Talmannen Martin Schulz beslut att stoppa Rysslands EU-ambassadör från att besöka Europaparlamentet får kritik nu från flera av de parlamentariker som portats från Ryssland. På twitter säger Gunnar Hökmark (M) att ”I sak borde vi kalla ambassadören och förklara den Rysslandspolitik som vi beslutar, inte falla i listlogik” medan den andra svenska europaparlamentariker som inte får resa till Ryssland, Anna-Maria Corrazza Bildt tycker att Schulz haft för bråttom och skulle ha förankrat beslutet först. I ett brev kallar hon Schulzs beslut för odemokratiskt. Nedan kan du läsa vad Corrazza Bildt skriver.
Dear President Schulz,
I have been dismayed to learn that the European Parliament is imposing sanctions to a third country without a formal decision by the Conference of Presidents.
Your unilateral decision is arbitrary and undemocratic.
Furthermore, you have informed the Russian Ambassador about retaliatory measures, before informing your own MEPs, not even those who are on the Russian list. We have actually asked to meet with you but you went public before even listening to those concerned. Let me remind you that we are on the list as individuals, the European Parliament is not sanctioned as an institution.
I appreciate you asking the Russian authorities for clarification on the list and your wish to show your solidarity, but I deplore the retaliatory and counterproductive way you have decided to react.
We should instead show our resolve constructively. The EP should not enter the vicious circle of tick for tac and escalating rhetoric that we have been condemning. The EU has protested the Russian list as non-legally based and detrimental to the already weak channel of communication between the EU and Russia. Should the Parliament, house of the people of Europe that we represent, be the EU institution that imposes restrictions on dialogue?
With your countersanctions we are doing exactly what we deplored, adopting sanctions that are not based on international law.
An eye for an eye, tooth for a tooth can never be a way to show EP resolve, it rather undermines our credibility at a time when there is war in Europe and a humanitarian crisis of Bosnian war dimensions.
I would have expected a reaction from our President that would spare no effort on building consensus in the European Parliament, to stand up for freedom of expression as well as peace and freedom in Ukraine. The Resolution on the state of EU – Russia relations under vote next week in plenary is a good first step.
In my view, the EP should actively put pressure on the Member States to stand united and firm at the upcoming European Council on the 25th of June, in adopting appropriate measures, including renewing the sanctions against Russia until the Minsk agreement is fully implemented. We should work together with the Council, the European High Representative for Foreign Affairs and Security and the Commission to explore possibilities to expand the EU list of individuals, for example with those responsible for the illegal detention of Nadya Savchenko. Our counter-measures should be based on breaches of international law, not on revenge. I will be happy to provide you with additional measures I am working on with my blacklisted colleagues.
I hope you will share my concerns and take up this issue at the Conference of Presidents on the 4th of June and reconsider your position.
Sällan har väl en Nobelfredspristagare fått så mycket glada reaktioner som den modiga och kloka Malala Yousafzai fått det senaste dygnet. Jag skulle kunna lägga in en halvmil med hyllningstweet (några finns längst ned i detta inlägg) från olika EU-politiker men det här blogginlägget handlar om hur fredspristagaren blivit ett slagträ i handelspolitisk debatt mellan M & MP.
Malala var förra året i Europaparlamentet för att ta emot Sakharovpriset och passade då på att vädja till Europarlamentet att sänka tullarna till Pakistan (i ett paket där implementering av 27 FN-konventioner om bl a mänskliga rättigheter). Just det har tagits upp i vad som kan beskrivas som en hederlig twitterbrottningsmatch mellan EU-nämndens ordförande (och tidigare MEP) Carl Schlyter (MP) och Europaparlamentarikern Christofer Fjellner (M) som sitter i Internationella Handelsutskottet. Fighten mellan Fjellner och Miljöpartiet den här gången tog egentligen fart i samband med Malmströms utfrågning som handelskommissionär. Med norska Nobelkommitténs beslut att tilldela priset till Malala blev det nytt bränsle i debatten på twitter.
Vid valet i höst avgörs vilken regering får de kommande fyra åren, och regeringen deltar genom Rådet arbetet i den ena av EU:s två lagstiftande församlingar (den andra är Europaparlamentet). Det finns också en rad frågor som har att göra med EU som avgörs av Sveriges Riksdag, som till exempel eventuellt införande av Euron.
När sju partier har blivit granskade spretar fältet; medan FI och V bara lyckas nämna något av granskningens nyckelord bara en endaste ynklig liten gång i sina valmanifest sprutar FP på med hela 26 omnämnanden.
Nu väntar bloggen framför allt på valmanifesten från Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna och Alliansen. Om jag inte fått något om bakfoten så väntas inte Moderaterna komma med något eget valmanifest utan nöjer sig med Alliansens.
