Euronews förundras över pappaledighet

IMG_3165

Fjellner, här med sällskap av Ulvskog (S).

Synen på jämställdhet och föräldrarollen varierar kraftigt mellan olika europeiska länder. Någon föräldraledighet är inte möjlig för parlamentariker, frånvaro redovisas som bara frånvaro. Ingen ersättare kan heller kallas in, vilket tidigare drabbat Åsa Westlund (S) som krävt att parlamentet ska ha möjlighet till föräldraledighet.

Mammor som är hemma med sina barn kanske är begripligt för de flesta i Europa, men när en pappa är det så kallar Euronews Christofer Fjellners (M) frånvaro det för ”​One of the most unusual excuses”. 

Skärmavbild 2015-01-20 kl. 13.50.16

Klicka på bilden för att läsa artikeln på Euronews:

Konceptet med att en folkvald pappa är hemma två veckor i samband med födseln är tydligen lite för ovanligt för en reporter baserad i Lyon. Om Fjellner sedan skulle välja att ta längre pappaledighet lär fler ögonbryn höjas runt omkring i Europa. ”En riktig karl är väl inte hemma med barn.”

Självklart borde parlamentet införa en möjlighet för folkvalda att vara föräldralediga med ersättare på plats, i alla fall om man vill vara en modern församling. Samtidigt säger det mycket om sinnebilden av en parlamentariker, som en äldre man, som om han mot förmodan får barn har en kvinna som tar hand om barnet…

I Euronews sammanställning av parlamentarikernas frånvaro så har Raymond Finch från UKIP som stannat hemma varannan gång från voteringarna en anmärkningsvärd motivering. Förutom förkylningar anger han att han är…”Sick of the job-destroying poverty-inducing legislation that is rubber-stamped by the European Parliament.”

Det är enligt Euronews inte en av de mest ovanliga förklaringarna till frånvaro. Fler kommentarer är överflödiga.

Annonser

Bye, Bye Barroso!

- Men du Olli,  vad hände med EUbloggens utseende??? Foto (C) Europeiska Unionen 2014 - EP

– Men du Olli, vad tror du svenskarna säger om mig? Barroso (th) och Rehn (tv) Foto (C) Europeiska Unionen 2014 – EP

Efter 444 kommissionsmöten är det slut för José Manuel Barroso, portugisen som styrt EU-kommissionen i 10 år. Under onsdagen höll han sitt sista kommissionsmöte och mötte pressen. Nästa vecka är Jean-Claude Juncker som tar över. Den 58-årige ex-Maoisten från Lissabon nämnde själv utvidgningen med Bulgarien, Rumänien och Kroatien som sin största framgång. Under sina tio år har han också fått uppleva den längsta ekonomiska krisen som Europa gått igenom i modern tid och fått se hur euron skakat.

EUbloggen har under dagen twittersnackat med en rad svenska EU-politiker för att höra vilket betyg eller omdöme de vill ge Barroso och hans kommission för ett decennium i Berlaymont. Sammanfattningsvis kan man säga att Barroso kommer inte vara särskilt saknad av svenskarna. Inställningen är väl närmast kungligt ”Nu vänder vi blad” och ser framåt mot nästa…

Högt betyg och/eller varma omdömen:

Ingen som EUbloggen twittrat med.

Bra betyg och/eller bra omdömen:

– Inte enkelt leda många EU-länder med olika system. Trots det tagit viktiga steg för bättre övervakning av finansiella system, även klimatåtgärder, energisäkerhet och östra partnerskapet viktiga steg om än ej tillräckliga framgångar, men riktning rätt, twittrar riksdagsledamot Désirée Pethrus (KD) som har åtta år i EU-nämnden bakom sig.

– Inte perfekt, men lovvärt att den drivit på för mer frihandel mitt i kris. Frihandel minst populärt när den behövs som mest, twittrar europaparlamentarikern Christofer Fjellner (M).

Godkänt och/eller ok omdömen:

– Det var en svag kommission direkt underställd Merkel. Betyg 5 av 10, twittrar europaparlamentariker Fredrick Federley.

– Barroso var ingen katastrof men för mycket mellanmjölk för att göra riktig skillnad. Kompromisskandidat som han var, twittrar riksdagsledamoten Maria Weimer (FP) som sitter i EU-nämnden.

– Barrosos kommission var förvaltande, inte förnyande. Den nya blir politisk, konstaterar Europaparlamentariker Cecilia Wikström (FP).

Underkänt och/eller kyliga omdömen:

– För mycket mycket symptomhantering och diskussion om institutionella frågor, för lite reformer och konkurrenskraft, twittrar europaparlamentarikern Gunnar Hökmark (M).

– En 4:a? Barrosos kommission backade rejält i ambition inom jämställdhet och miljö sista perioden, twittrar europaparlamentariker Linnéa Engström (MP).

– Tydligt att miljö- och klimat nedprioriterades under hans tid, twittrar riksdagsledamot Åsa Westlund (S), tidigare europaparlamentariker.

– Ger honom 3 av 10 så jag kan ge den nya än sämre betyg om 5 år. Potocnik var bra, twittrar Carl Schlyter (MP) som är EU-nämndens ordförande i Riksdagen och var Europaparlamentariker 2004-2014.

– Ja det var ju en rolig kille, men nu förverkligar vi EU2020 för alla!!! Landstingsrådet i Jämtland Robert Uitto (S).

