EUbloggen har hittat den jublande ynglingen från Rapportsändningen 1994

Skärmavbild 2014-11-11 kl. 22.21.10

Skärmdump från SVT. Klicka på bilden för att se inslaget!

EUbloggen har genom twitter hittat den yngling som i SVT:s Rapport visade sin stora glädje över JA-resultatet i Folkomröstningen 1994. Yngling, och yngling förresten. Idag är folkpartisten Johan Sandberg 44 år, bor på Kungsholmen i Stockholm och verksam både som skottkärrefabrikör (driver det lilla egna företaget Loadbarrow) och som privatekonom på SEB.

Fram till valet i höstas var Sandberg politisk sakkunig och under en period tf statssekreterare för EU-ministern. Dessförinnan var Sandberg chef för EU-budgetenheten på Finansdepartementet. EUbloggen har mejlintervjuat Sandberg om bilden och tv-inslaget, minnen från kampanjen och om EU:s framtid.

Hur reagerade du när inslaget och bilden på dig dök upp igen efter 20-år?
– Det är roligt att igen se den glädjen som kom sig av att jag hade lagt ner väldigt mycket arbete (som gjorde att jag sumpade en termins studier på universitetet…;-) ) och en stor ovisshet in i det sista. Jag var då, och är fortfarande, en väldigt engagerad europé som förälskade mig i kontinenten och dess städer genom interrailkortet.

Vem var du 1994? folkpartiet
– Jag var ordförande i Studenter för Europa i Stockholm under hösten 1994. Jag hade just kommit hem från Rotterdam där jag varit Erasmusstudent. Jag ledde också liberala studenter på Stockholms universitet. Under hösten 1994 studerade jag statsvetenskap och nationalekonomi vid Stockholms universitet. Studierna fick dock stå tillbaka något för kampanjandet…

Vad är dina starkaste minnen från Ja-kampanjen? 
– När polisen kom farande med sirenerna på för att vi glömt att söka demonstrationstillstånd för att sätta upp en ny tull mellan Uppland och Sörmland på Riksbron. Avgående statsministern Carl Bildt hade då just fastnat i vår tullkontroll. Han bad poliserna vänta ett par minuter så att Aftonbladet fick sina bilder… Själv hamnade jag dock i mitt livs enda polisförhör:-)

Om du ser tillbaka till 20 år av svenskt medlemskap, hur har utfallet blivit jämfört med dina förväntningar i november 1994?
– Jag tycker att det mentalt för svenskarna blivit minst så bra som jag hoppades. Svenskar uppfattar sig helt självklart som européer. Ryanair har betytt mycket – mer än exempelvis strukturfonderna – för denna utveckling. Även för näringslivet och miljön har den gemensamma lagstiftningen betytt mycket. Jag hade mitt första jobb på Miljödepartementet 1996. Det handlade om att skissa på en kemikaliestrategi för EU – det blev ett decennium senare grunden för Reach.
Tyvärr har oförmågan att göra snabba och verkningsfulla reformer i många medlemsländer de senaste sju åren varit förödande för EU. Resultatet av oförmågan har lett till en långdragen ekonomiska kris som nu övergått i en värderingskris med växande populistpartier.

Om du tittar 20 år ytterligare framåt i tiden – vad är EU då?
– Jag tror att några länder har hoppat av unionen och några tillkommit. Jag tror att vi fått en djupare kris en period som lett till att länder verkligen förändrat sig – så som vi själva gjorde på nittiotalet och Tyskland i början av 00-talet. Om 20 år tror jag att EU kan vara verkligen blomstrande igen. Inte ett museum som asiater besöker utan en kontinent med bra jobb, ekonomi, historia och kultur som folk över hela världen vill flytta till.

(PO)
Annonser

Siffror & Reflektioner: 20 år sen folkomröstningen om EU

Sverige har varit med i EU i 20 år, halva mitt liv har vi alltså varit medlemmar i Unionen. En personlig reflektion som varit ständigt återkommande här på bloggen är att Sverige mentalt fortfarande inte tagit klivet in i medlemskapet. Det märks i partiernas valmanifest som EUbloggen granskat och att en myndighet som MSB helt kan utelämna att Sverige är med i EU när man beskriver hur samhället fungerar idag utan att ens generaldirektören reagerar.

En del i att det är så ligger i att Folkomröstningen var hård och jämn med högt och stundtals bittert tonläge. EU-frågan skar också genom flera stora partier, särskilt tydligt är det hos Socialdemokraterna. EU-frågan delade också stad-land, kvinnor-män, unga-gamla (de som mindes kriget röstade Ja), nord-syd. Det har bidragit till att EU är en nivå som blivit undanskymd i Sverige. Om vi jämför med andra medlemsländer så är det inget annat land som gått med efter en folkomröstning med så liten marginal för Ja-sidan. Det gör att Sverige är en särling enbart i det avseendet.

Andra orsaker till den svenska tystnaden är en komplicerad beslutsprocess med många turer, att det är enklare att skylla sitt misslyckande på en anonym EU-nivå, att medierna misslyckats med sin löpande EU-bevakning och att man inte vinner val på att nämna det där ordet EU.

Går vi tillbaka till 13:e november 1994 skiljde ca 295 000 röster mellan Ja och Nej-sidan. Valdeltagandet på 83,3 procent, vilket var högre än tidigare folkomröstningar men ändå lägre i riksdagsvalet samma år. 52,3 procent sade ja, 46,8 procent röstade nej och 0,9 procent av väljarna valde att rösta blankt. Dessa kan ha markerat missnöje med debatten, inte klarat av att välja eller protestera mot folkomröstningen som sådan. Frågan på röstsedeln lät:

”Riksdagen har beslutat att det ska hållas en folkomröstning om svenskt medlemskap i Europeiska unionen (EU). Omröstningen gäller om Sverige skall bli medlem i EU enligt det avtal som förhandlats fram mellan Sverige och EU:s medlemsstater. Anser du att Sverige bör bli medlem i EU i enlighet med avtalet mellan Sverige och EU:s medlemsstater?”

