Det tog ett år, men sen fick Wilders rätt om extremhögergruppen

EUbloggens läsare från fjolåret fick följa med i turerna och spekulationerna om bildningsprocesserna av grupperna till höger om den europeiska högern. Då var den stora nyheten i slutändan att Le Pen & Wilders misslyckades, men Wilders spådde att gruppen skulle bildas under året. Det blev inte 2014, men det tog ett år. Nu är ”Nationernas och friheternas Europa” här, gruppens officiella svenska förkortning är ENF. I en ledare på Hela Hälsingland skriver jag mer om gruppen, vilka som ingår, och vad det betyder (pengar & politik). Utöver det har reaktionerna varit starka på gruppens bildande:

Annonser

Sverigedemokraterna & Ukraina

Skärmavbild 2015-01-14 kl. 22.42.40

Det är minst sagt ett intressant dygn som varit och ett intressant dygn som väntar när det gäller Sverigedemokraternas politik i österled och då framför allt när det gäller Ukraina.

RIKSDAGSDEBATTEN

Vi börjar med att jag var nära att köra i diket på väg hem från Folk och Försvars rikskonferens i Sälen av ren förvåning.

Jag slår precis på radion när Annie Lööf (C) och Mattias Karlsson (SD) har en replikväxling i riksdagens partiledardebatt om hur Sverigedemokraterna röstar i Europaparlamentet, där SD i praktisk voteringshandling är Putins bästa vän i Norden enligt EUbloggens Rysslands-Index för EU-skeptiska partier. De diskuterar alltså EUbloggen i partiledardebatten.

Därefter följde även Göran Hägglund (KD) upp ämnet. Och att partiledarna läst EUbloggen bekräftas av Hägglund på twitter:

Eftersom Riksdagens hemsida just nu i alla fall beter sig lite muppigt får ni tidskoderna här för att skrolla fram det själv (inbäddning fungerade inte, inga direktlänkar till anföranden fungerar). Stenografiprotokollet ligger heller inte ut än.

ca 1.52.50 Annie Lööf tar upp SD:s voteringar i Europaparlamentet.

1:54:40 Mattias Karlsson, tf partiledare i SD svarar (jag har bara snabbt skrivit ned det i svaret som berör röstningarna i Europaparlamentet i sak, jag har skalat bort övrigt ) så här :

– Sverigedemokraterna har varit väldigt tydliga här i riksdagen med att fördöma det ryska beteendet mot sina grannländer, ryska annekteringen mot Krim och många andra frågor. Därför är det djupt oseriöst att utmåla oss Putins lakejer. Däremot har vi olika syn på östutvidgningen och annat mellan Sverigedemokraterna och Centerpartiet. Många av de här omröstningarna som Annie Lööf nämner handlar just om att det finns skrivningar om att uttrycka sig positiv att snabba på östutvidgningen, om associationsavtal att snabba processen att ytterligare länder ska släppas in i Europeiska Unionen med följden att Sveriges inflytande minskar ytterligare, att kostnaderna för svenska skattebetalarna ökar ännu mer.

Här har Mattias Karlsson fel menar både jag och många andra på den avgörande punkten. Det handlar om associationsavtalen. Associationsavtalen ska inte blandas ihop med medlemskap i EU. Frågan om ett eventuellt medlemskap i Ukraina ligger minst 20 år framåt i tiden, om ens någonsin och det kommer att bli en lång process där Sverigedemokraterna har gott om tid att rösta nej många gånger om man vill.

Ukraina är idag inte ens i närheten av att bli kandidatland, därefter ska Köpenhamnskriterierna uppfyllas, och sen ska alla godkänna det igen. Därefter medlemsförhandlingar, och nytt godkännande.

SD har alltså en stor mängd voteringar i Riksdag/EU-nämnd samt Europaparlamentet på sig att säga nej de kommande decennierna. Att säga nej nu stärker bara Rysslands kortsiktiga mål och gör ingen skillnad i Sverigedemokraternas långsiktiga mål.

Eftersom det tycks råda viss osäkerhet inom Sverigedemokraterna hur den slingriga vägen till medlemskap går till så länkar jag här till Riksdagens EU-upplysning

Associationsavtalen nu handlar om att stödja Ukraina och att bidra till att landet kan välja den väg som man önskar, att gå västerut istället för att bli en klientstat till Moskva. Den mest Rysslands-kritiske EU-skeptikern Jussi Halla-Aho uttrycker sig rakt – Ukraina ska inte hamna i rysk inflytelsesfär, medan SD i tidigare riksdagsdebatt sagt att Ukraina inte ska hamna i EU:s inflytelsesfär.

ca 2:10:39 Göran Hägglund tar upp röstningarna i Europaparlamentet igen i sin fråga till Mattias Karlsson.

