Det är hög tid att nominera Sveriges kommissionär

Blir Cecilia nominerad när Fredrik är tillbaka från semestern är frågan som EU-nördar som EUbloggen ställer sig… Foto (C) Europeiska Unionen 2014

Vi EU-nördar går i väntans tider – vi väntar på nedkomsten av en svensk kandidat till EU-kommission och den som följt EUbloggen vet att vi gjort det ett tag. Flera länder har redan lämnat besked men regeringen Reinfeldt dröjer.

Finns gör Cecilia Malmström som suttit i EU-kommissionen i fem år med en tung portfölj av inrikesärenden, bland annat migrationsfrågor. Malmström har på en svår post gjort ett stabilt jobb, vad jag har sett har ingen större kritik riktats mot hennes sätt att sköta jobbet. Cecilia Malmström satt också i Europaparlamentet för Folkpartiet, var EU-minister, har doktorerat i Stasvetenskap och har ett gediget politiskt nätverk i Europa med erfarenheter från alla tre maktcentra i EU (kommissionen-rådet-parlamentet). Jag har inte heller sett någon uppgift som gör gällande att Malmström INTE skulle vara redo att axla ansvaret i fem ytterligare år.

Det finns tre skäl som talar för att Malmström skulle kunna få en lika tung eller tyngre portfölj i Juncker-kommissionen.

…Hon är erfaren och beprövad och har suttit fem år som kommissionär. Hon nämns också av vissa som en möjlig kompromisskandidat till utrikeschefsjobbet om liberalerna ska få en av EU:s tunga poster.

…Hon är liberal, i det europeiska spelet är fördelning av poster mellan olika kraftfält en sak att beakta och hittills är det ont om liberaler i den tillträdande Juncker-kommissionen.

…Hon är kvinna, hittills har bara Tjeckien (Vera Jourova, idag  regional utvecklingsminister) nominerat en kvinna– och varningens finger höjs mot att Juncker-kommissionen kan få färre kvinnor än avgående Barroso II, vilket leder till politiska problem (mer om den fäktningen i ett senare inlägg).

Den officiella tidtabellen är att senast under augusti ska medlemsländerna tillkännage sina nomineringar till kommissionen för att i september frågas ut av Europaparlamentet och för att sedan under sessionen 20-23 oktober godkännas i sin helhet av Europaparlamentet för att tillträda sitt uppdrag 1:a november (utrikeschefen börjar en månad senare). Innan de frågas ut av Europaparlamentet ska dessutom Juncker fördelat portföljerna så att kandidaterna kan läsa på inför parlamentsförhöret.

Varför dröjer då Regeringen Reinfeldt med att tillkännage Cecilia Malmström?

Tittar vi på den politiska kartan är den komplex. I Sverige har vi ett val mellan det att Sverige ska nominera kommissionär och kommissionären tillträder. Utfrågningen kommer att ske mitt i spurten av valrörelsen eller direkt efter valet (det görs av det utskott som är politiskt relevant för kommissionärens portfölj).

Det gör att rimligtvis borde Sveriges kandidat vara förankrad med det största oppositionspartiet Socialdemokraterna. Jag har inte sett några invändningar mot Malmström från socialdemokratin.

Regeringen Reinfeldt är en koalitionsregeringen bestående av fyra partier. Officiellt har jag inte sett några invändningar mot Malmström, men hört rykten om att Gunilla Carlsson (M) och Lena Ek (C) skulle kunna vara alternativ. Carlsson & Ek har liksom Malmström både parlaments- och rådserfarenheter vilket gör dem kvalificerade. Resonemanget i det scenariot skulle vara att Folkpartiet har haft posten i fem år och det är dags att något annat parti får det. Många tror ju också att det är den sista maktposten på ett tag som en borglig regering kan tillsätta vilket gör frågan lite extra laddad. Det som talar emot är att peta Malmström knappast gör Folkpartiet glada och öppnar upp för en massa gliringar om alliansens splittring i valrörelsen. Det blir stökigt med andra ord.

En annan förklaring skulle vara att Reinfeldt spelar kortspel med jokrar. På senaste toppmötet misslyckades stats- och regeringscheferna med att utse Rådets ordförande (har inte med kommissionärsposterna att göra men är en spelbricka) och EU:s utrikeschef (som också är vice ordförande i EU-kommissionen och som utses lite annorlunda än de övriga kommissionärerna). Istället sköt man upp det till det hela 30:e augusti för att försöka nå enighet. I europeisk press nämns Carl Bildt som kandidat till utrikeschef, men bästa sättet att bli bortskjuten ur fältet är att flagga sitt intresse för tidigt och för öppet. Det har både Polens Sikorski och Italiens Mogherini fått erfara. Att hålla på Sveriges nominering in i det sista skulle i det här scenariot vara för att Reinfeldt vill kunna spela kortet Carl Bildt under en sen nattmangling när alla andra alternativ är sönderkörda och i ett paket där någon kvinnlig socialist (läs Danmarks statsminister Helle Thorning-Schmidt som backas öppet av allt fler) får ta över rådet allt för att få ihop en kompromiss.

