Nej Le Pen, dödsstraff är emot EU:s fördrag

Far och dotter Le Pen PHOTO © European Union 2014

”The death penalty is cruel and inhuman, and has not been shown in any way to act as a deterrent to crime. The European Union regards abolition as essential for the protection of human dignity, as well as for the progressive development of human rights.”

Citatet ovan är hämtat från EU:s utrikesservice. I svallvågorna efter terrordådet mot Charlie Hebdo finns olika politiska utspel. Ett av de tydligaste och mer populistiska är att Nationella Frontens ledare Marine Le Pen nu kräver en folkomröstning om att återinföra dödsstraffet. Politiskt är utspelet en win-win för henne (sedan kan man tycka vad man vill om det osmakliga i utspelet).

Eftersom dödsstraff är emot EU:s fördrag kan inte Frankrike genomföra en lagstiftning om dödsstraff utan mycket allvarliga konsekvenser. Eftersom Le Pens uttalade mål är att förstöra hela EU (någon annan gång kommer jag gå in på konsekvenserna av en sådan utveckling, låt mig bara säga att jag är helt övertygad om att det kommer att sluta väldigt illa både för europeisk ekonomi, för fred och säkerhetsläget i vårt närområde) så ligger konsekvenserna i hennes intresse (för att inte tala om andra regionala aktörer).

Nu ska jag understryka att jag inte är jurist utan analyserar politik, det finns säkert läsare som kan bidra med mer här, så ha det i åtanke när du läser inlägget.

Men min bedömning är att Frankrike skulle behöva skrota både Europakonventionen för mänskliga rättigheter (samtliga EU-medlemmar har ratificerat det sjätte protokollet) och lämna EU, vilket med tanke på historien är ett likhetstecken att EU upphör att existera som vi känner det.

Enda gången som Europakonventionen godkänner dödsstraff är en krigssituation. Så här svarade EU-kommissionen på en fråga kring dödsstraffet från Ashley Mote (UKIP) 2008 (vad jag vet lär inte rättsläget ha ändrats):

”In relation to Article 2 of the Charter, ‘Right to life’, the explanations quote in particular Article 2(2) of the European Convention for the Protection of Human Rights and Fundamental Freedoms (ECHR), which states that ‘Deprivation of life shall not be regarded as inflicted in contravention of this article when it results from the use of force which is no more than absolutely necessary: (a) in defence of any person from unlawful violence; (b) in order to effect a lawful arrest or to prevent the escape of a person lawfully detained; (c) in action lawfully taken for the purpose of quelling a riot or insurrection’.

They also quote Article 2 of Protocol No 6 to the ECHR, according to which ‘A State may make provision in its law for the death penalty in respect of acts committed in time of war or of imminent threat of war; such penalty shall be applied only in the instances laid down in the law and in accordance with its provisions’.

Neither these references to the Charter nor even Article 2 itself have the effect of allowing the death penalty to be reintroduced in Europe.

It is worth noting that Protocol No 13 to the ECHR is in fact intended to abolish the death penalty in all circumstances, even in time of war or of imminent threat of war.”

EU har också en högprofilerad politisk agenda att arbeta emot dödsstraff i världen. EU:s utrikesservice skriver på sin hemsida:

”The European Union holds a strong and principled position against the death penalty; its abolition is a key objective for the Union’s human rights policy. Abolition is, of course, also a pre-condition for entry into the Union.

Indeed, the EU is the leading institutional actor and largest donor to the fight against the death penalty.”

Och blir det inte en folkomröstning så kan Le Pen skylla på att EU satt stopp. En Win-Win.

Så när du läser om Le Pens utspel, ha då i åtanke att målet är inte att få till den primitiva hämnden öga-för-öga gentemot förrövarna utan att faktiskt rasera Europa som vi känner det.