PÅ FOLK & FÖRSVAR I SÄLEN Här fick jag tillfälle att både att visa och närmare förklara EUbloggens Rysslands-index och intervjua två riksdagsledamöter i Sverigedemokraterna, partiets säkerhetspolitiske talesman Björn Söder och dess försvarspolitiske talesman Mikael Jansson. Jag återkommer till dessa intervjuer när jag hunnit skriva ut dom och kvitterat att vi har förstått varandra. Så mycket kan jag säga nu är att min bild är att i dessa samtal fanns en vilja att börja problematisera hur man agerat och agerar framåt som rymde långt mer än den linje som Mattias Karlsson hade i debatten (och som partiet framfört i andra sammanhang). Man kan säga att det ligger i linje med svaren från partiets MEP Peter Lundgren.

SAMTIDIGT I BRYSSEL

När jag träffade MEP Kristina Winberg i Bryssel i oktober sade hon att det var en nyhet för henne att EFDD-gruppens litauer röstade helt annorlunda jämfört med Sverigedemokraterna.

Nu har har de uppenbart pratat med varandra för tillsammans har de skrivit EFDD-gruppens resolutionsförslag i en Ukraina-omröstning som kommer upp i morgon, där man dessutom passar på att damma till Ryssland för kränkningarna i Östersjön av bara farten. Man kan fördjupa och dissekera resolutionsinnehållet, men efter fyra timmars sömn i natt nöjer jag mig med att konstatera att den gjorts.

Jag tolkar att det vi ser är en början på att försöka ompositionera sig i Rysslands-indexet (vilket ni också kommer att se tydligare när jag skrivit ut intervjuerna) och att partiet närmar sig insikten att säga en sak i Sverige men agera annorlunda i Bryssel inte är särskilt hållbart i längden (alla fall inte om en bloggare matar på excelfilen efter varje votering och ställer frågor) för Nykarolinerna i relation till Putinisterna i partiet.

Men morgondagens votering är ännu mer spännande än så. Utifrån det jag har sett så kommer det eventuellt att lyftas in en uppmaning i resolutionen att EU:s ministerråd ska terroriststämpla den ryska invasionens fikonlöv, dvs Donetsk & Luhansk så kallade folkrepubliker. Jag har fått bekräftat att ECR lyft in det i sitt resolutionsförslag (vilket inte EFDD har gjort).

Sedan har en ALDE MEP twittrat om det vilket har retweetats av partigruppen, vilket kan vara en indikation även om jag inte fått det bekräftat.

Dessutom har Ukrainas president på twitter sagt att talmannen Martin Schulz (som är socialdemokrat) lovat att lyfta in det i omröstningen. Lite spekulativt så verkar det som om det skulle kunna komma med.

TILLÄGG: Det kom inte med. Läs mer här.

Min gissning utifrån detta, beroende på vad som kommer in i slutdokumentet, är att Peter Lundgren och Kristina Winberg avstår från att rösta (istället för att rösta nej) eller röstar ja men lägger en röstförklaring där man berättar vad i ja-rösten man egentligen inte gillade istället för att trycka på nej.

Men som sagt var, Europaparlamentet är lite som en hockeymatch, allt kan hända och svänga. Men i morgon får vi se hur det går och jag återkommer med resultatet på voteringarna. Här är förresten tweetsen jag hänvisade till:

Malin Björk: ”Det måste vara Ukrainas eget val”

Malin Björk (V) Foto (C) European Union 2014 - EP

Malin Björk (V) Foto (C) European Union 2014 – EP

EUbloggen har gjort ett Rysslands-index på voteringar i Europaparlamentet där i första versionen sex partier ingår. Förutom UKIP och Front National även de fyra EU-kritiska partierna i Norden (som är Sverigedemokraterna, Sannfinländarna, Dansk Folkeparti och Vänsterpartiet). Indexet visar en tydlig delning mellan hur EU-kritiska partier resonerar i synen på en rad olika voteringar med direkt eller indirekt intresse för Ryssland. Skärmavbild 2015-01-01 kl. 22.13.53

Utifrån indexet har EUbloggen ställt frågor via e-post till samtliga nordiska partier. Malin Björk från Vänsterpartiet är det andra svaret som publiceras.  Björk har påfallande ofta gått emot partigruppslinjen aktivt och i flera omröstningar varit ensam om att rösta ja i hela GUE/NGL, vilket också är en skillnad jämfört med hennes företrädare Mikael Gustafsson.

Här kommer EUbloggens frågor och Malin Björks svar.

Generellt avviker du mycket (i sju av tolv fall) från GUE/NGL:s officiella linje, varför då?

 – Jag vill först understryka att GUE/NGL är en konfederal grupp, vilket innebär att varje enskilt parti alltid har rätt att rösta i enlighet med sin egen politik. Gruppens utskottsansvariga gör röstlistor för gruppen utifrån hur de själva avser att rösta, men varje GUE/NGL ledamot bestämmer själv hur hen röstar.