Sågning:

– En gammal maoist som blivit snacksalig liberal. Han får 2 av 10, twittrar riksdagsledamot Jens Holm (V), tidigare Europaparlamentariker.

– Barroso – stor i orden, liten på jorden. Klassisk högerman som fördjupat krisen, twittar europaparlamentarikern Marita Ulvskog (S).

– Skönt att det är över – nu tittar jag framåt! Jens Nilsson (S), europaparlamentariker.

Och utifrån hur de svenska politikerna svarat så är det svårt att tro att Barroso kommer att vara någon drömkandidat till jobbet som FN:s generalsekreterare efter Ban Ki-Moon 2016. Det ska ju vara Europas tur och ett av namnen som cirkulerar är Barroso, och vid dagens presskonferens gjorde han inget för att stoppa spekulationerna kring hans framtid.

(PO)

Tillägg torsdag 30:e oktober: Och så en reaktion på reaktionerna, från förre statssekreteraren åt EU-minister Birgitta Ohlsson:

Regeringen Löfven: En Wallström räcker inte

Wallström träffar 2009 dåvarande talmannen Buzek  FOTO © European Union 2011 PE-EP

Wallström träffar 2009 dåvarande talmannen Buzek FOTO © European Union 2011 PE-EP

Det var med stigande förvåning som jag lyssnade på regeringsförklaring och ministerpresentationen i morse. Inte att Margot Wallström blivit utrikesminister, det var väntat även om jag nog håller med Henrik Brors att om Stefan Löfven varit riktigt klok skulle han ha haft henne som vice statsminister med särskilt EU-ansvar hos sig i statsrådsberedningen.

Istället blev min första förvåning INGEN EU-minister. Visst, det sägs att alla ministrar är EU-ministrar, och det är korrekt att de är det i sina sakområden. Men det är ett taktiskt och strategiskt misstag att inte ha en ministerpost som kan arbeta långsiktigt och överblickande i EU-frågor och agera som stöd till andra ministrar men framför allt till statsministern. EU:s toppmöten är ett viktigt forum och för att åka och spela boll med Hollande, Cameron och Merkel med flera så behöver man vara på topp.

När Löfven dessutom tillkännagav att Kristina Persson tar plats i statsrådsberedningen, men ska inte ha EU på sitt bord utan frågorna om nordiskt samarbete förstår EUbloggen ingenting. Nog för att undertecknad inte kan sägas ha något emot ett djupare nordiskt samarbete men varför inte Kristina Persson blev EU- & Nordenminister övergår mitt förstånd. Symbolhandlingen från Löfven är att Norden är viktigt men inte EU? Politik är symbolik. Jag misstänker att Köpenhamn och Helsingfors tittar förvånat mot Rosenbad och försöker förstå innebörden i den manövern. Det är nog en och annan som över gammeldansken och bastuvodkan nu ikväll ställer sig frågan om svenskarna tänkt sig att Kalmarunionen ska resa sig igen som ett alternativ till EU?

När det dessutom senare klarnar att EU-frågorna på ministernivå flyttar från Statsrådsberedningen till Utrikesdepartementet blir det än mer förvånande. Göran Persson insåg att det inte fungerade, Fredrik Reinfeldt har insett samma sak, men inte Löfven? Istället ska Margot Wallström som Utrikesminister också ha EU-frågor som är inrikesfrågor. Det innebär att det blir en ganska ensam Löfven på toppmötena, han kommer alltså för långt från makten. De personliga banden, kunskaperna och förtroendena som påverkar förhandlingarna blir en utmaning för Löfven att hantera i den här uppdelning. Det är dessutom ett bollspel som pågår mellan toppmötena och när telefonsamtalet från Merkel kommer kan inte Löfven säga ”vänta, jag ska bara se om jag koppla om samtalet till UD.” 

Det finns forskning från Karl-Magnus Johansson och Jonas Tallberg som pekar på vikten att ha de allt viktigare och komplexa EU-frågorna nära statsministern. Läs studien. Jag är inte ensam om att reagera på det, läs även SACO-bloggen och Henrik Brors.

Sammantaget verkar det som om Stefan Löfven inte har förstått vilken funktion EU-ministern fyller idag, att den övergripande, samordnande och stödjande funktionen försvinner blir problematiskt. Särskilt i ett läge när det är en extremt svag regering avseende EU-politisk kompetens. Samtidigt är prioriteringen en avspegling av EU i valmanifesten för Socialdemokraterna och Miljöpartiet, inte så imponerande med andra ord.

Ska vi gissa att EU-frågorna flyttar tillbaka till Statsrådsberedningen om sisådär 6-12 månader när problemen blivit allt för uppenbara för Wallström & Löfven?

TILLÄGG 1: På lördagen klarnade det att Statsrådsberedningen behåller EU-samordningen på statssekreterarnivå. Uppdraget går till UD-veteranen den 66-årige Hans Dahlgren som hämtas hem från Geneve. Löfven skickar alltså inte iväg alla EU-frågor till UD, men att ha ministern på UD och samordningen på SB är en konstruktion som…är en utmaning. Utmaningen blir inte mindre av att ordföranden i Riksdagens EU-nämnd blir en uttalad EU-kritiker som kämpade med näbbar och klor för att Miljöpartiet INTE skulle slopa sitt utträdeskrav ur EU.

Tittar vi på ministerlistan och jämför den med min förhandsspekulation är det sämre än vad jag hade hoppats. Låt oss börja med dom med EU-erfarenhet.