Skärmavbild 2014-11-11 kl. 22.21.10

Skärmdump från SVT. Klicka på bilden för att se inslaget.

SVT:s öppna arkiv bjuder på tillbakablickar med inslagen från valvakorna. 1800 personer som tyckte att det var roligare att säga JA samlades på Norra Latin. I Rapportreportaget medverkar Marit Paulsen som berättar att hon kört ända in i väggen i kampanjen. Paulsen var JA-sidans affischnamn jämte Carlsson & Bildt och deltog i slutdebatten på JA-sidan med dessa. Carl Bildt pekar ut sista veckan som avgörande och Ingvar Carlsson var nöjd. Bildt passade på också att känga till Winberg som i kampanjen sagt att hon inte ville styras av påven.

Skärmavbild 2014-11-11 kl. 22.14.10

Skärmdump från SVT. Klicka på bilden för att se inslaget.

Nejsidan var så klart dystra. Birger Schlaug tyckte det var synd att det inte fanns fler norrlänningar och en mycket ung Anders Ygeman (numera inrikesminister) dyker upp i inslaget. Hans analys (då) var att det var Ingvar Carlsson som vände opinionen sista veckan, men att hans liv skulle bli ett elände trodde han inte, hotbilderna i debatten var alldeles för uppskruvade. Nu 20 år senare sitter han i EU:s ministerråd…

Om vi går lite djupare ned i vår tidskapsel, gräver fram siffrorna och tittar på hur delat landet var så ser vi följande:

Ja-Nej i %
Kvinnor 46 – 52
Män 53 – 46

Industriarbetare 41- 57
Högre tjänstemän 76-24
Småföretagare 63-36
Jordbrukare 53-45
Studerande 51-47

18-21-åringar 42- 55
22-30-åringar 46-52
31-40-åringar 51-48
41-50-åringar 55-44
51-60-åringar 54-44
61-70-åringar 59-40
71-80-åringar 61-38

Vänsterpartiet 13-85
Socialdemokraterna 46-53
Centern 44-54

Folkpartiet 79-20
Moderaterna 86-13
KDS 54-44
Miljöpartiet 20-79

Här vann Nejsidan (i fallande ordning i absoluta röstetal)

Norrbottens län, Västerbottens län, Kopparbergs län, Jämtlands län, Gävleborgs län, Västernorrlands län, Älvsborgs läns norra, Värmlands län, Örebro län, Blekinge län, Jönköpings län och Kalmar län

Ja-sidans segernästen (i fallande ordning i absoluta röstetal)
Stockholms län,  Stockholms kommun. Malmöhus läns södra, Malmö kommun, Malmöhus läns norra, Göteborgs kommun, Hallands län, Kristianstads län, Östergötlands län, Västmanlands län, Södermanlands län, Uppsala län, Bohuslän, Kronobergs län, Älvsborgs läns södra,  Gotlands län, Skaraborgs län (här skilde bara 187 röster!).

Tittar vi i Stockholm så blir delningen mellan stad och land tydlig. I länet var det bara en kommun som röstade nej, Norrtälje. Inne i Stockholms kommun röstade tre av fyra väljare ja i distriktet som omfattade bla Östermalm, Vasastan & City.

Nejsidan vann samtliga kommuner i de fyra nordligaste länen. Strömsund var det starkaste nejfästet med 81,8 procent.

(PO)

EU-motståndare tar över EU-nämnden

schlyter

Det lär väl klarna helt till veckan hur riksdagens EU-nämnd bemannas, men några namn som svept förbi i mina flöden är klara.

Det blir Miljöpartiet som får ta över EU-nämnden och ordförandeklubban svingas av Carl Schlyter. Schlyter var Europaparlamentariker fram till valet och är känd EU-kritiker. Han stred emot att Miljöpartiet avskaffade utträdeskravet i flera år och var en aktiv och skicklig oppositionspolitiker i parlamentet.

Genom Carl Schlyter får EU-nämnden för första gången (mig veterligen) en EU-kritisk ordförande, som åtminstone så sent som 2008 kämpade hårt för att MP skulle vara fortsatt för ett svenskt utträde ur EU. Var han står då idag har jag frågat på twitter:

Jag har ställt en följdfråga till Schlyter om han fortfarande tycker att Sverige ska lämna EU eller om han har ändrat uppfattning? Den frågan är inte besvarad ännu. Jag är inte ensam om att ställa frågan, Folkpartiets Maria Weimer undrar också.

Att EU-nämnden har viss betydelse visade turerna i somras kring Fredrik Reinfeldts förhandlingsmandat om Juncker och nämndens bristande delaktighet vid valet av Tusk-Mogherini. I det parlamentariska läge som nu råder finns det en del utmaningar för Löfven & övriga ministrar att få ett tydligt och helst fördelaktigt förhandlingsmandat till toppmötena och andra rådsmöten från nämnden. Det blir Schlyters jobb att som ordförande försöka ordna en sådan majoritet. Regeringen kan förstås också strunta i EU-nämnden men riskerar då en baksmälla:

”Om man ser till reglerna är regeringen inte bunden av vad EU-nämnden säger. Men konstitutionsutskottet, KU, har ansett att regeringen bör handla i enlighet med EU-nämndens råd och ståndpunkter. KU har också framhållit att om regeringen gör någonting som inte följer av det mandat den fått från EU-nämnden så måste den ha mycket goda skäl. Om regeringen inte följer EU-nämndens mandat riskerar den därmed kritik i riksdagen och ytterst en misstroendeomröstning i riksdagens kammare.” / saxat från Riksdagens hemsida.