Problemet med det scenariot är att jag inte tror att små gamla Östersjöländer kan få två tunga positioner. Dessutom verkar det som om huvudspåret är att det ska bli en kvinnlig socialdemokrat som ska bli utrikeschef (och plötsligt ser man med svenskt perspektiv hur Margot Wallström eller Mona Sahlin plötsligt skulle kunna bli en jokrarnas joker så där på småtimmarna när ögonen går i kors hos Merkel, Hollande och alla de andra) men det kan som sagt var ändras när hela havet stormar, det kan i pusslandet lika gärna bli en socialist som rådets ordförande och öppna dörren för en från EPP som utrikeschef.

Skulle inte Sverige kunna nominera Malmström i förväg men dra tillbaka det om det ändå skulle kunna bli Bildt den 30:e augusti? Jo, visst skulle man kunna tänka sig det, men samtidigt – snacka om dolkstötsdebatt och liv från Folkpartiet, Feministiskt Initiativ (man tar kvinnas plats, vilket gör att även V & MP skulle haka på av jämställdhetsskäl och av anti-Bildtska skäl) och även om Socialdemokraternas ledning var uppgörelsemässigt med på noterna skulle valrörelsens dynamik göra att andra mer perifera partikamrater säkert skulle rasa i kapp. Att det är just Carl Bildt skulle få några debattörer att få lite extra indignerat darr på stämman. Men Reinfeldt vill inte ha fler orosmoment i valrörelsen än de som redan finns, därför tror jag inte på det heller.

EU-nämndens Désirée Pethrus (KD) har på twitter varit inne på kompromisslösning att Sverige ska nominera både Malmström och Bildt.

@patrikoksanen men ser härligt ut i fjällen. Ang de två övr poster borde vi nominera Bildt och Cecilia Malmström. Försöka bör man väl iaf.

— Desiree Pethrus (@Desireekd) July 17, 2014

Juncker har ju öppet sagt att han egentligen vill att länderna ska nominera flera kandidater (män och kvinnor) så att han kan pussla ihop ett bättre lag. Låter logiskt och bra, men ge Juncker och parlamentet mer makt är maktstarkt för de flesta stats- och regeringschefer, därför har ingen gjort det ännu. Det som också talar emot en nominering är att jag inte tror att Carl Bildt vill utsätta sig för nesan att bli dissad av Juncker (som kommer att välja Malmström (om Bildt inte blev utrikeschef) för att rädda jämställdheten av i kommissionen som helhet).

Den sista teoretiska (notera nu ordet teoretiska och att spår av ironi kan förekomma i EUbloggen) förklaringen är att Reinfeldt genuint brottas med den svenska jämställdhetsaspekten. Ingen svensk man har ännu fått krossa glastaket och blivit betrodd sköta Sveriges tyngsta EU-jobb i EU-kommissionen. Att nominera en man efter att i 20 år haft kvinnor på posten (Anita Gradin, Margot Wallström och Cecilia Malmström) borde väl vara självklart i ett av världens mest jämställda länder, för visst ska alla uppdrag och jobb vara öppna för båda könen…inte kan väl Sverige offra sin jämställdhet för att andra europeiska länder ska få vara ojämställda?

Vad blir slutsatsen?

Reinfeldt borde rimligtvis när han är tillbaka från sin semester, solbränd och utvilad, kickstarta valrörelsen med att hålla en presskonferens tillsammans med Cecilia Malmström där han tillkännager att Malmström är Sveriges kandidat till EU-kommissionen, och att Sverige nu lägger all kraft bakom att få Malmström som kompromisskandidaten till EU:s utrikeschefsjobb. På så sätt får Reinfeldt minst inrikespolitiska problem och kan plocka poänger på att Sverige tar för sig. Dessutom blir Juncker glad som får en beprövad, kunnig och erfaren kvinna som är liberal till sin kommissionsmix, och även om hon inte når Utrikesjobbet (som många tror nu tillfaller en socialist, och gärna en annan kvinna) borde det finnas ett schysst tröstpris i Junckers portfölj att dra fram till Malmström.

Så Fredrik, när slutar din semester?

(PO)

Det blir Juncker nästa vecka

När det börjar bli dags att ta fram sillen och en isig brännsvinsflaska så får man ta tillbaka tidigare blogginlägg. Jag har sagt att jag inte tror att Jean-Claude Juncker blir vald till EU-kommissionens ordförande, jag har till och med satt en lunch på det i vadslagning med kristdemokraternas riksdagsledamot Désirée Pethrus (som jag nu tror jag förlorar alltså).  Nu ändrar jag min bedömning. Det blir Juncker.

Trots starkt principiellt motstånd från länder som Storbritannien och Ungern med ifrågasättande signaler från Nederländerna, Sverige och Italien så är tendensen nu att David Camerons hårdföra motstånd som tvingade Tysklands Angela Merkel ut på banan i försvar har gjort att det bara är Cameron och Orban i Ungern som kommer att motsätta sig Juncker. Cameron anses ha spelat bort chanserna att stoppa Juncker genom att gå ut för hårt.

Italien har kohandlat i veckan om att få minskad åtstramningspolitik i utbyte mot att stödja Juncker, vilket gör att Italiens socialdemokratiske regeringschef Renzi kan notera en inrikespolitisk framgång, samtidigt som det också försvagar Merkels hökposition när det gäller budgetdisciplin.