– När jag, och Vänsterpartiet, ser helheten i dessa frågor så kommer vi till en annan slutsats än GUE/NGL:s utskottsansvariga. Vi är t.ex. överens med GUE/NGL i kritiken av EU:s associationsavtal som kräver marknadsliberala strukturanpassningsprogram som kan få allvarliga sociala följder. Men varje enskilt land har självklart rätt att själv bestämma sin relation till EU.

– Om vi tar Ukraina som ett konkret exempel, så ville landets regering ha ett associationsavtal med EU. Det tänker inte jag rösta nej till. Det måste vara Ukrainas eget val. Dock anser jag att man borde ha låtit sina egna medborgare först ha fått ta ställning till en så viktig fråga, genom att ha organiserat en folkomröstning. Ukrainas regering valde att inte göra det.

– Det handlar också om Rysslands politik. I tydlig strid med folkrätten har Ryssland annekterat Krim. För detta finns inga ursäkter eller förmildrande omständigheter. Vänsterpartiet är mycket tydligt på den punkten.  Samtidigt understryker vi det som FN:s vice-generalsekreterare Jan Eliassons sagt; att det behövs en nedtrappning av hot, och en nedtrappning av det politiska språket för att skapa en miljö där vi kan starta en politisk process för att lösa konflikten.

– Utifrån helheten av detta resonemang valde jag att rösta ja till associationsavtalet med Ukraina (liksom till associationsavtalen med Georgien och Moldavien). I samtliga fall har jag också avgett röstförklaringar som tydliggör mina överväganden, liksom mina kritiska synpunkter.

I flera omröstningar har du varit ensam om att rösta JA i din grupp, hur har gruppledningen reagerat på att du avviker så ofta i de här omröstningarna?

 – Gruppledningen har inte reagerat alls. Detta eftersom gruppen är konfederal, och jag har rätten att rösta i enlighet med mitt eget partis linje. Se svar ovan. Några enstaka ledamöter i gruppen har frågat mig varför jag röstat på ett specifikt sätt, och då har jag förklarat det. Att vi kan ha olika analyser och slutsatser inom GUE/NGL-gruppen är inget märkligt.

Hur svårt har det varit för dig att besluta om hur du ska rösta i de här frågorna?

– Det har inte varit svårt. Jag har med utgångspunkt i Vänsterpartiets politik, tillsammans med mina medarbetare, resonerat kring fördelar och nackdelar i de aktuella resolutioner och därefter bestämt mig hur jag ska rösta.

Har du några reflektioner kring matrisen eller annat som du vill tillföra kring hur Vänsterpartiet eller andra partier röstar i dessa frågor.

– Jag tycker hela utgångspunkten där ”EU-kritiska” partier systematiskt sammanklumpas är märklig och problematisk, och att 20 år efter medlemskapet måste diskussionerna (och media…) börja problematisera och göra skillnad mellan olika EU kritik. Vänsterpartiet har intet gemensamt med t.ex. SD i politiska frågor.

– Vänsterpartiet är ett parti som står för demokrati, rättvisa, jämlikhet och internationell solidaritet. Vår EU-kritiska hållning har således helt andra utgångspunkter än de rasistiska, främlingsfientliga och nationalistiska värderingar som präglar SD och andra partier inom den europeiska extremhögern.

Skärmavbild 2015-01-06 kl. 12.05.00

(PO)

Läs svaren från Sannfinländarna, Dansk Folkeparti & Sverigedemokraterna, en engelsk version av Indexet finns också.

True Finns: ”We see Russia as a threat”

Jussi Halla-Aho Foto © European Union 2014 - EP

Jussi Halla-aho Photo © European Union 2014 – EP

EUbloggen has done an index (currently for six EU-skeptic parties, four from Nordic Countries and UKIP & FN) concerning European Parliamentary votes. Read about it here and how it is constructed (in Swedish, use Google Translate). The index shows that in votes with Russian interest the EU-sceptic parties are divided by their views about Russia. On one side parties like Front National, UKIP and Sweden Democrats are saying no in almost every vote. On the other side you have parties voting yes or in some degree abstain there votes because their views on Russia.

EUbloggen have done an email interview with MEP Jussi Halla-aho from True Finns (ECR-group). The True Finns have voted Yes in every vote, but one, in the twelve votes of the Index.

Sweden Democrats argues that a Yes to Association Agreement is a Yes of EU-enlargement of Ukraine, Georgia and Moldavia, do you agree?

– I disagree. Ukraine, Georgia and Moldova do not meet or even approach the criteria for membership. The decisions taken by the parliament aim to lessen the economic dependence of Ukraine from Russia and thereby strengthen the democratic process in that country. We see Russia as a threat to European security and values and think it is strategically necessary to remove countries like Ukraine from the ”grey zone” and Russian sphere of influence.

 True Finns are former member of EFD (today renamed EFDD), how do you view UKIP:s politics concerning Russia?

– We think it is very unfortunate. We share UKIP’s views concerning the negative impact of the EU on nation states, but we do not see the Putinesque authoritarianism as an attractive alternative.