Att Socialdemokraterna släppt nämnden till Schlyter får ses som ytterligare en nedgradering av EU-politiken från Socialdemokratins sida. Jag har i alla fall så här omedelbart svårt att göra någon annan tolkning. Och det är fler än jag som reagerat på det. Ledarskribenten på Aftonbladet, Anders Lindberg, fick snabbt svar av Carl Bildt på twitter.

Här är några fler reaktioner jag har fått på twitter:

– Bra med erfarenhet från EP. EU-nämnden avgör inte regeringens EU-politik, twittrar Europaparlamentarikern Jens Nilsson (S).

– EU-nämnden väldigt viktigt att vissa kommer på det först nu är förvånande, riksdagsledamot Caroline Szyber (KD).

– Carl Schlyters starka arbete i EP visar att han blir bra för EU-nämnden, twittar journalisten Ylva Nilsson.

– Bra (med Schlyter). Och bra (s)-grpledare. Och bra EU-statssekr i SB. Helnöjd! twittrar Europaparlamentarikern Marita Ulvskog (S).

– Hade inte sett. Torkat barnspyor. Men det säger väl en del om vad S o Mp egentligen tänker om EU, twittrar Europaparlamentarikern Fredrick Federley (C).

– Jättebra! kan EU och är kritiskt till federalism o centralstyre, twittrar Europaparlamentarikern Malin Björk (V).

– En tydlig signal om att den rödgröna regeringen prioriterar ner EU och Europasamarbetet, twittrar Europaparlamentarikern Gunnar Hökmark (M). 

– Känns tryggt att han förstår EU :D, twittrar Europaparlamentarikern Soraya Post.

 Men Schlyter ska leda möten och kolla om regeringen har majoritet eller inte. Han kan inte göra mycket i den positionen, twittrar juristen Olof Simonsson.

-Tätt med EU-toppm i okt. Löfven snabbt chans visa nya regeringens EU-linje, o klargöra den för S-MP-folket i EU-nämnden o EP, twittrar Henrik Brors, tidigare politisk redaktör och EU-korrespondent på DN.

Övriga i nämnden då…

bakom Schlyter håller MP Emma Nohrén från Bohuslän som ersättare i nämnden.

…Eskil Erlandsson (C) tar platsen som vice ordförande i nämnden. Eskil har åtta års erfarenhet från rådsmöten med EU:s jordbruk- och fiskeministrar bakom sig. Johan Hedin är ersättare.

…Marie Granlund fortsätter som socialdemokraternas gruppledare i nämnden. Hon får sällskap av Börje Vestlund, Laven Redar, Jan-Olof Larsson, Anna-Lena Sörenson och Teresa Carvalho. Ersättare blir den förra Europaparlamentarikern Åsa Westlund tillsammans med Lennart Axelsson, Peter Jeppsson, Susanne Svensson och Thomas Strand.

Här erfar EUbloggen dock att det blir ändring pga administrativt fel i den interna socialdemokratiska nomineringsprocessen. Det innebär att Pyry Niemi (som EUbloggen i en tidig verson av inlägget listade som ordinarie) kommer att till en början att vara extra suppleant och så småningom ordinarie. Anna-Lena Sörenson kommer då i sådana fall att bli suppleant. 

…EUbloggen erfar att moderaternas gruppledare i EU-nämnden blir Ulrika Karlsson från Uppsala. Karlsson har suttit i både EU-nämnden och Utrikesutskottet tidigare. TILLÄGG: Det är bekräftat från Moderaterna. Karlsson får sällskap av Niklas Wykman, Maria Plass och Johan Hultberg. Ersättare Jessica Rosencrantz, Mikael Cederbratt, Krister Hammarbergh och Anna Kinberg Batra.

Désirée Pethrus (KD) fortsätter som ledamot i nämnden och har veteranstatus i sammanhanget. Pethrus har suttit i EU-nämnden under de två senaste  mandatperioderna. Robert Halef ersätter om Pethrus är borta.

…Maria Weimer (FP) blir ledamot i nämnden. Weimer är personvald och kryssade sig förbi ettan i C-län. Hon är tidigare diplomat på UD och kampanjade i Europaparlamentsvalet. Fredrik Malm är ersättare.

…Vänsterpartiet har även de en gammal MEP, Jens Holm, som känner Schlyter sedan tiden de satt samtidigt i Europaparlamentet. Ersättare är Amineh Kakabaveh.

…Sverigedemokraterna behåller Johnny Skalin från Sundsvall som får sällskap av en upplänning som representerar partiet på en Skånebänk, Pavel Gamov. Ersättare Johan Nissinen och Jeff Ahl.

IMG_3241.JPG

Alla 17 ordinarie i EU-nämndsgänget såsom Riksdagen klubbade det.

(PO)

PS Sista analysen kommer från ett twitterfenomen…

Det är hög tid att nominera Sveriges kommissionär

Foto (C) Europeiska Unionen 2014

Blir Cecilia nominerad när Fredrik är tillbaka från semestern är frågan som EU-nördar som EUbloggen ställer sig… Foto (C) Europeiska Unionen 2014

Vi EU-nördar går i väntans tider – vi väntar på nedkomsten av en svensk kandidat till EU-kommission och den som följt EUbloggen vet att vi gjort det ett tag. Flera länder har redan lämnat besked men regeringen Reinfeldt dröjer.