Margot Wallström (S), utrikesminister – 10 år i EU-kommissionen och erfarenheter som minister. Varvade en bra inledning som miljökommissionär med att sedan försvinna in i skuggorna i fem år under Barroso I. I Bryssel är Wallström inte hypad som i Sverige, där hennes storhet har byggts som en antites till Göran Persson.

Isabella Lövin (MP), biståndsminister – Europaparlamentariker sedan 2009. Fanns med som joker till ministerpost eftersom EUbloggen inte trodde att MP ville försvaga sitt parlamentsteam. När hon väl hämtas hem är det synd att hon har fått Biståndsposten. Med Lövins EU-kompetens hade det varit bättre att sätta henne på en tyngre post där EU har större betydelse. Exempelvis Jordbruksminister med fiskefrågor, miljöminister eller klimatminister med fiskefrågor. Nu ”slösar” Löfven bort sitt kanske vassaste EU-kort på fel frågor.

Kristina Persson (S), minister för strategi och framtidsfrågor samt nordiskt samarbete – och som sagt var borde ha varit EU-minister. Kalenderbitarna vet att Persson var fyllnads-MEP efter Sveriges EU-inträde (januari-oktober) innan ordinarie parlamentsval hölls. Men det var för mycket länge sedan och en kort tid, och EU har förändrats kraftigt sedan dess.

Socialdemokraterna Morgan Johansson, Ibrahim Baylan, Ylva Johansson har alla ministerrådserfarenheter från att ha suttit i regeringen Persson.

Tre miljöpartister har erfarenheter från riksdagens EU-nämnd; Gustav Fridolin (MP) har varit ordinarie och suppleant medan  Åsa Romson (MP) och Mehmet Kaplan (MP) har varit suppleanter.

Jag saknar från Socialdemokraterna framför allt fd Europaparlamentarikern Åsa Westlund på ministerlistan. Hon borde kunna ha blivit klimatminister till Romson, eller varför inte matcha Canetes portfölj med att ge Westlund Energi & Klimat. Jag hade henne också som en möjlig konsumentminister.

Jag skulle också ha blivit väldigt trygg om Löfven plockat in Göran Färm i teamet, men det är inte försent – gör honom till regeringens EU-statssekreterare eller grå EUminens, det kan behövas. Någon till socialdemokrat med regeringserfarenhet hade inte heller suttit helt fel.

Det krävs väldigt EU-duktiga statssekreterare på varje departement för att kompensera för Löfvens laguppställning, både när det gäller spelsystem och lagmedlemmar. Låt oss hoppas för Sveriges EU-väl och ve att det blir så. Och låt oss hoppas att en gnällig bloggare blir överbevisad med att allt faktiskt blir bättre än vad jag tror.

(PO)

Löfvens laguppställning i rådsmatcherna

Åsa Westlund (S) Foto (C) European Union 2014 EP

Åsa Westlund (S) redo för ministerpost Foto (C) European Union 2014 EP

Sverige är i väntans tider efter det Indirekta Ministerrådsvalet i söndags (aka Riksdagsvalet). Huvudspåret är att socialdemokraternas partiledare Stefan Löfven blir statsminister i en minoritetsregering där även Miljöpartiet ingår. Statsministern själv Stefan Löfven (S) har inga erfarenheter från EU:s institutioner men väl från Europeiska Metall. Vilka som kommer att representera Sverige i EU:s olika ministerråd är ännu en bit bort men EUbloggen listar de hetaste kandidaterna med EU-erfarenheter.  Det är framför allt i sitt eget socialdemokratiska parti som Stefan Löfven kommer att hämta statsråden som spelat politisk boll i Bryssel, Strasbourg och Luxemburg tidigare.

Heta namn med STOR EU-erfarenhet

Margot Wallström (S) – EU-kommissionär under åren 1999-2009. Först som miljökommissionär och därefter vice ordförande i EU-kommissionen med institutionella relationer och kommunikation på sitt bord. Margot Wallström tippas av många som utrikesminister. Henrik Brors lanserar henne dock som en vice statsminister som kan sekundera Stefan Löfven på plats under toppmötena. En variant skulle också kunna vara att kombinera det med EU-ministeruppdraget. Ett långskott är att Wallström skulle få ta hand om ett kombinerat klimat & miljödepartement som departementschef med en miljöpartist eller rent av två i departementet som statsråd.

Åsa Westlund (S) – Europaparlamentariker under åren 2004-2014. I EUbloggens ögon en självskriven socialdemokratisk minister ur den nya generationen med goda europeiska kunskaper. Åsa Westlund kan vara kandidat både till EU-ministerposten men även på poster som klimatminister, miljöminister och konsumentminister.

Heta namn med EU-erfarenhet

Ibrahim Baylan (S) – har ministerrådserfarenhet från sin tid som skolminister 2004-2006. Baylan har en bred politisk profil där han har varit ordförande i trafikutskottet, partisekreterare och skolpolitisk talesman. Tar han inte plats i utbildningsdepartementet lär Löfven kunna använda honom exempelvis som infrastrukturminister eller varför inte som näringsminister.

Morgan Johansson (S) – var folkhälsominister 2002-2006 och har sin EU-erfarenhet från ministerrådet under den tiden. 2010-2014 satt han som ordförande i justitieutskottet. Johansson är möjlig justitieminister men lär också vara möjlig i andra roller.