Både Reinfeldt och Rutte har börjat betona innehåll framför person och procedur, och Ruttes fall lär även Benelux-solidaritet ha börjat spela in (Juncker är från Luxemburg).

Det gör att det inte kommer att finnas en blockerande minoritet på toppmötet 26-27 juni. Det blir med andra ord Jean-Claude Juncker. Jag räknar nu alltså med att få bjuda riksdagsledamoten Pethrus på lunch.

Två förlorare i spelet om kommissionens ordförande. David Cameron och socialdemokraternas Martin Schulz FOTO (C) Europeiska Unionen 2012

Frågan är vad David Cameron ska få som tröstpris så att han inte får för mycket stryk? För mycket brittisk stryk kan skynda på Brexit-omröstningen, om Storbritannien ska lämna EU eller inte. En tung kommissionärspost till Andrew Lansley är självklar. Däremot ska det mycket till för att Cameron ska få igenom (sin i och för sig rationella…) idé om att ha en grupp superkommissionärer som chefar över andra kommissionärer. Även om små länder nog kan acceptera en sådan ordning så är tanken på att en fransk kommissionär skulle vara junior för svårsmält i Paris. Och omvänt, om det skulle institutionaliseras att bara de stora länderna besitter superkommissionärersposter så är det i det långa loppet något de mindre länderna har svårt att ställa upp på. Bland annat Barroso och Juncker har varit kritiska mot tanken. Troligen får Cameron bindande löften om brittiska undantag från Merkel, Juncker och andra nyckelpersoner, som ska ge Storbritannien den omförhandling med EU som gör att landet stannar kvar i EU.

För att balansera Juncker öppnar det här för att Europeiska Rådets ordförande kan hämtas från ett land som inte är med i Euron vilket öppnar möjligheten både för Danmark och Sverige, även om det blir Litauen som tar posten.

Tories i Europaparlamentet har också öppet sagt att välja Sajjad Karim till (förste muslimske) talman är ett sätt att ge Storbritannien ett tröstpris. I slutändan tror jag dock de två största grupperna S&D och EPP inte släpper fram någon annan på talmansposten.

Mitt tips just nu på maktposterna:

Kommissionens ordförande: Jean-Claude Juncker

#Solidarnosc and #theBalticWay played the key role in the collapse of Soviet empire and changed European history pic.twitter.com/BePV01SXY6

— Dalia Grybauskaitė (@Grybauskaite_LT) June 4, 2014

Rådets ordförande: Favorit: Dalia Grybauskaite. Utmanare: Helle Thorning-Schmidt Joker: Fredrik Reinfeldt

Kommentar: För att balansera kan en ledare från ett icke-euroland komma i fråga. Troligen blir det en kvinna, och det här jobbet kan vara skälet till att Dalia Grybauskaite lämnar Vilnius efter att blivit omvald som president i fjol.  En kvinna behövs efter att många länder bara nominerar män till EU-kommissionen. Posten är på 2,5 år och kan förnyas en gång. 

EU:s utrikeschef:  Favorit: Helle Thorning-Schmidt Utmanare: Radoslaw Sikorski, Joker: Federica Mogherini

Kommentar: I Helle Thorning-Schmidt får socialdemokraterna sitt samtidigt som det blir ännu en kvinna till ett toppjobb. Sikorski är en stark utmanare men betraktas som för högaktig gentemot Ryssland. De nya medlemsländerna har fått sitt genom Grybauskaite, därför Thorning-Schmidt. Mogherini är Italiens socialdemokratiska utrikesminister.

Tysklands EU-kommissionär: Omval av Günther Oettinger

Kommentar: Socialdemokraternas spitzenkandidaten Martin Schulz som öppet sagt att han vill bli Tysklands EU-kommissionär för att bli Junckers radarpar i EU-kommissionen släpps inte fram av den kristdemokratiska-socialdemokratiska regeringskoalitionen i Berlin. Valets stora segrare var inte Socialdemokraterna, därför går posten till en kristdemokrat och det innebär att Oettinger får fortsatt förtroende som kommissionär.

Malmström väntar på besked att bli få fortsätta. Foto (C) Europeiska Unionen 2014

Sveriges EU-kommissionär: Favorit Cecilia Malmström Utmanare: Gunilla Carlsson och Lena Ek

Kommentar: Det borde vara en done deal att nominera Malmström. Men beskedet dröjer från svenska regeringen, en del spekulerar i att man hållit Reinfeldt som kandidat till kommissionens ordförande ifall Juncker faller. En annan orsak kan vara att de andra runt regeringsbordet tycker att Folkpartiet fått sitt och det är sista chansen på länge att dela ut maktposter och att det då i rättvisans namn borde gå till något annat parti. I ett sådant resonemang nämns exempelvis Gunilla Carlsson och Lena Ek. Sverige har bara haft kvinnliga EU-kommissionärer (Anita Gradin, Margot Wallström och Cecilia Malmström) och kommer fortsätta att ta ansvar för kommissionens helhet, även om det finns de som muttrar och säger att det nu är dags för Sverige att kvotera in en man på en post som aldrig en man har haft…

Talman Europaparlamentet: Martin Schulz Jokrar: Sajjad Karim och Guy Verhofstadt.