SD and UKIP have 100 per cent voting, there are speculations that SD is forced to vote as UKIP in these votes, from your experience is that a likely or unlikely speculation?

– I think it is a possibility. On the other hand, the Five Star Movement MEP’s are very pro-immigration and usually vote differently from other members of the EFDD when it comes to asylum questions. Thus, UKIP does not seem to be able to control other delegations within the EFDD.

And Jussi Halla-aho also wanted to add this remark…

– Nationalism may mean very different things in different countries. France and Britain are former empires, and for FN and UKIP ”nationalism” may be closer to chauvinism rather than strict opposition to any form of imperialism, as it is in our case. 

– They may see Putin’s Russia as a welcome counter-weight to American influence and monopolar world order. That is, a new cold war and balance of power would also strengthen their own position in global politics.

– To us, nationalism is less self-centered and means general respect for ALL nation states and a general rejection of hierarchical relationship between nations, big and small.

(PO)

Skärmavbild 2015-01-04 kl. 18.40.44

For mainly my Swedish readers:

Jussi Halla-aho stated recently (link in Swedish) about the similarities between Sweden Democrates and True Finns on immigration following; ”In Sweden the True Finns would be a Naziparty, while the Sweden Democrats would not make any reaction at all in Finland. We have the same line concerning immigration.”

This quote underlines the similarities between the parties but also the difference in voting in European Parliament.

Polack räddade EFDD

Iwaszkiewicz räddar EFDD  Foto © European Union 2014 - EP

Iwaszkiewicz räddar EFDD Foto © European Union 2014 – EP

Enligt vad EUbloggen erfar så återuppstår EFDD tack vare en polack från KNP-partiet. Robert Jaroslaw Iwaszkiewicz kommer att gå med i gruppen som därmed får parlamentariker från sju länder. Därmed kan gruppledaren Nigel Farage och UKIP andas ut ett tag till.

KNP:s partiledare är Korwin-Mikke som gjort sig känd med Hitlervänliga-uttalanden och att han tycker att kommissionsbyggnaden ska göras om till bordell. Det troliga är att Iwaszkiewicz tröttnat på den kontroversielle Korwin-Mikke och lämnar partiet som fick 4 MEP i valet.

TILLÄGG 22:45: Dock verkar Iwaszkiewicz inte helt fläckfri själv från korkade uttalanden. Huffington Post citerar en intervju där hustrumisshandel försvaras, ”att slå sin fru tar ner dom på jorden…”

David Coburn från UKIP twittrar också om att ”We are back, but not official yet”. Enligt vad EUbloggen (försöker också få det bekräftat) fått höra så är deadline idag kl 16 för att EFDD aldrig ska ha varit formellt upplöst.

Uppgifterna är nu bekräftade av EFDD att gruppen har värvat polacken till EFDD.

Därmed är också Sverigedemokraterna tillbaka i värmen med både pengar och talartid.

TILLÄGG 18:45: Det verkar som om uppgifterna att EFDD aldrig upphörde att existera är felaktiga. På pressbriefingen i Strasbourg idag gav parlamentets talesperson Jaume Duch beskedet att gruppen behöver återskapas från början.

– Bland annat behöver gruppen presentera namnteckningar från samtliga medlemmar. Vi får vänta och se när signaturerna kommer in och om allt är i sin ordning, det kan ta en dag eller två, sade Duch på pressträffen.

Klicka på bilden för att se pressbriefingen (spola fram till ca 18 minuter).

Klicka på bilden för att se pressbriefingen (spola fram till ca 18 minuter).

Räkna med att Farage & EFDD kommer att göra allt för att se till att hinna med att få gruppen formellt i ordning till omröstningen av EU-kommissionen. Omröstningen är planerad till på onsdag och utan grupp i debatten får Farage ingen framträdande roll utan blir en av alla grupplösa istället för en gruppledares upphöjda position och talartid.

Om EFDD skulle snubbla i någon formalitet längs vägen kommer man att lägga skulden på talmannen Martin Schulz som mannen som lägger hinder på vägen och att ”federalisterna vill tysta kritikerna”. Räkna med ett präktigt praktgräl om så blir fallet.

TILLÄGG Tisdag 21:a oktober 15:45: EFDD (II) är i skrivande stund tre kvartar gammal. Parlamentets presstalesman har tillkännagivit att alla namnteckningar har kommit in.

Om formaliteten att gruppen upphörde att fungera och nu formellt skapas på nytt medför några budgetkonsekvenser för EFDD känner inte EUbloggen inte till i nuläget.

Läs merEFDD gör drag på måndag och Sverigedemokraterna grupplösa.

(PO)

Kommer ett drag från UKIP på måndag?

Blev uppmärksammad av Will Bates, en UKIP-supporter, på twitter på en intervju med UKIP-MEP David Coburn i BBC som är anmärkningsvärd på flera sätt.

Coburn uttrycker stort självförtroende att den kraschade EFDD-gruppen återuppstår redan nu på måndag.