Ylva Johansson (S) – har två ministerperioder och sina EU-erfarnenheter från 1994-1998 som skolminister och 2004-2006 biträdande socialminister med vård och äldreomosorg på sitt bort. Idag vice ordförande arbetsmarknadsutskottet och kandidat till arbetsmarknadsminister.

Carin Jämtin (S) – var biståndsminister 2003-2006 och är idag partisekrerare. Jämtin torde ingå i en regering och kan ta många olika ministerroller, från utrikesminister, till näringsliv, arbetsmarknad och socialminister.  

och så EUbloggens tips till Stefan Löfven…

Göran Färm (S) – Europaparlamentariker 1999-2004 med rapportörskap för EU:s budget 2003, därefter rådgivare åt Wallström och sen tillbaka 2007 i Europaparlamentet fram till valet i maj. I Färm har Löfven en erfaren korridorräv och förhandlare med goda kontakter och lång erfarnhet. Om EUbloggen var Stefan Löfven skulle ett av de första samtalen gå till Göran Färm och få honom att kliva in rollen som exempelvis Samordningsminister med EU-ansvar, för att kunna vara stöd och guide och lite mer av en överrock till de internationellt oerfarna ministrarna. I ett europeiskt perspektiv är heller 65 år inget hinder för en ministerpost.

Jokrar till ministerposter med varierande EU-erfarenhet

Isabella Lövin (MP) – framgångsrik Europaparlamentariker, men lär få stanna kvar i parlamentet för att MP hämtar ministrarna från hemmaplan.

Peter Eriksson (MP) – skulle i stort sett bara hinna skriva in sig i parlamentet innan det var dags att vänta hem till en ministerpost. Inte särskilt troligt.

Marita Ulvskog (S) – lär stanna kvar i Europaparlamentet.

Thomas Bodström (S) – comeback som justitieminister eller varför inte utrikeshandelsminister, en jurist kan ju behövas för TTIP & TISA. 

Jens Orback (S) – kanske biståndsminister?

Det är snart dags för nationalsång och matchstart för Löfvens lag. Men eftersom hela spelartruppen är tunn när det gäller EU-erfarenheter så räkna med att Wallström och Westlund bör få nyckelroller. Lite besvärligt är det för Miljöpartiet som saknar ministerkandidater med EU-erfarenheter, kanske kan det åtgärdas på tjänstemannasidan? Och om Stefan Löfven lyssnar på EUbloggen så tar han in Göran Färm i laguppställningen också…

(PO)

 

EUbloggen granskar valmanifesten: S får G

Det är indirekt val i Sverige till EU:s andra lagstiftande kammare, ministerrådet, den 14:e september. Du känner säkert igen det under ett annat namn; Riksdagsvalet. I en serie inlägg granskar EUbloggen partiernas valmanifest utifrån EU-perspektiv. Valvinnare kommer ju att bilda regering, och regeringens ledamöter deltar i det EU-lagstiftande arbetet som sker i ministerrådet.

Tidigare inlägg i serien: Folkpartiet får MVG, Centerpartiet får knappt G, Miljöpartiet får G, Kristdemokraterna får knappt G, Vänsterpartiet får IG, Feministiskt Initiativ får IG, Piratpartiet får GSverigedemokraterna får VG och Alliansen får VG.

Tidigare granskning: Det här vill partierna inte prata om

SOCIALDEMOKRATERNA socialdemokraterna

Har eget EU/Europakapitel: Nej.

Antal gånger som olika begrepp nämns:

EU: 14

Europa: 2

Europeisk(a): 1

Euron: 0

Konkreta löften i EU-politiken: 

Stärka EU:s utrikespolitiska röst.

Mer EU-solidarisk flyktingpolitik.

EU ska göra mer för utbildning (S svarar inte på hur eller vad).

EU-medlemskap öppet för alla Europas länder.

EU ska stödja Ukraina och motverka Rysslands destablisering.

EU ska minska växthusgasutsläppen med 50% till 2030 jfr med 1990, samt 40% förnyelsebar energi och ökad energieffektivisering (ingen nivå angiven här)

Löntagarnas rättigheter (ej definierat) ska stärkas i EU.

Överraskningsfaktor: Att inte heller Socialdemokraterna orkar hålla uppe EU-perspektivet eller ange konkret vilken EU-politik partiet vill driva i Rådet.

Kommentar: När Socialdemokraterna inledningsvis berör EU och Europa handlar det om positionering, i vilka ämnen som socialdemokratin vill att Sveriges ska vara bäst i EU-klassen. Längs vägen missar partiet i sitt valmanifest koppla EU-vardagen och hur EU kan påverkas för att påverka Sverige i en rad fråga, allt från transportfrågor till arbetsmarknad. Dessutom missar partiet att koppla exempelvis kemikaliefrågorna till EU-nivån.

När Socialdemokraterna kommer till ett internationellt kapitel så är det först där EU tar plats, som något i vår omvärld. Raskt raddas en rad ambitioner upp, men påfallande ofta är de okonkreta. Det är bara i fråga om klimat och energi som S sätter upp konkreta siffermål. Annars blir det mer vagt, EU ska göra mer för utbildning men hur då, (och varför fanns det inte med i skolkapitlet utan slängs in i slutet?), varför fick inte löntagarnas rättigheter plats under ambitiös jobbpolitik för alla (och vad vill man göra).