(PO)

Sunde får inte, men Svartholm Warg går bra…

Efter inlägget om Besättningen som får Piratpartiet att kapa nya mandat så dök det upp lite frågor kring valregler. Under gårdagen fick jag tackförnämlig hjälp av Sara Ahnborg på Europaparlamentet att reda ut frågeställningarna.

Får man kandidera om man sitter fängelse?

De gemensamma valreglerna sätter inte stopp för det, utan den frågan avgörs av varje enskilt land. Här kan alltså två medlemsstater ha helt olika regler. I Sverige, när det gäller Europaparlamentsvalet, finns det ingen begränsning vad beträffande fängelsestraff. Det innebär att, som jag föreslog i blogginlägget, det är möjligt för Gottfrid Svartholm Warg att kandidera, trots att han kommer att skaka galler under valet.

Kan man kandidera i flera länder?

En annan frågeställning som dök upp är huruvida man kandidera i olika länder samtidigt. Den andre Pirate Baygrundaren, Peter Sunde, står på listan för finländska Piratpartiet, kan han kandidera i Sverige också? Svaret är nej, det går bara att kandidera i ett land åt gången. Det regleras i RÅDETS DIREKTIV av den 6 december 1993  (93/109/EG) och Artikel 4:

1. Väljare skall utöva sin rösträtt antingen i bosättningsstaten eller i hemstaten. Ingen får rösta mer än en gång vid samma val.

2. Ingen får kandidera i mer än en medlemsstat vid samma val.

Ett halvvågat förslag från Eubloggen som skulle kunna göra att Sunde kan kandidera i flera länder

Nästa Europaparlament, det som väljs 2014, får en ännu tyngre maktroll. I enlighet med Lissabonfördraget ska medlemsstaterna ta hänsyn till valresultatet när nästa ordförande för EU-kommissionen ska föreslås. Medlemsstaterna måste också föreslå en kandidat med kvalificerad majoritet i rådet, som sedan måste nå en majoritet i omröstningen i Europaparlamentet. Europaparlamentet kan alltså för första gången säga nej till kommissionens ordförande utan att fälla kommissionen som helhet.

Ett problem som Europaparlamentsvalet har är att det är 28 olika val i 28 olika länder utan en gemensam valdebatt eller känsla för kammarens gemensamma utmaningar. Det finns också demokratikritik mot att för mycket sker i slutna processer. Ett förslag som skulle göra valrörelsen mer intressant, och mer övergripande över hela EU, är om de som var kandidater till kommissionens ordförande måste toppa valsedlar för säg minst en fjärdedel av medlemsstaterna (samma regel som att bilda partigrupp i Europaparlamentet).

Då skulle också det kunna ske gemensamma valdebatter där toppnamnen kunde mötas och diskutera vilket EU de vill ha i framtiden. Sedan efter valet skulle medlemsländerna föreslå med kvalificerad majoritet och Europaparlamentet godkänna eller underkänna med vanlig majoritet. Men då skulle den nyvalde kommissionsordförande vara en välkänd europeisk politisk figur, som blivit belyst av kritisk journalistik, debatter med motståndare och passerat genom väljarens nålsöga – så väl som genom medlemsstaternas realpolitik och en majoritet av parlamentet.

I ett sådant scenario skulle Peter Sunde kunna ha varit piratrörelsens förslag till kommissionens ordförande och toppat listorna i Sverige, Finland, Österrike, Tyskland, Kroatien, Spanien, Tjeckien och Belgien…

(PO)

EU-flagga i London-OS 2012?

Genom Lissabonfördragets artikel 165 ska EU utveckla kompetens på sportområdet. En sportpolicy är på gång och Eubloggen har bland annat tagit upp att EU-kommissionen bland annat gett sig på sporträttigheterna i TV. 2008 lekte vi också med en alternativ medaljliga, som tröst när det var ont om svenska medaljer.