Moderaterna har två stora problem i Europaparlamentsval som hänger ihop. Det ena är att de underpresterar, precis som Socialdemokraterna, i Europaparlamentsval jämfört med Riksdagsval. Parlamentsvalet är chansen för väljarna att markera missnöje eller vara lite vågad och välja något annat alternativ än man brukar.
Det andra problemet är att man sitter i regeringsställning och drabbas man ännu hårdare. Jag har sammanställt en tabell där den närmast liggande SCB-mätningen jämförs med valresulatet. Vi ser då snabbt att moderaterna ALLTID gör ett sämre val än riksdagssympatierna, och att effekten är starkare när partiet är i regeringsställning.
Vi ser också att valet 2014 inte var det sämsta, det var faktiskt bättre än 2009 i relativa tal. Det är också ett bättre resultat än vad Socialdemokraterna, som är i opposition, hade 2014. Socialdemokraternas differens landade på 11,1 mellan SCB och valresultatet, moderaterna på 9,0.
R=Regering O=Opposition
Nu undrar du säkert på vad är det här för Ny-Orwellskt sätt att vända på siffror, gjorde inte Moderaterna ett svagt valresultat? Jo, 13,7 är 13,7, men för att förstå och göra analysen på rätt sätt behöver man perspektiv.
Moderata väljare tog chansen att straffa och visa missnöje med sitt parti, i mindre omfattning än 2009 (sett till skillnaden mellan SCB och valet) men ändå i en mycket stor omfattning.
Det finns flera saker saker att vara missnöjd med som moderat väljare som bidrog till att man stannade hemma på valdagen eller lade sin röst på någon annan. En del är försvarspolitiken som blivit rykande het efter Ukrainakrisen, där partiet kört sitt historiska förtroende i botten. En annan del ligger i den regeringströtthet som många väljare upplever att regeringen Reinfledt utstrålar. En tredje del handlade om att valdiskursen kom att handla om andra frågor än de som brukar vara Moderaternas paradgrenar. Istället för att få en debatt dominerad av ekonomi och trovärdighet handlade det om griseknorrar, klimat och feminism.
Valresultatet kan ses som en varning, skärp er till det ”riktiga” valet. Varningen är lite mindre skarp än vad den var för fem år sedan. Men budskapet har nog gått fram. Skillnaden mot 2009 är att det är ett år kortare tid att ta till sig budskapet. Den andra skillnaden är att fallhöjden för moderaterna minskat kraftigt, från 29,9 ned till 22,7 i SCB-mätningarna. Dessa orsaker får letas i inrikespolitiken, men här lär det framför allt vara att Moderaterna dras med Göran Persson-sjukan, att man uppfattas som trött. Åtta år i den moderna politikens tempo är som ett par decennier som på Tage Erlanders tid.
Tillbaka till första namnet Gunnar Hökmark. Hökmark hade några riktiga rejäla fighter med Marita Ulvskog, där deras debattstil kan beskrivas som hatkärlek. Genom att vara associerad till de gamla moderaterna blev Hökmark en måltavla, både för politiska motståndare före valet och som syndabock för nya moderater efter valet. Hökmark tillhör också kategorin politiker som gör sig bättre i verkligheten än i tv-kamerans lins (som kan få honom att framstå som lite kall och arrogant, något i alla fall jag aldrig upplevt när jag sett honom i den riktiga världen), men trots det är Tove Lifvendahls fråga relevant: ”Hur mycket mer hade Moderaterna tappat utan ett förstanamn som klarade debatterna både på engagemang, erfarenhet och kunskap?”. Hökmark fick överlag från godkänt till mycket bra betyg när debatterna betygsatts av olika bedömmare. Dessutom var Fredrik Reinfeldt den partiledare som gav sitt toppnamn minst kampanjstöd enligt en sammanställning från SvD.
Vad kunde då Moderaterna gjort annorlunda då?
Förutom att Reinfeldt kunde ha kampanjat mer och tidigare med Gunnar Hökmark? Med facit i hand hamnade Moderaterna i försvarsstrider på de områden som kom att dominera valrörelsen, som jämställdhet och miljö. Det var förutsägbart att motståndarna skulle pressa partiet där, då finns bara två strategier att ta till. Att antingen var stark nog att placera den viktiga debatten i en annan ruta, en där man har fördel. Det mäktade inte moderaterna med i det här valet (försöket var halvhjärtat), eller att gå till offensivt spel i den rutan innan man är i ett låst läge. Det klarade Moderaterna inte heller av.
