtidigt som han blivit invald i Europarlamentet. Jag har sagt det förut på den här bloggen, och säger det igen. Finland är inte som Sverige.

Att tänka sig att någon annan minister än trion skulle ha bidragit till ett bättre resultat känns ytterst tveksamt. Tobias Billström, Karin Enström, Catharina Elmsäter-Svärd och dom andra är inga röstmagneter. Då skulle man behövt överraska rejält med någon oväntad outsider långt ned på listan som dragit kryss och uppmärksamhet. En person i antingen miljösektorn (notera nu att jag har ingen aning om de här personerna sympatiserar med moderaterna, se det som tankeexempel) som naturfotografen Mattias Klum, meteorologen Pär Holmgren eller någon annan av TV-meteorologerna eller oväntad person inom ekonomin som till exempel Ingvar Kamprad (jag vet att han är för gammal, men ändå…), Niklas Zennström eller Markus ”Notch” Persson. Gamla traditionella industrialister göre sig icke besvär i den här kategorin.

Moderaterna har fått en del att tänka på, både inför riksdagsvalet och hur partiet ska kommunicera och positionera sin EU-politik, och det är betydligt mer komplext att lägga skulden på en person.

(PO)

Läs fler partivalsanalyser:

Piratpartiet: Utan vind i seglen

Läs övriga valanalyser:

712 och 4200 skiljde S & C från mandat

MP – köp en trisslott

Vi & Dom-valet

FINLAND: Alexander Stubb vann

Finland har redan hunnit kora de personkryssade i en prognos när en majoritet av rösterna är räknade. Här utnämns sittande Europaminister Alexander Stubb (Saml) som den stora röstkungen.

Samlingspartiet (EPP): 3 mandat

Centerpartiet (ALDE): 3 mandat

Sannfinländarna (EFD): 2 mandat

Socialdemokraterna (PSE): 2 mandat

De Gröna (De Gröna): 1 mandat

Vänsterförbundet (De Gröna el GUE/NGL): 1 mandat

Svenska Folkpartiet (ALDE): 1 mandat

(PO)

FOTNOT: Rättelse, i en tidigare version av det här inlägget skrev jag att det var en Exitpoll som låg bakom siffrorna. Jag drog en felaktig slutsats utifrån vilken tidpunkt de kom vid. Korrekt är alltså det var en prognos. Tack Adam för rättelsen.

 

Ommöbleringar i finländsk EU-politik

De långdragna finländska regeringsförhandlingarna har nu gått i mål. Resultatet blir en del ommöbleringar på ministerposterna som har med EU att göra.

Europaminister Astrid Thors (Svenska Folkpartiet) lämnar regeringen för att istället bli riksdagsledamot. Thors hänvisar själv i en intervju med FNB till en rotationsprincip för nästintill eviga regeringspartiet SFP och att hon inte hade några ministerambitioner. ”Tanten i blomsterhatten” hade också migrationsfrågorna på sitt bord och hennes starka ställningstagande mot rasism och en hårdare finländsk debatt gör att många ansåg att Thors var den modigaste politikern i valrörelsen som också hade en ständig hotbild.

Thors ersätts av Samlingspartiets Alexander Stubb som får flytta ned ett pinnhål. Förre landslagsmannen i golf, tidigare både kommissionsordförande Prodis rådgivare och Europaparlamentariker, får lämna utrikesministerposten. Alexander Stubb får förutom Europaministerposten också utrikeshandelsministerportföljen.

Som utrikesminister får Finland en politisk veteran som varit utrikesminister tidigare. Socialdemokraten Erkki Tuomioja var utrikesminister 2000-2007 och får efter fyra år i opposition återvända till utrikesministerposten.

(PO)

Väljer Finland EU-skeptiskt?

Det finländska valet idag är dubbelt intressant från ett EU-intresserat svenskt perspektiv. Det är inte bara val i ett mycket nära grannland som Sverige har en 600-årig gemensam historia med där det svenska språket har blivit en het fråga i valrörelsen, det är också ett val där EU-negativiteten har blommat upp.

Det är framför allt Sannfinländarna, på finska Perussuomalaiset, (som också attackerar svenskan) som drivit EU-skeptiska frågor, bland annat kring räddningspaketet för Portugal något som väckt uppmärksamhet för det finländska valet över hela Europa. Sannfinländarna kräver att länder som inte klarar stabilitetspakten ska uteslutas ur EMU. Det kritiska spåret har Socialdemokraterna hakat på, och hur det finländska valet än slutar kommer det nog att bli minst ett parti som drivit en EU-skeptisk hållning som hamnar i regeringen. EU-frågorna har blivit ett slagträ åt båda håll i valrörelsen, bland annat om jordbrukspolitiken. Även EU-positiva politiker har profilerat sig och betonat att Finland behöver Europa och att Finland behöver politiker med internationell erfarenhet – som förre Europaparlamentarikern och nuvarande utrikesministern Alexander Stubb. Stubb representerar de finländska moderaterna (se valaffischen här intill för retoriken, liten lustigt ur svenskt perspektiv se kronprinsessan Victoria bli kallad Vickan på en valaffisch från ett högerparti).

Sannfinländarnas intåg i valrörelsen har gjort att intresset i valet är högt. 32 procent har redan förtidsröstat, mot 29 procent förra valet. Fler sverigefinländare än vanligt har också röstat. På grund av den finländska konsensuspolitiken som gör att alla kan i stort sett regera med alla brukar valdeltagandet vara betydligt lägre än i Sverige.

Vill du följa valet i Finland rekommenderas svenskspråkiga YLE (public service) eller på twitter under #valet2011.

Tidigare blogginlägg om det finländska valet, bland annat en genomgång av Sannfinländarnas partiledare Soinis insatser som Europaparlamentariker hittar du här.

(PO)