Sport berör och debatten om vad EU vill med idrott har nu börjat på allvar. En del i den debatten är till exempel att  Unga Federalisters ordförande i Frankrike lanserar förslaget, i ett brev till nättidningen Euractiv, att alla EU-länder, vid sidan av den nationella flaggan ska ha EU-flaggan vid inmarschen i London-OS. Dessutom ska OS-deltagarna ha ett EU-märke på dräkterna.

Jean-Guy Giraud skriver att förslaget inte direkt skulle ruinera EU-budgeten ”men skulle betyda betydligt mer för det europeiska medborgarskapet än många andra tidigare dyra kommunikationssatsningar”.

EU-kommissionen håller på att ta fram det första sportprogrammet någonsin, en begränsad version väntas tas i bruk 2012 men fullt ut från 2014. I förra månaden kom kommissionen med ett första meddelande där man pekar ut en lång frågeställningar som till exempel:

• Förbättra säkerhetskraven och säkerhetsrutinerna vid internationella idrottsevenemang.
• Utveckla standarder för tillgänglighet när det gäller idrottsorganisationer, idrottsverksamhet, idrottsevenemang och idrottsplatser.
• Främja kvinnors möjligheter att få chefsbefattningar på idrottsområdet.

• Idrottsorganisationerna bör utveckla mekanismer för kollektiv försäljning av medierättigheter för att se till att intäkterna omfördelas i tillräcklig utsträckning.
• Se över de immateriella rättigheterna inom idrott.
• Utbyta information om olika möjligheter att finansiera idrott, för att öka insynen och hållbarheten.
• Övervaka tillämpningen av lagstiftningen om statligt stöd på idrottsområdet.
• Utnyttja möjligheterna att stödja idrott genom strukturfonderna.
• Försöka ta fram jämförbara statistiska uppgifter om idrott i alla EU-länder.

• Överväga att vidta åtgärder i fråga om idrottsagenters verksamhet.
• Uppmuntra arbetsmarknadens parter och idrottsorganisationer till att på EU-nivå inleda en arbetsmarknadsdialog som omfattar idrotts- och fritidssektorn.

Det är inga direkta småfrågor det handlar om alltså. Räkna med att en hel del av detta kommer att diskuteras av idrottsrörelsen det kommande året, bland annat på Riksidrottsmötet i Uppsala i maj (som hålls på UKK typ två spjutkast från mitt hem). Men EU-flaggor vid inmarschen vid OS 2012, det får nog federalister som Giraud fortsätta att drömma om.

(PO)

Svårt att påverka länder som redan är med i klubben

Den gångna veckan har sett tre exempel på varför EU:s makt och inflytande att främja demokrati, öppenhet och minoritetsrättigheter är större på länder som inte är med i Unionen än medlemsländer.

Men låt oss först börja i ett antagande, EU har vissa värderingar som betraktas som kärnvärden och det är mer än fina ord. I inledningen av Lissabonfördraget slås mänsklig värdighet, frihet, demokrati, jämställdhet, rättstatsprincip och respekten för mänskliga rättigheter. Dessutom finns formuleringar om att EU ska bekämpa diskriminering. Det här är tänkt att vara gemensamma för alla medlemsländer, och blivande medlemsländer.

När jag var korrespondent i Bryssel blev Rumänien och Bulgarien medlemmar i EU. Det blev min första upplevelse av en debatt som handlar om när är det lättast att påverka ett land. Ganska snart efter inträdet blev det uppenbart för alla, särskilt i Bryssels presskår och för en frustrerad EU-kommission, att åtgärderna mot korruption inte varit tillräckligt. Detta visste man om vid inträdet och för att sätta press på att något verkligen skulle hända gör EU-kommissionen uppföljande rapporter varje halvår med krav på vad som ska hända kommande år.

Den senaste rapporten från i juli konstaterade följande:

Medan Bulgarien har gått in för reformarbetet och uppnått viktiga resultat framgår det av rapporten att Rumänien har sackat efter och uppvisar stora brister i sina ansträngningar. I båda länderna behöver ledningen för rättsväsendet ta större ansvar för att främja reformerna.