Socialdemokraterna borde kunna bättre än så här efter att ha styrt Sverige under den första delen av vårt medlemskap, när dessutom Margot Wallström ska utnyttjas i valrörelsen och man har hämtat hem sitt stjärnnamn Åsa Westlund från Europaparlamentet till Riksdagsvalet så borde Socialdemokraterna kunnat göra så mycket mer och bättre av sitt valmanifest utifrån ett EU-perspektiv, framför allt är man väldigt otydlig med det man vill göra.

Nu är ju konkurrensen om betygen inte direkt stenhård och S skrapar ihop till ett G utan att behöva vara orolig för att bli underkänd, men för ett parti som vill ha statsministerposten så förväntar sig i alla fall EUbloggen mer av valmanifestet än så här.

(PO)

PS Notera att betygssättningen inte handlar om politikens innehåll utan om hur EU-perspektivet finns med i partiernas valmanifest/valplattformar.

Dagen efter Tusk-Mogherini

EU fick igår som väntat Polens premiärminister Donald Tusk som Rådsordförande och Italiens utrikesminister Federica Mogherini som utrikeschef. Uppgörelsen var en klassisk EU-uppgörelse, en balanserad kompromiss som inte var riktigt väntad innan den blev verklighet – men då och andra sidan känns den ganska naturlig dagen efter.

Så här dagen efter kan kan dela upp reaktionerna i de tre delar, de som uttrycker att de är nöjda över helheten, de som dissar Tusk men hissar Mogherini, och de som dissar Mogherini och hissar Tusk. Bland de som hissar Mogherini finns Åsa Westlund, tidigare socialdemokratisk EU-parlamentariker och möjlig S-minister (i EUbloggens ögon kandidat till EU-minister eller om Wallström får posten Vice statsminister & EU-minister kan Westlund vara möjlig minister inom miljö/klimat/konsumentfrågor) skriver  frispråkigt på Facebook och twitter om valet:

– Att Federica Mogherini nu blev EU:s ”utrikesminister” känns overkligt men otroligt roligt! Har suttit på otaliga möten med denna fantastiska och kompetenta kvinna. Känns som att världen just blev lite bättre! Så glad! Men Donald Tusk som ordförande i rådet är direkt omuntert. Vad händer nu med EU:s redan otillräckliga klimatarbete..!?

Överlag är det väldigt få svenska kommentarer till gårdagens stora EU-nyhet, en avspegling av det obefintliga EU i svenska valrörelsen måhända. Ingen svensk partiledare som finns på Twitter har tweetat om det i skrivande stund, endast en enda Europaparlamentariker har skrivit om det på twitter. Centerpartiets Federley konstaterar diplomatiskt att det är intressanta val:

– Ska bli spännande att se hela uppsättningen sammantaget.

Nog är det ytterst märkligt och anmärkningsvärt att svensk politik är så ointresserade av gårdagens toppmöte i Bryssel, att så få tycker så lite i en valrörelse.

De som hyllar Tusk ser framför allt en EU-engagerad regeringschef som har hållit en hård linje mot Ryssland (Polen tillhör hökarna) och de som dissar Mogherini pekar gärna på kort erfarenhet som utrikesminister och Italiens mjuka linje mot Ryssland (läs gärna Henrik Brors analys inför mötet). Statsminister Fredrik Reinfeldts uttalande för Aftonbladet pekar på kompromissandet att Mogherini var S-regeringschefernas val och nog summerar hans uttalande den bild kritikerna talar om, att Mogherini i sig är en svag kandidat och att hon får mer rollen av härold än som beslutsfattare:

-Vi vill med den här utrikeschefen uttrycka att det finns en gemensam tyngd som hon nu får i uppgift att föra fram.

Om det sen blir verklighet eller inte återstår att se. Men nu börjar pusselbitarna för EU:s ledarskap ska se ut de kommande fem åren falla på plats. Nästa etapp är Junckers fördelning av kommissionsportföljerna, räkna med att det tar ca 10-14 dagar innan det är helt klart.

Tillägg: Litauen lade ned sin röst i omröstningen av Mogherini.

Några reax på twitter: 

#eupol

 

 



 



 



 


 

 


Svenskarna dissar miljöutskottet så in i Norden

Åsa Westlund (S) Foto (C) European Union 2014 EP

Åsa Westlund (S) Foto (C) European Union 2014 EP

Europaparlamentets Miljöutskott har länge varit ett riktigt svenskt utskott där svenskarna varit väl representerade. Men när utskottet (ENVI – Miljö, folklhälsa och livsmedelssäkerhet) idag måndag ska välja presidium är det bara en svensk som är ordinarie ledamot, nykomlingen Jytte Guteland (S). Särskilt noterbart är att trots rekordmånga svenska miljöpartister i Europaparlamentet är det tomt på miljöpartister som vill ägna sig åt miljöfrågor i miljöutskottet som ordinarie ledamöter. Sverige är också sämst i Norden när det gäller representation i Miljöutskottet.

– Jag tycker det är mycket märkligt att de andra partierna inte prioriterat utskottet. Klimat är den viktigaste frågan, och ENVI det viktigaste utskottet i klimatfrågan. Men det finns andra frågor som hanteras av ENVI som berör till exempel folkhälsan, som  antibiotikaresistensen som var en viktig EU-valsfråga i Sverige, säger Åsa Westlund (S) som lämnade Europaparlamentet vid valet efter två mandatperioder. Åsa Westlund satt under båda sina perioder i miljöutskottet  I höst hoppas hon ta plats i Sveriges Riksdag istället.