– It will be business as usual on Monday, säger Coburn som berättar i intervjun att man pratar med många som vill gå med i gruppen, men att man måste också kolla av de som är/var i gruppen att man är bekväm med den man tar in för att EFDD ska resa sig som Fågel Fenix. Först när Coburn blir pressad förnekar han att man talar med Le Pens Front National eftersom Nigel Farage har sagt det glasklart enligt BBC-programledaren.

Eftersom Coburn i intervjun lyfter upp gruppens betydelse så starkt så men också försöker släta över att vem man än tar in så kommer det att vara kontroversiellt så är det lätt att misstänka att det är samtal med någon/några i Le Pens EAF-gäng.

I praktiken handlar det då om tre partier, där särskilt Vlaams Belang och FPÖ är troligen mer känsliga i än PVV i brittiska ögon (även om Wilders vurm för Le Pen har raljerats av britterna. Jag har valt bort Lega Nord eftersom det redan finns italienare i EFDD):

ÖSTERRIKE: Frihetspartiet (FPÖ) 4 ledamöter

BELGIEN: Vlaams Belang 1 ledamot

NEDERLÄNDERNA: Frihetspartiet (PVV) 4 ledamöter

…den eller dom läggs då till övriga kvarvarande sex nationer i EFDD…

FRANRIKE: Avhoppare från Front National, Joëlle Bergeron, 1 ledamot

ITALIEN: M5S, 17 ledamöter

LITAUEN: Lag & Rättvisa (Tvarka ir teisingumas) 2 ledamöter.

STORBRITANNIEN: UKIP 24 ledamöter

SVERIGE: Sverigedemokraterna 2 ledamöter

TJECKIEN: SSO 1 ledamot

Kriteriet för grupp är ju minst 25 ledamöter från minst sju länder.

TILLÄGG måndag 8:40: The Guardian skriver om hur UKIP försökte få med sig Sonneborns satirparti Die Partei, men att Farage inte svarat när Sonneborn begärt att partigruppen skulle heta Sonneborns EFDD. Sonneborns parti är närmast att betraktas som en kulturinstallation och att UKIP tog kontakt visar graden av allvar.

Inom 24 timmar, eller låt oss säga 36 timmar i alla fall (eftersom det är Strasbourgvecka och ledamöterna kommer fram på kvällen och så ska de hinna snacka ihop sig och sen hålla pressträff kanske på tisdag morgon) så vet vi om Coburn har täckning eller inte för vad han sade i intervjun.

(PO)

Snabbguide till bråket kring utskottsplatserna

PETI sammanträder, men vem blir ordförande? Foto (C) Europeiska Unionen 2014 EP

PETI sammanträder. Foto (C) Europeiska Unionen 2014 EP

Vad har hänt? – Europaparlamentets utskott har haft sina konstituerande möten och valt ordföranden och vice ordföranden. Där valdes bland annat Cecilia Wikström (FP) till ordförande i PETI.

Vad bråkas det om, varför är en massa SD:are arga på twitter för det här? – Före valet trodde de flesta att EFDD – en högerpopulistisk EU-skeptisk grupp där Sverigedemokraterna, UKIP och Beppe Grillos M5S (som mer är att beskrivas som en mitten-, antiEU-, grön-, antietablissemangsproteströrelse) skulle få en ordförandeplats (den som Wikström nu fick) och fem olika viceordförande platser.

Varför trodde man det? – För att det är praxis i Europaparlamentet att fördela poster med hjälp av en matematisk modell som heter d´Hondt (och som gynnar stora grupper på smås bekostnad – jfr med proportionalitet) och det ger partigrupperna möjlighet att välja poster i en särskild ordning som bygger på partigruppens storlek. Efter att alla partigrupper gjort sina val så gick man till partigrupperna och fördelade bytet internt med de nationella partierna. Praxis är sedan att man röstar fram det som partigruppen fördelat, men det gjorde man inte den här gången.

Cecilia Wikström Foto (C) Europeiska Unionen 2014 EP

Cecilia Wikström Foto (C) Europeiska Unionen 2014 EP

Varför inte då? – Jo, de två största partigrupperna EPP (Moderater & Kristdemokrater) och S&D (Socialdemokraterna) valde att tillsammans med liberalerna i ALDE att stoppa EFDD just för att de är anti-EU, de ansåg sig inte ha tillräckligt med förtroende för att låta ledamöter från den partigrupp ta poster som kräver samarbete och förtroende. Därför stod det klart i slutet av förra veckan att man skulle följa d´Hondt i alla omröstningar utom i de fall där EFDD skulle få poster, då stoppade man istället in ledamöter från dessa tre partigrupper. Eftersom de tre partigrupperna har en så kraftigt majoritet så kunde de med lätthet rösta igenom ändringen. Det ska tilläggas att parlamentets utskott speglar majoritetsförhållanden i själva plenum.

Måste man inte följa d´Hondt? – Det finns inget konstitutionellt regelverk som säger att det måste bli så här, det är mer en praxis och ”gentlemen´s agreement” och en arbetsordning som en folkvald majoritet valt att göra på ett litet annat sätt.