Den allmänna bilden i Bryssel under andra halvåret 2007 när jag var på plats var att tempot i reformerna var högre när medlemskapet var moroten. Men när man var väl var medlem var intresset i Bukarest och Sofia inte lika stort.

Den gångna veckan har jag fått tre påminnelser om insikten att det är lättare att få ett land att anamma EU:s värderingar när det knackar på dörren för att komma in än när det väl har slagit sig ned i vardagsrummet.

Påminnelse 1, Litauen:

20-årsjubileumet om de tappra litauernas demonstrationer som ledde till självständighet har förmörkats av att parlamentet Seimas väntas att rösta om ett lagförslag om att ändra lagen om förvaltningsbrott för att införa böter på uppemot 25 000 kronor för ”offentligt främjande av homosexuella relationer”.  I praktiken skulle nästan alla skildringar, information om eller offentliga uttryck för homosexualitet kriminaliseras. Litauen har tidigare antagit lagen om skydd av minderåriga mot skadlig påverkan av offentlig information, prideparader har försök stoppats av lokala myndigheter och flera ledande politiker har haft hatfyllda uttalanden. Europaparlamentet röstade i veckan för en resolution i veckan där man uppmanade Seimas stoppa lagförslaget om förvaltningsbrott och att EU-kommissionen ska arbeta en färdplan mot homofobin. Det ska tilläggas att det finns starka kritiker i Litauen också, som presidenten, tidigare EU-kommissionären, Dalia Grybauskaitė.

Påminnelse 2, Ungern:

Ungerns nya medielagar som gör att den statliga kontrollen över medierna stärkts kraftigt utreds av EU-kommissionen. Ungerns nya lag omfattar även alla medier som verkar i Ungern, även utländska medier. Vilket då skulle även påverka svenska journalister som rapporterar från Budapest. Dessutom ska bloggare registreras (ni kanske minns nyhetsankan om den estniska Europaparlamentsledamoten som i ett initiativbetänkande tänkte ungefär likadant…) och ett medieråd vara smakdomare – första ärendet rapporterar SVD blev radiostationen Tilos Rádió ”som spelat en gammal låt med gangsta-rapparen Ice-T”. Könsorden och svordomarna var för många.

När premiärministern Viktor Orban besökte Europaparlamentet demonstrerade flera ledamöter med munkavlar. Svenska EU-ministern Birgitta Ohlsson (FP) har också kritiserat Ungerns medielag under ett besök nyligen i landet. Men bland stats- och regeringscheferna har det varit påfallande tyst, trots att de flesta annars är överens om att fria medier är en grundförutsättning för demokrati och frihet.

När det gäller Ungern och Litauen så tror jag att dessa länder hade haft det svårt att bli godkända medlemsländer med medielagen i Ungern och om Litauen röstar igenom den nya förvaltningslagen. Lagstiftningarna hade fått ögonen på sig tidigt i förhandlingarna med kommissionen. Opinionsarbete i medlemsländerna hade tvingat regeringscheferna att agera och Europaparlamentet hade varit utposten som sista garant för att inte släppa in ett medlemsland som bryter mot fördragets grundläggande värderingar.

Påminnelse 3, Serbien:

I onsdags godkände Europaparlamentet ett stabiliserings- och associeringsavtal. Serbien ansökte om EU-medlemskap i slutet av 2009 och avtalet är ett steg mot det målet. Avtalet handlar om handel och pekar i riktningen mot ett medlemskap i EU. För att träda i kraft behöver förutom Europaparlamentet samtliga medlemsländer ratificiera avtalet. Serbiens resa mot ett öppet och demokratiskt land där man gör upp med den svarta 90-talshistorien och förhållandet med Kosovo har påbörjats. Drömmen om att ta plats i den europeiska klubben är fungerande morot för att fortsätta arbetet.