Finns gör Cecilia Malmström som suttit i EU-kommissionen i fem år med en tung portfölj av inrikesärenden, bland annat migrationsfrågor. Malmström har på en svår post gjort ett stabilt jobb, vad jag har sett har ingen större kritik riktats mot hennes sätt att sköta jobbet. Cecilia Malmström satt också i Europaparlamentet för Folkpartiet, var EU-minister, har doktorerat i Stasvetenskap och har ett gediget politiskt nätverk i Europa med erfarenheter från alla tre maktcentra i EU (kommissionen-rådet-parlamentet). Jag har inte heller sett någon uppgift som gör gällande att Malmström INTE skulle vara redo att axla ansvaret i fem ytterligare år.

Det finns tre skäl som talar för att Malmström skulle kunna få en lika tung eller tyngre portfölj i Juncker-kommissionen.

…Hon är erfaren och beprövad och har suttit fem år som kommissionär. Hon nämns också av vissa som en möjlig kompromisskandidat till utrikeschefsjobbet om liberalerna ska få en av EU:s tunga poster.

…Hon är liberal, i det europeiska spelet är fördelning av poster mellan olika kraftfält en sak att beakta och hittills är det ont om liberaler i den tillträdande Juncker-kommissionen.

…Hon är kvinna, hittills har bara Tjeckien (Vera Jourova, idag  regional utvecklingsminister) nominerat en kvinna– och varningens finger höjs mot att Juncker-kommissionen kan få färre kvinnor än avgående Barroso II, vilket leder till politiska problem (mer om den fäktningen i ett senare inlägg).

Den officiella tidtabellen är att senast under augusti ska medlemsländerna tillkännage sina nomineringar till kommissionen för att i september frågas ut av Europaparlamentet och för att sedan under sessionen 20-23 oktober godkännas i sin helhet av Europaparlamentet för att tillträda sitt uppdrag 1:a november (utrikeschefen börjar en månad senare). Innan de frågas ut av Europaparlamentet ska dessutom Juncker fördelat portföljerna så att kandidaterna kan läsa på inför parlamentsförhöret.

Varför dröjer då Regeringen Reinfeldt med att tillkännage Cecilia Malmström?

Tittar vi på den politiska kartan är den komplex. I Sverige har vi ett val mellan det att Sverige ska nominera kommissionär och kommissionären tillträder. Utfrågningen kommer att ske mitt i spurten av valrörelsen eller direkt efter valet (det görs av det utskott som är politiskt relevant för kommissionärens portfölj).

Det gör att rimligtvis borde Sveriges kandidat vara förankrad med det största oppositionspartiet Socialdemokraterna. Jag har inte sett några invändningar mot Malmström från socialdemokratin.

Regeringen Reinfeldt är en koalitionsregeringen bestående av fyra partier. Officiellt har jag inte sett några invändningar mot Malmström, men hört rykten om att Gunilla Carlsson (M) och Lena Ek (C) skulle kunna vara alternativ. Carlsson & Ek har liksom Malmström både parlaments- och rådserfarenheter vilket gör dem kvalificerade. Resonemanget i det scenariot skulle vara att Folkpartiet har haft posten i fem år och det är dags att något annat parti får det. Många tror ju också att det är den sista maktposten på ett tag som en borglig regering kan tillsätta vilket gör frågan lite extra laddad. Det som talar emot är att peta Malmström knappast gör Folkpartiet glada och öppnar upp för en massa gliringar om alliansens splittring i valrörelsen. Det blir stökigt med andra ord.

En annan förklaring skulle vara att Reinfeldt spelar kortspel med jokrar. På senaste toppmötet misslyckades stats- och regeringscheferna med att utse Rådets ordförande (har inte med kommissionärsposterna att göra men är en spelbricka) och EU:s utrikeschef (som också är vice ordförande i EU-kommissionen och som utses lite annorlunda än de övriga kommissionärerna). Istället sköt man upp det till det hela 30:e augusti för att försöka nå enighet. I europeisk press nämns Carl Bildt som kandidat till utrikeschef, men bästa sättet att bli bortskjuten ur fältet är att flagga sitt intresse för tidigt och för öppet. Det har både Polens Sikorski och Italiens Mogherini fått erfara. Att hålla på Sveriges nominering in i det sista skulle i det här scenariot vara för att Reinfeldt vill kunna spela kortet Carl Bildt under en sen nattmangling när alla andra alternativ är sönderkörda och i ett paket där någon kvinnlig socialist (läs Danmarks statsminister Helle Thorning-Schmidt som backas öppet av allt fler) får ta över rådet allt för att få ihop en kompromiss.

Problemet med det scenariot är att jag inte tror att små gamla Östersjöländer kan få två tunga positioner. Dessutom verkar det som om huvudspåret är att det ska bli en kvinnlig socialdemokrat som ska bli utrikeschef (och plötsligt ser man med svenskt perspektiv hur Margot Wallström eller Mona Sahlin plötsligt skulle kunna bli en jokrarnas joker så där på småtimmarna när ögonen går i kors hos Merkel, Hollande och alla de andra) men det kan som sagt var ändras när hela havet stormar, det kan i pusslandet lika gärna bli en socialist som rådets ordförande och öppna dörren för en från EPP som utrikeschef.

Skulle inte Sverige kunna nominera Malmström i förväg men dra tillbaka det om det ändå skulle kunna bli Bildt den 30:e augusti? Jo, visst skulle man kunna tänka sig det, men samtidigt – snacka om dolkstötsdebatt och liv från Folkpartiet, Feministiskt Initiativ (man tar kvinnas plats, vilket gör att även V & MP skulle haka på av jämställdhetsskäl och av anti-Bildtska skäl) och även om Socialdemokraternas ledning var uppgörelsemässigt med på noterna skulle valrörelsens dynamik göra att andra mer perifera partikamrater säkert skulle rasa i kapp. Att det är just Carl Bildt skulle få några debattörer att få lite extra indignerat darr på stämman. Men Reinfeldt vill inte ha fler orosmoment i valrörelsen än de som redan finns, därför tror jag inte på det heller.