Kommentar: Posten väljs på 2,5 år. Tillägg: Frågan avgjordes i praktiken i Berlin på Midsommaraftonen. Det blir Schulz.

Snart ser vi utfallet i poster av valet… FOTO (C) Europeiska Unionen 2014

Till sist – någon annans tankar:

Olle Schmidt, tidigare Europaparlamentariker för Folkpartiet, skriver om sitt eget dreamteam i GP:

”IMF-chefen Christine Lagarde blir kommissionens ordförande. Jean-Claude Juncker trivs bättre i rollen som europeiska rådets ordförande. EPP-gruppen har fått sitt.

Socialdemokraten Helle Thorning-Schmidt, Danmarks statsminister, blir den höga representanten för utrikesfrågor. Talman i parlamentet blir liberalen, den förre premiärministern i Belgien, Guy Verhofstadt.

Och i Sverige hoppas jag att Cecilia Malmström efter sitt utmärkta värv får förnyat förtroende som Sveriges kommissionär. Joker i leken är Fredrik Reinfeldt.”

Olle lovar belgisk choklad till den som har mest rätt, jag siktar på att kompensera min lunchförlust till KD genom choklad från FP, men å andra sidan så brukar det bli kompromisser som ingen spekulant har på kartan. Jag blir inte förvånad om jag blir chokladlös 🙂

(PO)

Det här vill inte Centerpartiet att du läser

Smalare men vassare, men vad betyder det egentligen. Bild från Valstugan i Uppsala.

Det här är det femte blogginlägget i en serie om några saker som partierna inte vill att du läser eller frågar kandidaterna om. Jag skriver det eftersom det är inte så svårt att se vad partierna VILL prata om.

Flera frågeställningar kommer ni att märka kommer att återkomma på flera partier. Generellt finns det en hel del som blir problematiskt i ett svenskt perspektiv när man samarbetar med partier från andra länder. Listan kommer inte heller vara fullständig, det finns mer som partier och kandidater gärna inte pratar om, kanske kommer några att tycka att det jag listar är orättvist eller snedvridet – men det här är mitt försök till ett att ge fler verktyg för väljare att ställa kritiska frågor i Europapolitiken. Förhoppningsvis bidrar till det bra svar från partierna och en bra dialog.

Det är min ambition att hinna med tio partier före valet, vi får se om tiden medger det.

 Kapitel 5: Det här vill inte Centerpartiet att du läser

Smalare men vassare har i tre val varit Centerpartiets devis i Europapolitiken, den dammas av vart femte år och återanvänds, men det som Centerpartiet gärna inte pratar om hur partiet klarar av att balansera smalare men vassare med både det man gör och det man säger.

Centerpartiet är idag med i ALDE, den liberala partigruppen, vars inställning till EU-samarbetet kan enklast förklaras med den latinska devisen Citius, altius, fortius, snabbare högre och starkare. Det är också olympiska spelens devis. Om Folkpartiet är den hängivna familjemedlemmen i arbetet för ett federalistiskt Europa så framstår Centerpartiet som den motsträviga kusinen…från landet.

När ALDE:s kandidat till kommissionsordförandeposten – Guy Verhofstadt, en av Europapolitikens stora federalister, var på kampanjbesök i Stockholm gick han inte många meter utan att vara omgiven av flockande Folkpartister (som stod för inbjudan till Stockholm). Centerpartisterna lyste däremot med sin frånvaro. Verhofstadt är partigruppens kandidat i det som håller på att utveckla sig till en holmgång mellan Europaparlamentet (och de mer federalistiska krafterna) och Europeiska Rådet med stats- och regeringscheferna. Kandidaterna förväntar sig att den som tillhör den största partigruppen ska utses till kommissionens ordförande av Rådet. (TILLÄGG/RÄTTELSE: Det finns faktiskt bilder på Verhofstadt och Centerpartister från besöket i Sthlm – se längs ned)

– Otänkbart att välja någon annan, det är vi väl alla överens om. Allvarligt talat, ingen annan kan komma ifråga, annars kan vi lägga ned Europaparlamentet, röt Guy Verhofstadt  i den senaste debatten mellan kandidaterna när frågan kom på tal.

Står Centerpartiet verkligen bakom Verhofstadt med tanke på att partiets politiska kommunikation i det här valet mer påminner om Tories i Storbritannien än ett ALDE-parti?

Låt oss titta närmare på några av partiets valfilmer:

Filmen ovan är en film om en fråga som inte hör hemma i Europaparlamentet. Euro i Sverige avgörs INTE i Europaparlamentet. Den frågan är egentligen avgjord eftersom Sverige är fördragsbunden att införa Euron (jo, du läste rätt). Du undrar säkert vad det var Sverige röstade nej till, svaret på det är att Sverige i en folkomröstning beslutade att inte uppfylla kraven som ställs för att Euron ska införas, men så fort Sverige gör det ska valutan införas. Läs även om kritiken mot filmen.