Är det här unikt? – Inte särskilt om du tänker med ett svenskt lokalt perspektiv. Det är inte direkt sällsynt att det sker olika typer av valsamverkan i svenska kommuner när det gäller platsfördelning i kommunstyrelse och nämnder. Det används särskilt för att stänga ute partier som annars skulle kunna ha tagit plats, precis som det skett nu. I Europaparlamentet inträffade det i ett fall för fem år sedan. Dessutom är det inte bara EFDD som har drabbats av bortröstningar i år, även det tyska Euroskeptiska partiet AfD som är med i partigruppen ECR straffades ut av majoriteten i två fall, till bl a Vänsterpartiets stora glädje.

Ok, jag förstår att EFDD känner sig snuvade på godispåsen, och att Nigel Farage i UKIP tycker att det är mumma att få rasa ut i morgondagens tidningar över ”kupp och EU-krater”, men varför är svenska miljöpartister arga? – Framför allt av två skäl, för det första ser de med misstro mot att några stora partigrupper gör upp och kör över en liten minoritet (oavsett vad man tycker om minoriteten)  och att nästa gång kan det vara de Grönas tur. Dessutom tror jag att man fruktar fem långa maktlösa år om nu parlamentets största, näst största och fjärde största partigrupp ska göra upp om all politik i parlamentet. Det är nämligen svårare att få ihop en majoritet nu än före valet just för att extrema partier på kanterna minskar möjligheterna att nå majoritet, det tvingar mittenpartierna att göra upp för få ett handlingskraftigt parlament och där tappar andra som De Gröna möjligheter att få inflytande genom hoppande majoriteter. Läs mer om olika scenarior här för att skapa olika majoriteter i parlamentet.

Ok, om jag vill läsa mer om vad olika sidorna tycker i bråket? – Då rekommenderar jag Isabella Lövin (MP) och Gunnar Hökmark (M) för att få argumenten presenterade från ”hästens mun”.

(PO)

Tillägg: Inlägget har uppdaterats med information om AfD.

Det där med att räkna är inte lätt…

Jag som suttit och slitit mitt obefintliga hår i att försöka räkna gruppstorlekar (och få ordning på vem som gått vart och vad som krävs för olika partigrupper att kunna bildas) kunde inte låta bli att kosta på mig ett leende idag. Det är inte så lätt att räkna heller när man jobbar på Europaparlamentet…

Skärmavbild 2014-06-25 kl. 20.11.47

33 har retweetat det här, men ingen sett att antalet inte stämmer… Ok, jag erkänner – jag är supernörd som 1) ser det 2) tycker att det var lite roligt… (NI=grupplösa)

 

 

 

VEM GÖR UPP MED VEM? – Olika scenarion för samarbeten i Europaparlamentet

FOTO (C) Europeiska Unionen 2014

FOTO (C) Europeiska Unionen 2014

Innan vi går in på olika scenarion för samarbeten i Europaparlamentet 2014-2019 så ska några av skillnaderna jämfört med svensk politik understrykas.

Europaparlamentet vs Riksdagen

Europaparlamentet har inget kvittningssystem som svenska riksdagen. Den som inte är med på en omröstning förlorar sin röst ( i riksdagen kan majoritet behållas genom att frånvarande ledamöter kan kvittas ut mot varandra). En annan skillnad är att partidisciplinen är svagare i Europaparlamentet än i svenska riksdagen (även om i genomsnitt 9 av 10 följer partilinjen). En tredje skillnad är det inte finns någon fast blockpolitik utan det är sakorienterade och hoppande majoriteter, där man gärna samlar en så bred majoritet om det innebär att man kan sätta press på EU:s andra lagstiftande kammare (ministerrådet med medlemsländerna).

Enkel majoritet 

Det normala beslutsfattandet är att Europaparlamentet använder sig av en enkel majoritet (av de ledamöter som röstar), vilket sker i en lagstiftnings första läsning i Europaparlamentet. Det gör att det exakta antalet som behövs för att uppnå en majoritet kommer att variera beroende på hur många ledamöter befinner sig i sin stol och trycker på röstningsknappen. Parlamentet har 751 ledamöter vilket gör att den teoretiska magiska gränsen är 376 om alla är på plats. I genomsnitt är det ca 15 procent som är frånvarande vilket gör att ca 625-650 ledamöter på plats får anses som normalt. Alltså i praktiken ”bara” ca 315-325 röster.

Om vi räknar med ett bortfall på tio procent som röstar mot sin partilinje så tappar en majoritet sisådär 30-40 röster till. Man kan anta även motståndarsidan tappar några, men vanligtvis inte lika många. Därför behöver man komma upp i lite över 400 ledamöter på papperet i ett ”normal fall” om man inte vill gå in och ha väldigt nervösa och ovissa omröstningar.