En ordinarie ledamot i ENVI kan jämföras med exempelvis 2007 då utskottet var det utskottet som var mest svenskpoppis med hela fyra ordinarie ledamoter (Åsa Westlund, Anders Wijkman, Jens Holm och Carl Schlyter) och tre suppleanter. Om vi jämför med andra nordiska länder och räknar på en kvot (Antal ordinarie ledamöter i utskottet/ totala andelen ledamöter från landet) så ser vi att Sverige har 0,05, Finland 0,15 och Danmark hela 0,23. Det illustrerar det svenska ointresset och hur svenskarna jämfört med sina nordiska parlamentskollegor ändrat sina prioriteringar. Åsa Westlund konstaterar att i S-gruppen brukade det vara hård dragkamp om att få ta plats i ENVI-utskottet men att man prioriterade det i dom interna förhandlingarna (utskotten ska spegla parlamentets fördelning av ledamöter, fördelningen av platserna blir en intern förhandling i partigrupperna).

– Jag tror att bristen på svenskar kan få en praktisk politisk betydelse, men det är inte helt självklart. Min bild är att ofta har svenskarna från de flesta andra partierna varit ”grönare” än deras partikamrater från andra länder. Ibland finns det också särskilda omständigheter som man från berört land måste reagera direkt på för att få trovärdighet. Jag minns till exempel frågan om att vatten som används för ”rekreation” skulle testas flera gånger per år och det fungerar ju inte i Sverige och Finland, säger Åsa Westlund.

Svenska ledamöter har tidigare fått kritik för att klustra sig i ”heta frågor”, då har kritiken gällt bland annat att det varit för många svenskar Miljöutskottet och att andra sakfrågor har lämnats helt utan svensk närvaro. Nu blir kritiken den samma men ändå annorlunda. Hetast nu är inrikesfrågor med fem ordinarie ledamöter, och den här gången får alltså bristen på svenskar i miljöutskottet en känga av Åsa Westlund.

– Det är uppenbart att när det verkligen gäller så prioriterar inte alla partierna klimatet och miljön.

(PO)

Fotnot: Det ska tilläggas att det finns tre svenska ersättare i utskottet, Christofer Fjellner (M), Isabella Lövin (MP) och Marit Paulsen (FP).

Här finns hela listan med alla utskottsplatserna för de nordiska ledamöterna.

Tillägg: Det här inlägget har väckt en del reaktioner från svenska MEP på twitter. Här kommer några invändningar och ifrågasättanden, visst är det som det påpekas – att man kan jobba med ett miljöperspektiv även i andra utskott.

 

 

 

 

Skärmavbild 2014-07-07 kl. 20.53.58Skärmavbild 2014-07-07 kl. 20.54.10

Åtta namn för Socialdemokraternas dreamteam

Eubloggen fortsätter sin bloggserie att lista partiernas dreamteam inför Europaparlamentsvalet 2014. Bloggserien gör analys kring vilka listor som ger partiet maximal chans till framgång och är en blandning av realism ur varje partis perspektiv med lite kryddning. Tredje delen handlar om Socialdemokraterna.

Socialdemokraterna var sist ut i årets Almedalen, och det med en partiledare som gör valpremiär genom Europaparlamentsvalet 2014. Stefan Löfvén vet förstås att risken att få en förlorarstämpel inför riksdagsvalet är överhängande. Europaparlamentsvalen och EU-politiken har varit en belastning för Sveriges största parti ända sedan folkomröstning 1994, majoriteten och partiledningen har varit positiv men en stor minoritet har varit skeptisk och varit aktiv på folkomröstningarnas nejsidor. Kända EU-kritiker har också fått ta plats i Europaparlamentet för Socialdemokraterna som Marita Ulvskog (nej-sidan i EMU-omröstningen) och Sören Wibe (blev senare riksdagsledamot för S för att driva nejsidan i EMU-omröstningen och därefter Junilistan).

Inför valet 2009 satte S upp blygsamma 32 procent som mål, 32 procent har Socialdemokraterna i ett riksdagsval bara varit under tre gånger, 1911, 1914 (vårvalet) och så katastrofvalet 2010.

Många trodde att det då det senast begav sig med val till Europaparlamentet (2009), inklusive undertecknad, att det var ett realistiskt mål på 32 procent som partiledningen satte upp med tanke på att Socialdemokraterna för första gången gick till Europaparlamentsval sittandes i en nationell opposition. Parlamentsvalet brukar alltid dra åt att bli ett missnöjesval mot sittande regering. Det fanns dock de inom partiet som ville bäsa förväntningarna och i privata samtal skakade på huvudet och tyckte det var väl optimistiskt.

De personerna fick rätt, medan jag och många med mig hade fel, rejält fel för resultatet i EP-valet 2009 blev en besvikelse, en rejäl besvikelse – runt 8 procentenheter lägre än det uppsatta målet. Socialdemokraterna har faktiskt aldrig ens varit nära 30 procent i något val till Europaparlamentet:

1995: 28,1%

1999: 26,0%

2004: 24,6%

Antal röster 2009: 773 513 (+15655)

Andel av rösterna 2009: 24,41% (-0,15%)

Det ökande valdeltagande gjorde att trots något fler röster sjönk andelen och socialdemokraterna fick fem mandat som under mandatperioden blev sex mandat när Sverige fick två nya parlamentariker genom att förändringarna i Lissabonfördraget trädde i kraft.