Så varför har Centerpartiet en konspiratorisk valfilm i en fråga som inte hör hemma i parlamentsvalet? Det som skulle ha varit mer relevant hade varit ett vallöfte att i alla forum driva frågan om en ändring av EU:s fördrag så att ett undantag för Sverige skulle skrivas in. De enda Centerpartisterna jag har sett uttalat det i valrörelsen är EU-kritikern Håkan Larsson från Jämtland, och han kandiderar till Riksdagsvalet, och federalisten Fredrick Federley…

Den enda elefanten i vardagsrummet jag ser i den här frågan är varför man inte vill driva frågan om ett permanent undantag i fördraget för Sverige.

Snygg och välgjord, men vad är egentligen budskapet. Vill Centerpartiet avskaffa bedrägeribekämparna Olaf som kämpar mot korruption och felaktiga utbetalningar? Filmen om EU:s regler om hagar missar att berätta den stora skandalen med EU-reglerna – Sverige sov när beslutet togs. Att skylla på ”EU” håller inte, vi är med runt bordet men om vi sover, missar möten eller inte förstår konsekvenser, tacka f-n för att det kan bli snett. Men alla tillkortakommanden för egen del sopas under mattan när man pekar finger mot det avlägsna Bryssel och ”EU” som är tacksam att skylla på.

Låt mig bara skissa på hur förhandlingarna kan ha gått till:

Hur ser hagar ut i Frankrike, Spanien, Tyskland, Holland och hur ser skog ut i dessa länder, ja de vet mötesdeltagarna runt bordet mycket väl.

– Ach so, vi behöver regler så att inte luriga franska bönder söker bidrag för hagar på sina skogar, säger Alle Magne.

-Zut Alors, skulle vi – non, non, det är spanjorer och greker som är problemet – de använder olivlundar till hagar, ryter Marianne de Gaul

– Madre de dios, vilken förolämpning. Låt oss ha tydliga regler så att ingen kan misstänka fusk, dundrar Juan D´Espagna.

Men lösningen kommer från plötsligt från Holland.

– Vi sätter en gräns för hur många träd som får finnas i en hage, för sen vet ju alla det blir skog av det. Ja, mer än 60 träd på en hektar – då är det ju inte hage längre!  Alla jublar glatt åt att en kompromiss är nådd, ännu ett framsteg för att lösa problem gemensamt har skett.

Sverige då? Ja, ett praktfiasko av svenska intressen att inte vara vakna eller förstå konsekvensen av beslutet innan det är försent. Fiaskot gäller både LRF så väl som svenska representanter i olika EU-organ som skulle kunna ha larmat vad som var på gång. Hagfilmen borde egentligen ha en payoff, så här går det om vi inte blir vassare…

Kommunikativt är alltså Centerpartiet suggestivt EU-kritiskt på en nivå som för tankarna mer åt den engelska debatten eller något man skulle kunna förvänta sig från mer uttalat EU-skeptiska partier. Tittar vi enbart på valfilmskommunikationen borde Centerpartiet ta sig en frågeställare om man trivs i den liberala ALDE-gruppen med alla federalister, kanske är den konservativt EU-skeptiska ECR ett alternativ?

Tittar vi på röstningen blir känslan att Centerpartiet är mer hemma i ALDE än vad i filmerna visar.  Centerpartiet har röstat för budgetökningar, ja till krav att EU ska kunna ta upp skatt, däribland moms. Centerpartiet har även stött kulturarvsmärkning och snabbare beslutsvägar för att sätta in EU:s militära insatsstyrkor. Det är knappast smalare.

På tio år skulle man kunna begära att ett parti lyckas bli tydlig med vad man menar med smalare men vassare. Att inte kunna reda ut det kan komma kosta partiet mandatet på söndag.

Läs de andra kapitlen i serien:

Kapitel 1: Det här vill inte Socialdemokraterna att du läser

Kapitel 2: Det här vill inte Folkpartiet att du läser

Kapitel 3: Det här vill inte Moderaterna att du läser

Kapitel 4: Det här vill inte Vänsterpartiet att du läser

(PO)

RÄTTELSE: Rätt ska ju vara rätt. Det finns bildbevis på att Centerpartister har setts med Guy Verhoftstadt i Stockholm 5 maj. Bilden nedan har jag fått skickat till mig av Mathias Larsson som granskar granskaren. Däremot har jag inte lyckats hitta (varken före jag skrev texten, eller nu efteråt när jag vill dubbelkolla att jag inte stoppat foten i mun alldeles för mycket) någonting om att Centerpartiet har haft något officiellt med Verhofstadts besök i Stockholm. Det finns inget pressmeddelande på partiets hemsida, och alla tänkbara googlekombinationer (jag brukar vara bra på att googla) har hittills inte gett napp. Om någon kan bidra med länkar som motbevisar mig publicerar jag det gärna. 

Kent efter Lena?

Efter att Lena Ek (C) utsetts till minister så går platsen i Europaparlamentet till Kent Johansson från Skara – om han vill ha platsen. Jag har inte sett något besked om det ännu. På tredje plats på listan är Abir Al-Sahlani.

(PO)

Familjedragkamp om pressguide

Vissa saker i posten orsakar dragkamp i familjen. Idag var det jag som förlorade mot dottern (16 mån) när det kom till Europarlamentets nya informationsbroschyr och pressguide. Framför allt fångade uppslaget med Cecilia Wikström och Lena Ek dotterns uppmärksamhet. Hon ville verkligen inte lämna ifrån sig broschyren.