Litauen, Ungern och Serbien gör var och en men framför allt tillsammans påminnelsen om att det är lättare att påverka ett land som vill komma med i EU än en ett land som kommit med.

(PO)

Åland ställer krav för att godkänna Lissabonfördraget

Åland, som har ett eget parlament och en särställning i sitt EU-medlemskap (bl a gällande tax free-handel) ställer krav på Finlands regering för att ratificera Lissabonfördraget.

Åland kräver bland annat på sikt en reserverad plats i Europaparlamentet och rätt att delta i medlemsstaternas rådsmöten. Dessutom vill man ha en bevakande roll i att subsidiaritetprincipen efterlevs.

Det viktigaste kravet, som även verkar vinna gehör hos den den ansvariga finländska ministern Astrid Thors (sfp), är att Åland ska ha rätt att föra sin egen talan inför EU. Detta kommer nu troligtvis att skrivas in i Ålands självstyrelselag.

Finlands riksdag kan godkänna Lissabonfördraget utan Åland, men hamnar då i en besvärlig situation där Ålands roll i EU inte är klarlagt. Det åländska parlamentet verkar dock ha en positiv grundinställning till fördraget: ”Vår ledstjärna ska vara att vi ska kunna säga ja” understryker Britt Lundberg (c)

(BH)

Georgien (9): EU som väntat oenigt

Utrikesministermötet i Bryssel blev som väntat en oenig historia. Den ryska realpolitiska kalkylen att det tar tid för 27 stämmor att sjunga i takt var korrekt.

EU:s ministrar var enig om att skicka övervakare från konflikten. Fredsbevarande trupp måste ske under FN-flagg, här lär Ryssland blockera frågan i säkerhetsrådet. När det gäller tonfallet gentemot Ryssland är det kvartetten Polen-Estland-Lettland-Litauen som trycker på för ett tuffare språkbruk och hårdare tag. Länderna är kritiska till att eldupphöret saknar hänvisningar till Georgiens territoriella integritet. Dessutom uppmanar kvartetten Nato att ta emot Ukraina och Georgiens medlemskapsansökningar.

I det andra hörnet fanns framförallt Cypern, Italien och Tyskland som vill behålla en mer EU-neutralitet i konflikten och hålla kanalerna öppna till Moskva.

Samtidigt agerar ett allt mer nervöst Ukraina genom att begränsa rörelsefriheten för den ryska Svarta Havsflottan. USA har också Condolezza Rice på Tbilisibesök samt att amerikanerna kommer att låta sitt flyg och sin flotta leverera bistånd till Georgien. Konflikten i Georgien riskerar att bli farlig, ett misstag eller ett par misstag av nervösa militärer gör att den kan sprida sig.

Med de senaste rapporterna (och nu ska man komma ihåg att det första offret i ett krig är sanningen) om vad som kan vara etnisk rensning i Sydossetien samt att rysk trupp befinner sig på vägen mellan Gori och Tbilisi visar att Ryssland nu fortsätter att spela högt på europeisk oenighet och energiberoende. En klokare rysk taktik hade varit att stanna i Gori och se till att paramilitära styrkor inte hämnas på etniska georgier i Sydossetien. Ryssland tycks här ha felkalkylerat eller inte ha riktigt kontroll över de sina. Ju mer spänningen fortsätter desto större är risken för Moskva att EU-27 lyckas få samstämmig ton, även om det är ännu långt innan det blir en konsert…

Vi kan bara spekulera i om EU hade agerat annorlunda eller fortare med Lissabonfördraget på plats, där det är tänkt att EU ska ha en permanent president och en utrikesrepresentant. Min personliga gissning är att det inte hade varit så stor skillnad, i slutändan handlar utrikespolitiken mycket om nationella intressen – och det går före gemenskapen både idag och i framtiden.