EU-nämndens Désirée Pethrus (KD) har på twitter varit inne på kompromisslösning att Sverige ska nominera både Malmström och Bildt.

Juncker har ju öppet sagt att han egentligen vill att länderna ska nominera flera kandidater (män och kvinnor) så att han kan pussla ihop ett bättre lag. Låter logiskt och bra, men ge Juncker och parlamentet mer makt är maktstarkt för de flesta stats- och regeringschefer, därför har ingen gjort det ännu. Det som också talar emot en nominering är att jag inte tror att Carl Bildt vill utsätta sig för nesan att bli dissad av Juncker (som kommer att välja Malmström (om Bildt inte blev utrikeschef) för att rädda jämställdheten av i kommissionen som helhet).

Den sista teoretiska (notera nu ordet teoretiska och att spår av ironi kan förekomma i EUbloggen) förklaringen är att Reinfeldt genuint brottas med den svenska jämställdhetsaspekten. Ingen svensk man har ännu fått krossa glastaket och blivit betrodd sköta Sveriges tyngsta EU-jobb i EU-kommissionen. Att nominera en man efter att i 20 år haft kvinnor på posten (Anita Gradin, Margot Wallström och Cecilia Malmström) borde väl vara självklart i ett av världens mest jämställda länder, för visst ska alla uppdrag och jobb vara öppna för båda könen…inte kan väl Sverige offra sin jämställdhet för att andra europeiska länder ska få vara ojämställda?

Vad blir slutsatsen?

Reinfeldt borde rimligtvis när han är tillbaka från sin semester, solbränd och utvilad, kickstarta valrörelsen med att hålla en presskonferens tillsammans med Cecilia Malmström där han tillkännager att Malmström är Sveriges kandidat till EU-kommissionen, och att Sverige nu lägger all kraft bakom att få Malmström som kompromisskandidaten till EU:s utrikeschefsjobb. På så sätt får Reinfeldt minst inrikespolitiska problem och kan plocka poänger på att Sverige tar för sig. Dessutom blir Juncker glad som får en beprövad, kunnig och erfaren kvinna som är liberal till sin kommissionsmix, och även om hon inte når Utrikesjobbet (som många tror nu tillfaller en socialist, och gärna en annan kvinna) borde det finnas ett schysst tröstpris i Junckers portfölj att dra fram till Malmström.

Så Fredrik, när slutar din semester?

(PO)

Ukrainakrisen förvärras – sammanfattning & vad händer nu

Det är en ofattbar tragedi för 295 familjer och för hela Malaysia som haft två flygkatastrofer i år. Katastrofen med #MH17 är svår att ta in. Mina tankar och mitt deltagande går till de anhöriga.

Vad vi vet nu:

Ett malaysiskt plan var på väg från Amsterdam till Kuala Lampur när det kraschade på rebellkontrollerat område i östra Ukraina. Samtliga ombord avled, 295 personer, och huvudteorin är att planet sköts ned, mest troligt av rebellerna.

Rebellerna har enligt olika källor tidigare skrutit med att man kommit över vapensystem (BUK) som gör att man kan skjuta ned flygplan på hög höjd. Det rådde flygförbud på lägre höjd över de oroliga delarna av Ukraina som är en av de mer trafikerade flyglederna mellan Europa och Sydostasien, det var alltså en katastrofal felbedömning att civilt flyg var säkert på hög höjd.

Det första som dör i krig är sanningen och informationskriget mellan parterna pågår för fullt på twitter. Rebellerna har skyllt på Ukraina, Ukrainska källor skyller på rebellerna men även uppgifter om ryska jaktplan har cirkulerat. Ryska källor säger att det var Ukraina som siktade på Rysslands presidentplan men missade (som om Putin skulle flyga över Ukraina…).

EU & Ryssland:

Vid EU-toppmötet i går skärpte EU tonen mot Ryssland samtidigt som USA utökade sanktionerna pga att Ryssland aktivt stödjer rebellerna. De senaste dygnet har också sett rapporter om att ukrainska flygplan inne på ukrainskt territorium skjutits ned av ryskt jaktflyg.

EU har länge varit splittrad i synen om Ryssland. Hårdare sanktioner och tuffare tonläge har bland annat intagits av Sveriges Carl Bildt och Litauens Dalia Grybautskaite, även Polen kan räknas till de mer högljudda kritikerna. Estland och Lettland har i sak stått på samma sida men haft ett tystare tonläge, bl a pga sina stora ryskspråkiga minoriteter.

På den andra sidan finns Moskvavänliga länder som Cypern som har ett stort ekonomiskt utbyte med Ryssland, men även Frankrike har bromsat sanktioner och ska sälja Mistral – ett fartyg med oroväckande kapacitet för svensk vidkommande* och ordförandelandet Italien som vill se ännu en rysk gasledning – South Stream – förverkligad. Här stoppades igår Italiens utrikesminister Mogherini att bli EU:s utrikeschef av hökarna med Grybautskaite i spetsen.

Vad händer nu?

Det beror mycket på vem som visar sig ha skjutit ned planet och hur. I ett scenario där det är rebellerna – försedda av Ryssland med avancerade vapensystem kommer omvärldens reaktioner att bli hårda och skarpa. För EU:s del blir det svårare för Cypern, Frankrike och Italien att hålla emot hökarna, särskilt med tanke på att det är EU-medborgare som dött i vad en del kallar för en terrorhandling. Enligt olika uppgifter fanns det många holländare (sett siffror från minst 50 upp till 154) samt britter ombord (och säkert någon/några EU-nationaliteter ytterligare).