Guiden innehåller kontaktinfo till de 18 parlamentarikerna (våra MEP:s in waiting Nilsson och Andersdotter får fortsätta att vänta) samt kontaktinfo till de viktigaste institutionernas pressavdelningar. Man kan hoppas att den inte bara når ut till redaktionerna, utan läses också…

Själv får jag se när jag får tillbaka mitt exemplar av dottern…

(PO)

Almedalen 2011

Almedalen är en bubbelvärld som för en vecka existerar parallellt med verkligheten. Detta intryck förstärktes ytterligare i år genom iskall Silent Hil-dimma och radioskugga.

Den extremt dåliga 3G-täckningen gjorde att jag skötte mina löpande funderingar via Twitter (@hegefeldt) och försöker summera upp det hela så här i efterhand i en sammanhängande bloggpost istället.

Jag tillbringade större delen av dagarna med att bevaka EU- och Östersjöstrategifrågor på Europahuset (Kommissionen och Europaparlamentet) och Östersjömötesplatsen (Sida Östersjöenheten), båda med exemplariskt arrangerade seminarier.

Något utanför EU-fokuset måste jag även nämna Johan Norbergs genomgång av globaliseringens historia på Svenskt näringslivs event på måndagen. Att kunna leverera så många siffror och årtal och samtidigt lyckas hålla det engagerande och intressant är imponerande.

Just globaliseringen kändes som ett gemensamt tema under de seminarier som jag besökte under veckan. Oavsett om det handlar om tillväxtpolitik, infrastruktur eller hälsovård så togs globaliseringens effekter och den nya ekonomiska och politiska världsbild som är under framväxt upp som en viktig faktor. Det spår var även en viktig del av inte minst Fredrik Reinfeldts partiledartal.

Vad som däremot inte nämndes alls lika ofta var EU och EU-politik. Kanske är det som statssekreterare Oscar Wåglund Söderström hävdar att Europapolitik nu äntligen börjar behandlas som en naturlig del av inrikespolitiken 16 år efter medlemsskapet.

Partiernas EU-politik behandlades specifikt på utfrågningar arrangerade av Europahuset och jag hade möjligheten att se Lars Ohly samt Lena Ek och Annie Johansson svara på frågor från KG Bergström och Lena Melin.

V driver inte aktivt frågan om utträde utan vill föra en pragmatisk EU-politik. Ohly vill ha en ekonomisk relation till EU på samma sätt som Norge genom EES-avtalet och ser det inte som ett problem att Sverige på så sätt förlorar rätten att påverka den EU-lagstiftning som måste implementeras. Han kritiserade även stödet till jordbruket och vill se att den branschen klarar sig på marknadsmässiga villkor.

C betonade flera gånger subsidaritetsprincipen, dvs att beslut ska fattas på lägsta effektiva nivå för att komma närmare medborgarna.  Även Ek och Johansson vill se ett slut på jorbruksstödet (CAP) men anser att det måste fasas ut gradvis samt göras rättvisare mellan medlemsstaterna. Johansson välkomnade även att vargjaktsfrågan prövas av EU-domstolen.

Polen deltog i flera seminarier och det är tydligt att de är väldigt ambitiösa med sitt ordförandeskap och ser det som en sätt att komma in i kärnan av EU-samarbetet. På samma sätt som globaliseringen innebär att Sverige måste ompröva sin traditionella bild av Asien och Latinamerika så finns det all anledning att ägna Polen uppmärksamhet framöver.

Region Skåne arrangerade ett flertal seminarier om bland annat sin innovationsstrategi, vilken är påfallande ambitiös för att komma från en regional aktör och inte en nationalstat. Det etablerade Öresundssamarbetet har dessutom börjat expandera till att även omfatta Hamburgregionen.

Själv deltog jag på ett seminarie arrangerat av Örebro läns landsting med bland annat Europaparlamentariker Jens Nilsson där jag pratade om effektivitet vs legitimitet i arbetet med Östersjöstrategin. Jag drev tesen att det var nödvändigt att nationella aktörer tog ett starkt ägar- och ledarskap i början av processen efter det är de som sitter på resurser och kompetens att genomföra nödvändiga åtgärder.

Detta innebär inte att andra aktörer ska uteslutas utan tvärt om att regionala/lokala aktörer, civilsamhället samt näringslivet ska uppmuntras och stöttas om de vill delta i genomförande av Östersjöstrategin. Ägarskap måste finnas på alla nivåer för att strategins ambitioner ska lyckas.

Två år efter jag var med och lanserade Östersjöstrategin på en konferens i just Visby går det att konstatera att strategin har lett till en förnyad vilja att samarbeta i regionen och inte minst till att det finns en acceptans att prata om ett Östersjöperspektiv i Bryssel och andra platser där den Europeiska agendan sätts.

Ska man sammanfatta årets Almedalsvecka så har det varit otroligt lärorikt och intressant, även om det inte finns en chans att täcka allt intressant som händer. Jag kommer definitivt försöka vara på plats även nästa år (och hoppas på ett fungerande mobilinternet).