Sajjad Karim FOTO (C) Europeiska Unionen 2014

Sajjad Karim ECR FOTO (C) Europeiska Unionen 2014

Absolut majoritet krävs i andra läsningen

I första läsningen är det inte nödvändigt att vinna stort, men ju fler som röstar för Europaparlamentets position desto starkare står parlamentet gentemot ministerrådet, vilket blir formellt viktigt i en andra läsning om ministerrådet och Europaparlamentet inte är överens. Om Europaparlamentet vill föreslå ändringar till rådets ståndpunkter från den första behandlingar så måste Europaparlamentets ändring antas av en absolut majoritet av parlamentets ledamöter. Det betyder i klartext att det måste vara minst 376 ledamöter på plats i kammaren som trycker på knappen vid varje ändringsförslag. Då börjar ni förstå att det blir svettigt…

Ett räkneexempel

Vi tar ”Grande Coalition+ALDE” som exempel. Socialdemokraterna, EPP (Moderater och Kristdemokrater) och ALDE (liberalerna med Folkpartiet och Centerpartiet) har på papperet 479 ledamöter vilket ser ut som en stabil majoritet. Med det här exemplet vill jag att visa att det kommer att behövas ett aktivt arbete för att säkerställa röstsegern, för om man bara kör på som vanligt blir det statistiskt en obehaglig överraskning…

Koalitionen är överens om att man vill trycka till rådet med ändringsförslag Y men har av olika skäl inte alls de övriga partigrupperna med sig (de kanske gillar rådets ståndpunkt, de kanske är allmänt anti-EU och trycker alltid nej eller så vill de lägga ned sina röster). Statistiskt sett så tappar S & EPP & ALDE då ca 7o ledamöter som inte är i salen under omröstningen (de kanske är sjuka, på en resa på något sidouppdrag, har nationellt uppdrag, prioriterade annat politiskt arbete på plats under sessionen än att vara och rösta). Fortfarande finns en stabil majoritet med ca 410 MEP:ar från de tre partigrupperna som är i salen under omröstningen.

Men nu råkar det här vara ett förslag som just svenska kristdemokrater och socialdemokrater är väldigt mycket emot, tillsammans med några andra partier från andra länder. Statistiskt sett så röstar 1 av 10 ledamöter emot sin grupp och när 40 ledamöter byter sida så är vi plötsligt nere under den magiska absoluta majoriteten av ledamöterna –  376. Ändringsförslaget faller, ministerrådets ståndpunkt blir den gällande. (Den som vill fördjupa sig i detalj i hela lagstiftningsprocessen kan kolla in det här).

Samarbetsscenarion

Det här är anledningen till varför Europaparlamentet behöver breda uppgörelser över många partigrupper. Jag har tagit fram några olika scenarion för samarbeten i Europaparlamentet som samlar över 400 ledamöter. I samtliga finns den största partigruppen EPP med. Jag har inte tagit fram exempel utan EPP eftersom jag har svårt att se hur man kan få ihop över 400 ledamöter utan EPP i Europaparlamentet 2014-2019. Scenariona visar också det som många sagt i analyser efter valet, att det kommer att krävas ännu mera samarbete mellan de två stora partigrupperna för att få lagstiftningen gjord  än tidigare. Det kommer att ställa stora krav på gruppledarna och på den nye talmannen för att kunna lotsa igenom ändringar av ministerrådets ståndpunkter vid en andra läsning.

Socialdemokrater, Liberaler, Gröna och Vänstern samlar bara 360 ledamöter tillsammans. Att göra scenarior där dessa får med sig antingen ECR eller EFD men inte EPP känns inte som ett scenario som inträffar var och varannan session om jag uttrycker mig så…

Skärmavbild 2014-06-24 kl. 20.35.56

Stora koalitionen är inte så stor…samlar numera bara 412 ledamöter

Skärmavbild 2014-06-24 kl. 20.44.55


De två stora + liberalerna ger en större majoritet med 479 ledamöter.

 

Grande Coalition + ALDE kan egentligen bytas mot valfri annan partigrupp. Det är alltså ett scenario där S&D och EPP får med sig ytterligare en partigrupp. Mest troligt handlar det om ALDE. Om vi byter ALDE mot De Gröna blir det 462 ledamöter. Ett byte mot ECR skulle ge 482 ledamöter. Minst sannolikt är att man får med sig partigrupperna längst ut på kanterna dvs högerpopulistiska EU-kritiker i EFD och vänstergruppen GUE/NGL.

Skärmavbild 2014-06-24 kl. 20.49.08

Regnbågen med 529 ledamöter samlar partigrupperna som är positivt inställda till EU.

Det här Regnbågsscenariot är exempelvis vad som skulle krävas för att ha en möjlighet att exempelvis avsätta EU-kommissionen (fast då skulle nog alla EU-kritiska grupper vara väldigt på…). För att avsätta kommissionen krävs förutom absolut majoritet av parlamentarikerna även att av de som röstar så måste 2/3 rösta för att avsätta EU-kommissionen.