Detta kan i sin tur paradoxalt, i den bästa av världar, bli en vändpunkt genom att Ryssland och Putin inser att priset man betalar kommer att bli alldeles för högt och att man tappat kontrollen över skeendena. Det är alltså ett mardrömsscenario för Putin om rebellerna av misstag skjuter ned ett civilt flygplan med vapen och kunnande från Ryssland som resulterar i amerikanska och europeiska dödsoffer, vilket gör att trycket kommer att öka dramatiskt på Moskva att avsluta sina mellanhavanden i östra Ukraina. Lösningen i konflikten ligger i huvudsak i Moskva (även om man inte släpper Krim i första taget).

I sämsta fall ser vi början på nästa mörka kapitel, att ukrainska och ryska styrkor dras in i upptrappningen tillsammans och att situationen eskalerar med fler direkta strider mellan Ryssland och Ukraina. Tillsammans med kraftigare sanktioner kommer världsekonomin att skadas vilket får stora ekonomiska konsekvenser för EU – men också att det blir en farligare situation mellan Natostyrkor och Ryssland i Östersjöområdet, där ett ytterligare misstag – från någon sida – kan få förödande konsekvenser. I ett sådant upptrappat scenario hamnar Gotland i orkanens öga. Och sker den upptrappningen före 15:e september har partistrategerna fått en faktor X i svensk valrörelse…

Reaktioner:

 

 


(PO)

*Mistrals kapacitet är 16 attackhelikoptrar och en pansarbataljon enligt Wikipedia, vilket ska jämföras med svenska försvaret på Gotland – 14 stridsvagnar i ett förråd. Från Kaliningrad till Gotland seglar Mistral på ca 10 timmar om jag mätt rätt. Det kan säkert någon mer försvarspolitisk kunnig kunna korrigera om det är fel.

Medan jag suttit på en fjälltopp…

IMG_2263

Kvällsutsikt från Storulvåns fjällstation. 33 grader i solen uppmättes på ett vindstilla fjäll utan skugga.

…så har inte Europeiska Unionen stått stilla. Under min semester kan bland annat följande noteras:

FÖR DET FÖRSTA: Jean-Claude Juncker valdes som väntat till EU-kommissionens ordförande. Röstsiffrorna blev 422 för, 250 emot och 47 som avstod. 10 röster var ogiltiga och 22 saknades vid röstningen. 422 var bekvämt över gränsen 376 som Juncker behövde, även om det inte var överväldigande. Officiellt röstade EPP, S&D och ALDE för. Omröstningen är hemlig, så med reservation för att jag kan ha fått något om bakfoten så röstade svenskarna så här:
För: Federley (C), Wikström (FP), Paulsen (FP), Post (Fi), Adaktusson (KD), Hökmark (M), Fjellner (M), Corraza Bildt (M).

Avstod: Ulvskog (S), Ludvigsson (S), Hedh (S), Guteland (S), Nilsson (S), Eriksson (MP), Ceballos (MP), Lövin (MP)

Emot: Björk (V), Lundgren (SD), Winberg (SD), Andersson (MP)

Den Gröna Gruppen, trots en riktig påhejare till Spitzenkandidatenupplägget var splittrad vilket också avspeglar sig i Miljöpartiets röstning. Läs mer om MP & Juncker, notera särskilt att det var Max Andersson som röstade nej som svarade på mina twitterfrågor.

 Socialdemokraternas partigrupp var för Juncker och betraktade valet som en seger, både för Junckers löften men också för maktöverföringen till parlamentet. Här gick de svenska S-ledamöterna mot partilinjen och avstod att rösta. Däremot följde Post (Fi) partilinjen vilket hon fått kritik för i bloggar, sociala medier och av Fi:s förra MEP Maria Robsahm. Svenskarna i S-gruppens agerande får betraktas som ett utslag för hela den svenska kluvenheten inför Spitzenkandidaten och dynamiken med dubbla partilojaliteter (mot europeisk partigrupp och svensk debatt).

Vänsterpartiet hamnade på nejsidan tillsammans med det enda svenska parti som stod utanför Spitzenkandidaten – Sverigedemokraterna. Läs mer om V & Juncker. Jag har också på väg ned från fjället twitterdiskuterat detta även med Lars Ohly och tydligen är jag helt obegriplig när jag konstaterar att Vänsterpartiet har ätit kakan (haft en kandidat med i Spitzenkandidaten-racet som sagt att största partigruppens kandidat måste väljas) och sedan vill ha den kvar (att rösta emot Juncker).

FÖR DET ANDRA: Jag förlorade vadet om en lunch.

Jag lovar att återkomma med en uppdatering och redovisning att jag betalat min skuld här på bloggen.

FÖR DET TREDJE: Att spekulationerna kring om, hur, och vilka som väljs till Rådets ordförande och EU:s utrikeschef i kväll. Jag har sen långt tidigare gjort min lista på vilka jag tror på. I ärlighetens namn tror jag att en har fallit ifrån – Dalia Grybauskaitè har varit alldeles för kritisk mot Ryssland och tagit strid mot den italienska kandidaten för utrikesposten (pga för mjuk mot Ryssland) för att få stöd…

Hur går det då? Leta efter en kombination som innehåller en, men inte två socialdemokrater, minst en kvinna, en från ett nytt medlemsland. Men det troliga är att det inte blir några besked i natt alls.

FÖR DET FJÄRDE: Att den bleke, matte, svettige och trötte Juncker gjorde ett helt annat intryck i kammaren i Strasbourg än under kampanjen. Läs Ronny Patz analys om Junckers nyvunna energi.