Inför årets val har nestorn i sammanhanget, Göran Färm från Norrköping meddelat att han inte kandiderar. Samma sak för Åsa Westlund, som har två mandatperioder bakom sig i parlamentet. Där Färm trappar ned handlar det om för Westlunds del att sikta på riksdagen och lättare att kombinera småbarnsföräldrarlivet med politiken. Dessutom är det dags för en av Socialdemokraternas yngre stjärnskott att få bygga nätverk hemma i den nationella politiken.

Marita Ulvskog har inte lämnat besked, medan övriga – Olle Ludvigsson, Anna Hedh och Jens Nilsson kandiderar. UPPDATERAT: Marita Ulvskog kandiderar!

Så, hur ska Stefan Löfvén tänka för att få segerstämpeln i maj som bär till en statsministerpost i september? För att få S att lyfta i Europaparlamentet tror bloggen att han behöver lyfta luren till ett par fixstjärnor och säga att partiet kallar…

…och det är inte Margot Wallström som partiet förgäves försökt kalla hem för olika politiska uppdrag, utan en kombination av en gammal partiledare och en riktig höjdare som ska spänna bågen mot 32 procentsnivån eller högre och åtta mandat.

Löfvén behöver också ta hänsyn följande faktorer: kön (varvade listor), geografi (nord, syd & väst ska få vara med), facket (fackliga kandidater från LO måste finnas med), eu-kritiker (gest mot partiminoriteten att ha med EU-kritiker inom ramen för partilinjen), ålder (inte bara medelålders (gubbs) utan även lite yngre och gärna någon eller ett par pensionärer), utomnordisk bakgrund (att det moderna Sverige är representerade av människor med olika bakgrunder). Så Eubloggen har just gjort detta åt Löfvén och serverar följande lista som ska ge Socialdemokraterna åtta mandat:

1) Mona Sahlin

Enligt många Sveriges bästa statsminister som aldrig fick bli statsminister. Ett politiskt underbarn som varit i den politiska hetluften under fyra decennier och som varit snubblande nära statsministerposten två gånger. Gedigen erfarenhet av EU-arbete i olika ministerråd och en duktig retoriker och kunnig politiker som har ett starkt internationellt nätverk. I Europaparlamentet kan Mona Sahlin bära rollen som äldre statsman och vara den lagledare som S behöver. Talmanskandidat.

2) Stefan Holm

Folkkär från idrott och från frågesportprogram på TV så är Stefan Holm det perfekta toppnamnet bakom den politiskt erfarna Sahlin. Med Stefan Holm får Socialdemokraterna en MEP som tilltalar folkhemmet och den breda väljarbasen, samtidigt som han har en gedigen erfarenhet att sikta på höga höjder på internationella arenor. I andra länder är det inget konstigt att gamla idrottshjältar ger sig in i politiken, i Sverige har vi varit mer sparsmakade – dags att ändra på det nu. Ribban är lagd, dags att hoppa Stefan.

3) Marita Ulvskog

Förra ministern Ulvskog var listetta och draglok förra valet, men lyckades inte ta partiet till de höjder som opinionssiffrorna i riksdagsvalet förespeglade. Ramlar ned några placeringar men har en given plats långt fram på listan som en av få med erfarenheter både av ministerrådsarbete och parlamentet. Ulvskog har haft ett viceordförandeskap i partigruppen i parlamentet fram till fjol och sitter i industriutskottet och det för dagen ganska heta parlamentariska delegationen till USA (med tanke på Snowden). Som Euromotståndare tilltalar hon den EU-kritiska falangen i partiet. Under kommande mandatperioden kommer Ulvskog att uppnå pensionsålder – och gör Ludvigsson och Nilsson sällskap.

4) Olle Ludvigsson

S är ett pussel av intressen, och i Olle Ludvigsson har två starka särintressen inom partiet fått sin man på plats – dels Västsverige och dels facket. Volvoarbetaren Olle Ludvigsson har 18 år bakom sig som verkstadsklubbens ordförande på Volvo. Ludvigsson har suttit en mandatperiod i Europaparlamentet och arbetat med bl a arbetsrättsliga frågor i Sociala utskottet. Gamle metallbasen Stefan Löfvén har naturligtvis inget emot att hans fackförbunds kanske viktigaste klubbordförande numera bevakar arbetsmarknadsfrågorna i Europapolitiken. Olle Ludvigsson är given på en valbar plats på listan. Förresten skulle han nog inte behöva det, han fick 6,88 procent i personvalet och blev alltså personvald parlamentariker. Olle Ludvigsson fyller 65 år i höst.

5) Evin Cetin

Pizzakampanjen gjorde Evin Cetin känd 2009 då hon genomförde en omfattande gräsrotskampanj med hjälp av pizzerior tryckt kampanjbudskap på pizzakartongerna, sedan har partiombudsmannen från Dalarna överlevt drevet efter att hon dansade med kurdiska rebeller och nu har hon partidistriktets backning i kampanjandet för 2014. Cetin kommer att utmana Sverigedemokraternas föreställning om svenskhet och bidra till att tillsammans med Mona Sahlin lyfta frågeställningar kring rasism och om Europa ska vara öppet eller intolerant. Hon blev femte mest kryssad i valet 2009 av socialdemokraterna med över 20 000 personerröster.