(BH)

Lena Ek (C) kritisk mot Sveaskogs ordförande

– Jag förutsätter att regeringen är lika tuff med det här bolaget som som med Vattenfall.  Jag är mycket kritisk. En styrelseordförandes plikt är att följa ägardirektiven, gör man inte det får man ta ansvar och avgår, konstaterar Europaparlamentarikern Lena Ek (C).

Bakgrunden är kritiken som kom fram i SR:s Kaliber mot att Sveaskog inte ska följa FSC-licensieringen. Ordförande i Sveaskog är förre statsministern Göran Persson.  Lena Ek sitter i den liberala partigruppen (ALDE) och har bland annat skrivit yttrandet från Europaparlamentets industriutskott när det gäller en rapport om EU-kommissionens grönbok som handlar om klimateffekter och skogen. Det kan beskrivas som ett försteg innan det kommer skarpa lagstiftningsförslag inom området, alltså en fas där frågorna förpostfäktas och spelplanen fixeras lite tydligare.

Rapportör i parlamentet är Kriton Arsenis som är grekisk socialist och har med bland annat regleringar som ett 30-årigt förud för att bygga på mark det det har brunnit, att bioenergi inte ska produceras av restprodukter och att EU ska införa legalt bindande åtgärder. Perspektivet på skogen varierar varifrån Europa man kommer. Lena Ek däremot företräder en linje som säger att skogsfrågorna ska ligga kvar på nationell nivå, och att det bara är kunskapsfrågor och koordineringar som ska ligga på EU-nivå. En linje som Lena Ek menar har försvårats av Sveaskog:

– Det stora statliga Sveaskog måste följa överenskommelser som finns, annars är det svårt att försvara den svenska modellen. I värsta fall får vi en reglering av europeisk skogspolitik på samma sätt som jordbrukspolitiken, det är det väl ingen som önskar sig.

(PO)

Idrotten började lobba för sent

Det är mycket som pågår i livet och det är inte alltid man hinner med det man tänker att man ska göra. Det här blogginlägget är ett sådant. För en tid sedan såg jag den här artikeln (Hon jobbar för svensk idrotts momsundantag i Bryssel) på Riksidrottsförbundets hemsida. Den handlar om lobbyarbetet för att stoppa att EU-kommissionen (i första hand) inte ska kräva ett slopat momsundantag. Nu vet jag i och för sig att svensk idrottsrörelse under en längre tid uppmärksammat hotet som det innebär om EU skulle sätta stopp för att ideella föreningar ska vara momsbefriade och lobbat på olika sätt. Jag minns att jag när jag läste artikeln så tänkte jag att det här kan aldrig sluta bra.

Först ska vi komma ihåg om att det handlar om två parallella saker. Det ena är att EU-kommissionen hotar att dra Sverige inför EU:s domstol för fördragsbrott för att vi ger ideella föreningar undantag. Denna process inleddes redan 2008. Det andra är att EU-kommissionen har skickat ut en grönbok om momsdirektivet på remiss.

Vad var det jag reagerade på?

1) För sent – det är inte nu man åker till Bryssel för att lobba på EU-kommissionen när grönboken är ute. Det skulle man ha haft folk på plats redan 2008, som kunde ha lobbat på de tjänstemän och expertgrupper (kommittéer) som jobbade med frågorna. Dessutom kunde man redan här byggt upp ett starkt nätverk av länder, intressen och parlamentariker som har en liknande syn i sakfrågan.

2) Fel fokus. Om man nu ska lobba på EU-kommissionen att Sverige (och andra länder) ska få behålla rätten att ideella föreningar ska vara utan moms så är det inte redan frälsta man ska prata med.  Som det står i artikenln: ”Jag har till exempel träffat en person som jobbar för kristdemokraternas EU-parlamentariker Alf Svensson, och en person på svenska representationen.” I den här fasen när kommissionen har grönboken ute handlar det om snabbt att trumma ihop ett så tungt politiskt motstånd så att kommissionen inser att vissa bitar i grönboken aldrig kommer att överleva en runda i parlamentet eller ministerrådet. Kommissionen gillar inte att få tokstryk av ministerrådet eller parlamentet. Att kunna visa upp att det finns en risk för tokstryk är det bästa sättet att påverka. I andra hand handlar det om att förbereda sig för en arriärgardesstrid genom att försöka blockera, vattna ur och göra skadekontroll i behandlingarna i ministerrådet och i Europaparlamentet. För maximal effekt bör man i det här skedet ha med sig svenska regeringen, som dörröppnare och påtryckare.

Svenskar gör några stora fel när de tänker påverkansarbete i EU, det största är att man tänker att det fungerar som i Sverige – att remissrundan är tung och att det som sägs i det formella mötesrummet är det viktiga. Inom EU är de informella kontakterna viktigare än det formella mötesrummet. Många frågor där det handlar om att ta och ge i politiska förhandlingar sker utanför mötena. Remissrundan är inte automatisk och lika tung. I Sverige skickas förslag direkt till de som lagstiftaren vill lyssna på. Här har å andra sidan alla möjlighet att tycka till.