FÖR DET FEMTE: Cameron överraskade och utsåg Lord Hill till kommissionär från Storbritannien. Därmed sidsteppade han favoriten Andrew Lansley. Läs även Guardians analys (tack till Ralf Grahn för länken). EUobserver går så långt att Lorden kallas för obskyr

Till sist noterar jag att Reinfeldt ännu inte gjort sitt drag om den svenska kommissionärsposten. Kanske avvaktar han utfallet av den långa natten med stats- och regeringscheferna för att ha en teoretisk chans att ge Carl Bildt utrikesjobbet (jo, Bildt har nämnts i internationella medier) eller kanske, kanske få uppdraget själv som rådets ordförande. Nu tror jag inte att det blir så, men jag kan inte se något annat skäl till att dröja med beskedet för svensk vidkommande.

(PO)

IMG_2356

Bloggaren gör en #fjällfie från Ulvåtjärnsstugan.

 

Få slut på spekulationerna om Reinfeldt, nominera Cecilia Malmström

Foto (C) Europeiska Unionen 2014

Dags att få slut på spekulationerna? Foto (C) Europeiska Unionen 2014

Det har under senaste veckorna funnits en del irritation från flera moderata debattörer att Fredrik Reinfeldt nämns som möjlig kandidat till EU-kommissionens ordförande. Bland annat har jag fått höra i twitterdiskussioner att det bara är S-twittrare som pratar om Reinfeldt ”för att Löfvén inte vill möte Reinfeldt i debatt”.

Det finns ett enkelt sätt för Moderaterna att få slut på spekulationerna om att Fredrik Reinfeldt inte är en kandidat till EU-kommissionens ordförande, det är att Regeringen utser Cecilia Malmström som Sveriges kandidat. Malmström har suttit fem år som kommissionär och har haft en relativ tung portfölj med ”inrikesfrågor” som framför allt handlar om migration och säkerhet.

Så länge inte frågan om vem som blir kommissionens ordförande eller för den delen ministerrådets ordförande är avgjord, och så länge som Sverige inte officiellt nominerat Cecilia Malmström kommer spekulationerna om Reinfeldt att blåsa fram och tillbaka, att han är en kandidat i skarpt läge när det verkligen gäller, eller att det börjar rykten om att Bildt (även om jag inte tror det) skulle kunna dyka på som EU:s utrikeschef. Retorisk fråga: Vilka andra skäl skulle det finnas att inte nominera Malmström än att hålla en bakdörr öppen?

Att välja Malmström skulle också vara välkommet av den, oavsett vem det blir, som blir EU-kommissionens ordförande. Att få en erfaren kommissionärer som är inkörd i jobbet och som dessutom är kvinna är värdefullt.

Sverige skulle bli långt ifrån först med att utse sin nationella kandidat. Tidningen European Voice har sammanställt vilka som är klara och vilka det snackas om. Jag listar här vilka som är att betrakta som klara. Notera nu särskilt att det INTE är en enda kvinna så här långt.

Fortsätter enligt EV:

Kroatien: Neven Mimica (S&D), konsumentfrågor

Slovakien: Maroš Šefčovič (S&D), vice ordförande med organisationsansvar.

Nya enligt EV:

Estland: Andrus Ansip (ALDE), fd regeringschef.

Finland: Jyrki Katainen (EPP), statsminister som just har avgått.

Lettland: Valdis Dombrovskis (EPP), fd regeringschef.

Luxemburg: Arbetsmarknadsminister Nicolas Schmit (S&D) eller Jean-Claude Juncker (EPP). Det beror på om han blir ordförande i kommissionen eller inte.

Malta: Karmenu Vella (S&D), tidigare turistminister.

Polen: Utrikesminister Radosław Sikorski (EPP), nominerad som kandidat till att bli EU:s utrikeschef.

Ungern: Utrikesminister Tibor Navracsics (EPP)

Det är kanske helt sökt att börja tänka på en gammal chipsreklam när man ser listan ovan…

(PO)

TILLÄGG: Angående min retoriska fråga om bakdörr, så finns tydligen rykten om att Lena Ek (C) och Gunilla Carlsson (M) skulle kunna vara alternativ till Malmström.

FLASH: Ny statsminister i Finland

Foto (C) Europeiska Unionen 2012

Stubb – väljarfavorit i EP-valet och ny statsminister i Finland. Foto (C) Europeiska Unionen 2012

Samlingspartiet valde precis Alexander Stubb till partiledare som därigenom också blir statsminister i Finland. Valet var en jämn uppgörelse med tre kandidater; Alexander Stubb, Jan Vapaavuori och Paula Risikko. Där Stubb och Risikko gick till en andra omgång  efter att Stubb fått 337, Risikko 266 och Vapaavuri 259 röster. I den avgörande omgången fick vann Stubb med 500 mot 349

Ur EU-perspektiv är valet intressant pga av att Alexander Stubb tidigare har varit Europaparlamentariker, utrikesminister och fram till nu Europaminister och Utrikeshandelsminister samt nyvald ledamot av Europaparlamentet. Tidigare i karriären har Alexander Stubb också arbetat i dåvarande kommissionsordföranden Romani Prodis kansli.

Stubb är en kommunikativ, modern politiker och triathlet. Hans styrkor och erfarenheter är från den internationella scenen medan han har ansetts lite mindre erfaren i den finländska inrikespolitiken.

Intresse i Lahtis var enormt stort för valet, YLE rapporterade om att Samlingspartiets kongress är det största partiet någonsin haft. 870 röstberättigade delegater var på plats, samt att nästan 350 observatörer fanns i Sibeliushuset. Enligt Yles liverapportering så rymdes de inte ens i salen utan fick sitta utspridda framför monitorer. In i det sista försökte de tre kandidaterna ragga röster med ekologiska tomater, disco, putsdukar till mobilskärmar och intensiva uppvaktningar.

När Stubb höll sin 20 minuter långa presentation gjorde han det med bl a bilder från sitt liv, som började som en bäbis på 5,5 kg, den tyngsta babyn på 20 år på BB… I presentationen dök även Carl Bildt upp med en video och stöttade Stubbs kandidatur.