6) Jens Nilsson

Republiken Jämtlands man i Europeiska Unionen, förre kommunalrådet Jens Nilsson driver glesbygdsfrågor och regional utveckling. Uppbackad av Norrlandslänen har han en självklar plats på listan och kommer att fortsätta att driva frågeställningar som rör glest befolkade och perifera områden. Jens Nilsson fyller 65 år i höst.

7) Anna Hedh

Anna Hedh från Mörbylånga har bland de mest krävande resvägarna till Bryssel och Strasbourg, och sitter i utskottet för rättsliga och inrikesfrågor. Anna Hedh fick sitt genomslag i valet 2004 där hon kryssades in från 31:a plats och lyftes in parlamentet som EU-kritiker med stark uppbackning från Handels och Transport. Idag är hon ordförande för socialdemokratiska EU-kritiker och har en given valbar plats – här placerar bloggen henne på en sjunde plats för att mobilisera fler till valurnorna i kryssningsracet för partiets röstmaximering. Anna Hedh brinner framför allt för jämställdhetsfrågor och konsumentfrågor. Genom Hedh kan man nästan säga att södra Sverige har fått sin representation.

8) Ardalan Shekarabi

Han hade en åttondeplats 2009 och får det nu också. Då drev han kampanj mot SMS-lån och fick runt 20 000 personröster. På fem år har Ardalan Shekarabi hunnit etablera sig som jurist, forska om offentliga upphandlingar på Uppsala Universitet och lett kriskommission i partiet. Shekarabi som var omstridd SSU-ordförande är numera väletablerad i partiet, och eftersom lagstiftningsarbete i Europaparlamentet är mycket juridik så är det givet att ankra S-listan med en jurist.

Alternativa bubblare om Skåne ska ha starkare plats på listan:

Hillevi Larsson:  Riksdagsveteran men fortfarande ett av Socialdemokratins yngre namn. Sitter i EU-nämnden.

Luciano Astudillo: Ramlade ur riksdagen, har lämnat partiledningen, läge för comeback i EP-valet för att ge Skåne en plats på listan?

(PO)

Parlamentet strandar omstritt fiskeavtal med Marocko

I Sverige har uppslutningen mot det omstridda fiskeavtalet med Marocko varit nästintill totalt – men i ministerrådet har fiskeminister Eskil Erlandsson fått se sig rejält nedröstad. Men nu är det Europaparlamentet som går mer på den svenska linjen och sätter stopp.

Parlamentet röstade med rapportören Carl Haglund (Sfp) från den liberala gruppen. Finlandssvenske Haglund sade i debatten att det här inte ska ses som ett fientligt drag gentemot partners, och att han i grunden är för ett avtal med Marocko – men att det måste vara bättre ekonomiskt, ekologiskt och ta hänsyn till sahariernas intresse.

Att parlamentet gick på Haglunds linje var överraskande för avtalsmotståndarna. Åsa Westlund (S) utbrast spontant på Facebook:

”Hallå!!! EP röstade just nej till Protokollet till EU:s fiskeavtal med Marocko som inkluderar Västsaharas fiskevatten!! Jag är så glad!!! Vilken seger för västsaharierna! Vårt arbete i den här frågan har äntligen gett resultat!!”

Avtalet som är provisiorisk i sin förlängning avbryts med omedelbar verkan efter parlamentets omröstning.

Läs mer på parlamentets hemsida.

(PO)

Fiskeavtalet med Marocko är nu påskrivet

Det kontroversiella fiskeavtalet med Marocko är nu påskrivet rapporterar kommissionens informationstidning Europaposten på nätet. Sverige var drivande i den minoritet som röstade emot att kommissionen skulle få mandat att förlänga avtalet pga Marockos ockupation av Västsahara.

Avtalet skrevs på redan 25:e februari av tjänstemän från EU-kommissionen och den marockanska regeringen. 101 fiskebåtar från Spanien och 18 båtar från andra EU-länder får fortsätta sitt fiske utanför Marockos kust, inklusive ockuperade Västsahara där större delen av fångsten sker. EU betalar Marocko ca 320 miljoner kronor för för fiskerättigheterna.

Eubloggen har tidigare skrivit om fiskeavtalet och att demokratirevolterna i Nordafrika är på väg att förändra den politiska dynamiken i avtalsfrågan, där Sverige tidigare varit ensam motståndare något som docenten Pål Wrange i artikeln i Europaposten också är inne på. Wrange har varit med och gjort rättsutlåtande om avtalet och kallat att det strider mot internationell rätt. I omröstningen i ministerrådet fick Sverige stöd av Danmark och Storbritannien, Tyskland och Finland lade ned sina röster.

Stor tillskyndare av avtalet är Spanien där den spanska fiskelobbyn är stark, och fiskeavtalet ska godkännas av parlamentet. När jag twittrade med europaparlamentarikern Åsa Westlund (S) för ett par veckor uteslöt hon inte möjligheterna att parlamentet skulle kunna stoppa avtalet även om det inte var troligt:

– Höga odds. :(( men inte helt omöjligt.

Samtidigt mobiliserar spanjorerna för det längre fiskeavtalet som är tänkt att avlösa det tillfälliga. Europaposten igen om vad spanska jordbruksministern Rosa Aguilar sade när det tillfälliga avtalet skrevs på:

– Vi har ett år på oss att få ett bra avtal om fiske mellan EU och Marocko för att säkra arbeten inom fisket och ge vår fiskeflotta garantier för att utveckla sin verksamhet.

Dragkampen mellan internationell rätt och fisket går vidare.

(PO)