Läs mer om utvecklingen på bland annat SvD, SvD, DN, Carl Bildts blogg, Reuters, GP, Sydsvenskan, Nyhetskanalen, BBC och så har BBC föredömligt samlat nyckeluttalanden från aktörerna här.

(PO)

Danmark ställer in folkomröstning

Anders Fogh Rasmusen meddelade på torsdagen att Danmark ställer in sin planerade folkomröstning om de danska undantagen i Lissabonfödraget.  Detta som en följd av det irländska nejet till fördraget den 12 juni. Omröstningen, som var planerad till hösten, kommer nu istället att hållas tidigast 2009.

Enligt en nygjord undersökning publicerad i Jyllandsposten är en majoritet av danskarna emot de fortsatta undantagen som gäller euron, försvarssamarbete, rättssamarbete och europeiskt medborgarskap. Fortsatt är dock det högerpopulistiska Dansk Folkepartis väljare för att behålla undantagsreglerna.

(BH)

Svensk-dansk kommissionär 2009?

Frankrikes president Sarkozy har som EU-ordförande skickat ut en testballong när det gäller antalet kommissionärer. Eftersom vi nog kan utesluta att Lissabonfördraget är på plats tills den nya kommissionen ska tillträda så är det Nicefördraget som gäller. Nicefördraget är dubbeltydigt, dels att varje nationalitet ska vara representerad men också att när EU har 27 medlemsländer så ska det vara färre kommissionärer än medlemsländer, ingen lätt nöt att knäcka.

Franska diplomatiska källor har uppgett för den tyska tidningen Die Welt att Frankrike överväger att lansera förslaget att länder med likartad kultur och språk ska dela på en kommissionär. Sverige och Danmark skulle få komma överens om en, Beneluxländerna skulle ha en gemensam (för inte tänker väl sig Frankrike att bli representerad av vallonsk belgare?), Storbritannien och Irland skulle dela på en, Tjeckien och Slovakien skulle återigen gå samman och Tyskland och Österrike skulle också gå ihop.

Troligtvis blir det inte mer än en testballong, Österrikes utrikesminister Ursula Plassnik var måttligt road över utsikterna av en anschluss med Tyskland och säger till österrisk press som EUobserver citerar: ”Idén om kombi-kommissionärer eller hälften-hälften kommissionärer är inte ens ett dåligt sommarskämt.”

Utspelet har ännu inte nått svenska medier och jag har hittills inte sett några svenska reaktioner, men jag  gissar att det nog från svenskt håll är kalla handen.

PS Eubloggen förutspådde att rubrikmakarna skulle få ett roligt franskt ordförandeskap när Sarkozy gör olika typer av utspel, direkt eller indirekt. Den första månaden har definitivt förväntningarna infriats.

(PO)

Italien blev 23:e land att skriva på fördraget

Idag ratificerade även det italienska underhuset Lissabonfördraget. I förra veckan var det senaten som godkände fördraget, röstningen i underhuset var enhälligt rapporterar BBC. Därmed är det bara Irland (röstat nej i folkomröstningen) samt Tjeckien, Polen och Sverige som inte godkänt fördraget.

(PO)

Irländarna säger nej till att rösta igen

Sju av tio irländarna vill inte folkomrösta igen om Lissabonfördraget, det visar en opinionsundersökning som citeras i flera internationella medier. Det är företaget Red C som gjort det på uppdrag av EU-kritiska tankesmedjan Open Europe i London. Undersökningen gjordes kort efter Sarkozys irlandsbesök (som i flera medier beskrivs som en väldigt lyckad charmoffensiv).

Undersökningen visar också att 67 procent av de tillfrågade höll med om påståendet ”politiker i Europa respekterar inte Irlands nejröst” samt 61 procent höll inte med om påståendet att ”om alla andra 26 länder skriver på fördraget i sina parlamentet så kommer Irland behöva ändra sig och stödja fördraget.”

(PO)