Att Samlingspartiet skulle välja partiledare och statsminister berodde på att Jyrki Katainen valt att avgå och han tar troligen istället plats i EU-kommissionen som Finlands EU-kommissionär (han nämns i spekulationerna som kommissionens ordförande, men även som rådets ordförande).

I Europaparlamentsvalet tidigare i år var Alexander Stubb den stora röstmagnaten, med starkt stöd runt Helsingfors och Tammerfors. 

I exempelvis hemkommunen Esbo fick Stubb stöd av 17,3% av rösterna (till svenska läsare, i Finland kryssar väljarna en kandidat i första hand, så siffran 17,3% är av de totala rösterna i Esbo, inte i 17,3% av väljarna som valde Samlingspartiet). Totalt fick Stubb 148 000 röster i Europaparlamentsvalet där valdeltagandet blev 40,8 procent.

Den som nu tar Alexander Stubbs plats som Europaparlamentariker är Petri Sarvamaa som får återvända tillbaka till parlamentet för en ny femårssejour.

Alexander Stubb är 45 år, har svenska som modersmål, gift och har två barn och siktade tidigare på att bli golfproffs. Stubb sommarpratade i P1 2009.

Det är väldigt svårt att tänka sig att Socialdemokraterna eller Moderaterna i Sverige skulle välja partiledare tillika statsminister på ett sådant här öppet och jämt sätt.

(PO)

Sikorski siktar på toppjobb

Polen är tidiga med att visa sina kort inför förhandlingsspelet om toppjobben inom EU. Polen för fram landets utrikesminister Radoslaw Sikorski som kandidat till posten som EU:s utrikeschef, en post som Lady Ashton har idag. Ashton har meddelat att hon inte står till förfogande för en ny period.

Radoslaw Sikorski har varit en hökarna inom EU som stått upp emot duvorna när det gäller synen på hur EU ska möta utmaningen från Ryssland i Ukrainakrisen. Sikorski fick asyl i Storbritannien under kommunisttiden och är gift med författaren och journalisten Anne Applebaum. Tillsammans är de ett anglo-polskt intellektuellt superkändispar.

Sikorski har också en bakgrund som krigskorrespondent i Afghanistan och Angola, han vann nyhetskategorin World Press Photo 1987 med en stark bild (känsliga läsare bör inte klicka sig vidare)  på en familj som dödats i en flyganfall i Afghanistan.

Utifrån de särskilda svensk-polska relationer som finns, särskilt i öst-politiken, har jag svårt att tänka mig att Sikorskis kandidatur inte har Sveriges och utrikesminister Carl Bildts uppbackning. Sikorski är också kommendör med stora korset av Nordstjärneorden (KmstkNO).

Följ Radoslaw Sikorski på twitter.

Följ Anne Applebaum på twitter.

 

EU-reaktioner på dagens stora nyhet

EU-kommissionens ordförande Barroso och rådets president van Rompuy gjorte ett kort gemensamt pressuttalande: ”Osama Bin Laden was a criminal responsible for heinous terrorist attacks that cost the lives of thousands of innocent people. His death makes the world a safer place and shows that such crimes do not remain unpunished.

This is a major achievement in our efforts to rid the world of terrorism. The European Union continues to stand shoulder to shoulder with the United States, our international partners and our friends in the Muslim world in combating the scourge of global extremism and in building a world of peace, security and prosperity for all.”

Europaparlamentets talman Jerzy Buzek är inne på samma linje och menar att Usama Bin Ladens död är en framgång i kampen mot terrorismen: ”Även om denna kamp är långt ifrån över, har vi gjort betydande framsteg mot en säkrare värld”.

Cecilia Malmström, EU-kommissionär med bland annat terroristbekämpning på agendan, manar till fortsatt arbete för säkerhet men konstaterar också att det hade varit önskvärt att Bin Laden hade tagits levande: ”Det hade förstås varit att föredra om han hade ställts inför rätta och fått svara för sina handlingar inför domstol, men nu fick operationen en annan utgång.”

Carl Bildt (M), utrikesminister, skriver på sin blogg: ”Det var mer en falnande symbol än en aktiv ledare som miste livet under nattens operation. Hans attaktionskraft har försvagats åtskilligt under senare år, och någon direkt operativ ledning av terrornätverket är det svårt att se att han utövat under den senaste tiden.”

Gunnar Hökmark, Europaparlamentariker och vice ordförande i EPP-gruppen, kallar nyheten för hoppingivande: ” Den person som mer än någon annan företrätt brutalt mördande i religionens namn finns nu inte mer. Det är bra. Men det innebär inte att hatet och våldsdyrkan försvunnit. Men det är ett hoppingivande tecken att hatets profeter, från Bin Laden till Gadaffi, är på avveckling och demokratin gror.”

Den socialdemokratiska partigruppens ordförande i Europaparlamentet, Martin Schulz, varnar för att Bin Ladens död kan trigga terrordåd: There is now a risk of retaliation by other Al-Qaeda groups and we must all be vigilant. Bin Laden was a symbolic figure who knew what his fate would inevitably be. But we need to exercise caution. Al-Qaeda is not a centralised organisation but a network of independent groups. I fear that the threat has certainly not diminished.”

Aldes (den liberala partigruppen) ledare, Guy Verhofstadt, menar att Bin Ladens död markerar slutpunkten på terrorns årtionde: ”I truly hope that the death of bin Laden means the end to a decade of terror. Following the ten years of hope after the collapse of the Soviet-Union, we lived through ten years of fear, which resulted in a movement of more nationalism and exclusion. With the democratic revolutions in the Arab world and now the end of Osama bin Laden, let’s hope that a new era has started.”