Det som gör att jag skriver det här blogginlägget idag är att kommissionen har skrivit till svenska regeringen att man säger nej till Borgs förslag vilket innebär att inte blir något undantag för föreningar under 1 miljon kronor i omsättning. Regeringen blåser till strid i frågan och Riksidrottsförbundet kan från och med nu räkna med eldunderstöd på allvar i ministerrådet. Anders Borg flaggar för att inleda samarbete med Finland, Danmark, Nederländerna och Österrike enligt ett pressmeddelande.  I Europaparlamentet börjar nu också lobbyarbetet att rulla.

Europaparlamentarikern Lena Ek (C) deltog i en chatt på Europaportalens Facebooksida ikväll och skrädde inte med orden:

– Fruktansvärt idiotiskt beslut av kommissionen! Jag får försöka att förklara för dem jag känner hur vi tänker i Sverige. Bra av regeringen! Extra ironiskt beslut eftersom det är volontärernas år i år, skriver Lena Ek och konstaterar att kommissionen gräver sin egen grav.

Lena Ek har suttit en mandatperiod i parlamentet och har en position inom den liberala (marknadskonkurrens inriktade) gruppen. Om det nu börjar hända saker så är det i elfte timmen idrottsrörelsen får ihop ett försvar i den här frågan. Hade det varit fullt fokus redan 2008 med en lobbyist på plats som började nätverka och kartlägga aktörerna och samtidigt kunna bidra till en offensiv lobbying hade bilden nog sett annorlunda ut, nu får svensk idrott finna sig i att jobba i en ganska tuff uppförsbacke, men förhoppningsvis ska den grejas förr eller senare.

Men till exempel Svenskt Näringsliv tar inte upp idrotten i sitt yttrande, läs exempelvis även Förläggarföreningens yttrande.

Vill du lämna dina åsikter på grönboken? 31 maj är sista dagen.

(PO)

Eubloggen noterar…

…att Europaparlamentarikern Lena Ek (C) blir hedersdoktor vid Lunds Tekniska Högskola. Högskolan skriver i ett pressmeddelande: ”Hon sitter i Industri-, forsknings-, och energiutskottet och har ett starkt intresse för frågor som är viktiga för LTH, inte minst inom miljödriven teknikutveckling. Hennes arbete har även lett till en modernisering av Europas kemikaliepolitik och implementeringen av Europas kemikalielagstiftning.”

…att förra Europaparlamentarikern (96-99) och riksdagsledamoten Jörn Donner gör ett nytt försök att bli vald till Finlands riksdag. Donner är 78 år och representerar SFP, Svenska Folkpartiet. Han har tidigare också varit vd för Svenska Filminstitutet.

(PO)

Ägarna till Europaportalen tvärvände efter Eubloggens skrivande?

Vad jag vet var Eubloggen det enda stället som uppmärksammade beslutet i förra veckan att ägarna till Europaportalen, en lång rad organisationer som Svenskt Näringsliv, LO, TCO, Saco mfl beslutat sig för stora neddragningar. Två av tre tjänster skulle bort, däribland Bryssel.

Efter reaktioner på Eubloggen från bland andra Europaparlamentarikerna Lena Ek (C) och Eva- Britt Svensson (V) så började jag mejla de stora ägarorganisationernas pressekreterare för att få deras reaktion på kritiken. Svenskt Näringsliv och TCO har inte brytt sig om att svara, däremot svarade både LO och Saco mitt under melodifestivalen (pluspoäng!).

LO skulle återkomma på måndagen och Sacos man i Europaportalens styrelse, kommunikationschefen Johan Ahlmark berättade att han låg sjuk under mötet men försäkrade: ” Från Sacos sida, och från Europaportalens styrelse, vet vi att en god bevakning av EU:s institutioner är väsentlig. Styrelsen driver Europaportalen.se efter bästa förmåga för att den ska bistå i den bevakningen, stabilt och effektivt, både på kort och lång sikt.”

Hur detta var förenligt med nedläggningsbeslutet och vad det berodde på ville Ahlmark inte svara på med hänvisning att han just hade varit sjuk.

LO återkom också under måndagen, först vid ett-tiden med beskedet ”Detta var lite mer komplicerat än jag trodde initialt. Jag hoppas ha ett svar innan dagens slut men det kan dröja något, dock ej senare än torsdag/fredag”. Mindre än en och en halv timme senare kom en länk till Europaportalens hemsida.

Där ger ägarna nytt besked. Korretjänsten i Bryssel blir kvar:

– Att ha en egen korrespondent i Bryssel har varit avgörande för tidningens mycket positiva utveckling. Vi har därför beslutat oss för att satsa vidare, säger Lise-Lotte Lenberg, ordförande i Föreningen Europaportalen.se.

Europaportalen berättar också att tjänsten i Bryssel blir kvar genom ägartillskott.

Jag har mejlat igen till LO och Saco för att se om det går att få något svar om vad som gjorde att man ändrade sig.

Men låt mig bara konstatera att beslutet uppmärksammades på Twitter, på Facebook och på Eubloggen. Svenska Europaparlamentariker, en rad journalister och även EU-experter utanför Sveriges gränser reagerade på beslutet. Jag började ställa frågor i helgen till ägarna utan att få något riktigt svar på orsaken till neddragningen, bland annat till en styrelseledamot som inte var på mötet som fattade beslut om neddragningen. Det blir kontorstid i Sverige och på en halv dag är pengarna ordnade.

(PO)