Skärmavbild 2014-06-24 kl. 22.24.26

Om liberaler, gröna och högern lyckas samarbeta får de 408 ledamöter.

Skärmavbild 2014-06-24 kl. 21.01.30

Om liberalerna går till höger, som får med sig högern om höger också blir det 406 ledamöter.

För partigrupperna innebär parlamentet 2014-2019 att det blir ännu viktigare att hålla koll på sina parlamentariker, att försöka sätta tryck på att röstdisciplinen upprätthålls och veta vilka som är bortresta och inte. Trycket, men även makten hos gruppernas inpiskarna ökar. Det kommer också att
gynna mer sammanhållna och homogena partigrupper (i det utgående parlamentet EPP, S&D och de Gröna) där man kan räkna med få löshästar jämfört med partigrupper där man lovat större frihet till partierna att rösta som de själva vill, oavsett om det är en fråga om ideologi eller realpolitik i att ”köpa in ett parti in i partigruppen” (i den period jag skämtsamt kallar för MEP-draften). Här är min bild att särskilt EFD kommer att ha fortsatt svårt att rösta på ett sammanhållet sätt, men även ECR kommer troligen att vara mer röstsplittrat än ALDE denna mandatperiod.

För de stora partigrupperna EPP & S&D kommer troligen det här att innebära ett mer kyligt kalkylerat när man väljer att förhandla med de andra partigrupperna och när man anser att det räcker att få med sig delar av de andra partigrupperna på ett förslag.

Till sist – summa summarum

Räkna med att samarbetsförmågan och kompromissandet konst kommer att finslipas ytterligare under kommande fem år, men räkna också med att politiska grupperingar till höger och vänster kommer att anklaga de stora mittenpartierna för konsensunspolitik och smyguppgörelser (här i Sverige är det ju nästintill ett blockpolitiskt tabu att prata om hur Moderater & Socialdemokrater skulle göra upp i de flesta stora politiska frågor). I de mer politiskt känsliga frågorna där det finns låsningar i Ministerrådet eller mellan ministerrådet och parlamentet kommer vi att se ur S&D och EPP gör upp med någon grupp till för att kunna säkra den absoluta majoriteten med 376 röster.

Räkna med att liberalerna är fortsatta favoriserade partners, men även att ECR och de Gröna vill försöka vara med att påverka där de har intresse och möjlighet.

LÄS ÄVEN: PARTIGRUPPERNA: Störst – ökar mest – minst

(PO)

Tillägg: Tack till Göran von Sydow och Åsa Westlund som påpekade otydlighet i syftning till röstlojalitet i gruppen och att jag missat att De Gröna följer partilinjen i högre utsträckning än ALDE. De Gröna är den mest röstlojala gruppen. Jag har förtydligat och rättat.

 

PARTIGRUPPERNA: Störst – ökar mest – minst

PARTIGRUPPERNA från vänster till höger

Skärmavbild 2014-06-24 kl. 21.18.12

*I valresultatet ingår nya partier + grupplösa förra mandatperioden

När deadine passerat är det det dags att summera utfallet i det som jag skämtsamt kallat för MEP-draften, dvs perioden efter valet där det förhandlas om vilka partier som ingår i vilka grupper. Den stora nyheten före deadline var att EAF med högerextrema partier som Nationella Fronten mfl inte lyckades klara kriterierna att ha minst 25 ledamöter från en fjärdedel av medlemsländerna.

Den stora skrällen är att ALDE tappar sin traditionella position som tredje största partigrupp och är numera bara fyra. Vinnare i bronskampen är gruppen ECR med EU-skeptiska högerpartier som breddats till att numera omfatta mer populistiska partier. EPP (Moderater & Kristdemokrater) och S&D (Socialdemokrater) är fortsatt utan konkurrens de största partigrupperna.

EFD där Sverigedemokraterna ingår blev minsta partigrupp även den här gången men ökar i antal medlemmar på grund 5stjärnerörelsen i Italien och valframgångar för UKIP. I antal tappade mandat jämfört med förra mandatperioden är EPP och ALDE parlamentets förlorare, men där förlusten av ALDES självklara tredje plats svider mest.

Partigruppernas storlek har betydelse inte bara i praktisk maktpolitik (att få igenom sin politik) utan även i fördelning av maktposter i parlamentet. Parlamentet använder sig av d´Hondt-metoden för att fördela utskottsordförandeposter, vice ordförandeposter och rapportörskap där ju större grupp desto mer ”poäng” finns att skaffa sig poster. Här har storleksordning betydelse i vem som väljer först.

Hur politiken påverkas och hur olika konstellationer kan se ut kan du läsa här.

Officiell uppräkning av grupperna på parlamentets hemsida.

Titta gärna igenom en ganska pedagogisk video från Europaparlamentet hur det här med partigrupperna fungerar.

Skärmavbild 2014-06-24 kl. 22.04.57

Klicka på bilden för att komma till filmen

(PO)