I miljöfrågorna gick det så långt att SvD i en sammanställning utan att blinka gjorde fel och skrev 0 procent som Moderaternas utsläppsmål, istället för 40 procent. Christofer Fjellner gick i taket, men skadan var egentligen skapad långt tidigare. För om inte ens SvD reagerar över att man skriver 0 istället för 40 så beror det på att Moderaterna varit mindre bra på att kommunicera att man driver frågan. Istället är det bilden från de politiska motståndarna som har fastnat, den som målar upp Moderaterna som ett industriellt utsläppsparti som tar storkapitalets intressen före allting annat.
Partiets Här-och-Där-budskap tilltalade hjärnan mer än hjärtat, och sedan var det för abstrakt, vadå och hur undrar man? ”Uppstyrd Ekonomi där. Fler människor i arbete här”. Jag citerar bloggaren ”The Campaign Dossier”: ”Man kan undra vilken copywriter som godkänt detta språkliga missfoster? Inte speciellt snyggt. Och som politisk kommunikation är det på gränsen till intetsägande.”
Jag går nog steget längre och säger intetsägande. Visst, många valaffischer är intetsägande men det går att göra betydligt mer. Jämför moderaternas med den emotionella reklamcocktail som Miljöpartiet levererade med bilder på översvämmade lekplatser så förstår man att Moderaterna kampanjade i motvind. Tänk vad spännande det hade varit kommunikativt om Moderaterna hade kört den översvämmade lekplatsen och haft ett budskap i stil med ”Rädda klimatet, för framtida tillväxt”. Här blev partiet sin egen logiks fångar.
Kunde Moderaterna gjort något för att peppra listan till parlamentsvalet? Tittar vi på Moderaternas tillgångar så är det ganska tomt på dragare utanför trion Reinfeldt-Borg-Bildt. En Bildt fanns redan med i form av fru Bildt som vann partiets krysstrid. Hon har nu i två val visat att hon är en formidabel kampanjpolitiker som också har förmågan att bygga upp en kampanjorganisation. Borg och Reinfeldt, är uteslutna enligt den svensk politiska logiken. Vi kan jämföra med Finland, där blev Alexander Stubb moderaternas stora kryssdragare och valets suveräne vinnare. Samme Stubb som aspirerar på att bli Moderaternas partiledare i Finland (valet 14:e juni) och därigenom statsminister – detta samtidigt som han blivit invald i Europarlamentet. Jag har sagt det förut på den här bloggen, och säger det igen. Finland är inte som Sverige.
Att tänka sig att någon annan minister än trion skulle ha bidragit till ett bättre resultat känns ytterst tveksamt. Tobias Billström, Karin Enström, Catharina Elmsäter-Svärd och dom andra är inga röstmagneter. Då skulle man behövt överraska rejält med någon oväntad outsider långt ned på listan som dragit kryss och uppmärksamhet. En person i antingen miljösektorn (notera nu att jag har ingen aning om de här personerna sympatiserar med moderaterna, se det som tankeexempel) som naturfotografen Mattias Klum, meteorologen Pär Holmgren eller någon annan av TV-meteorologerna eller oväntad person inom ekonomin som till exempel Ingvar Kamprad (jag vet att han är för gammal, men ändå…), Niklas Zennström eller Markus ”Notch” Persson. Gamla traditionella industrialister göre sig icke besvär i den här kategorin.
Moderaterna har fått en del att tänka på, både inför riksdagsvalet och hur partiet ska kommunicera och positionera sin EU-politik, och det är betydligt mer komplext att lägga skulden på en person.
Det parti som har mest flyt just nu är Miljöpartiet. Partiets medvind är på den nivån att det är dags att köpa en trisslott, vinsten är nog garanterad. Målfotosegern som gör att Max Andersson får åka till Bryssel i kampen om det Hökmarkska mandatet maximerar partiets utdelning.
Miljöpartiet är 8,8 procentenheter mindre än Socialdemokraterna, 1,76 större än Moderaterna, 5,52 större än Folkpartiet och 8,92 större än Centerpartiet.
I mandat får alltså Socialdemokraterna 5, Miljöpartiet 4, Moderaterma 3, Folkpartiet 2, Centerpartiet 1.
I relativa tal är MP:s tilldelning av mandat i förhållande till röstandel följande:
S är 57 procent större i röster men har bara 25 procent fler mandat.
Moderaterna har 89 procent av Miljöpartiets röster och 75 procent av mandaten.
Folkpartiet har 64 procent av Miljöpartiets röster och 50 procent av mandaten.
Centerpartiet har 42 procent av Miljöpartiets röster och 25 procent av mandaten.
Snacka om att ha stolparna på sin sida i matchen om mandaten.
Min sammanställning av mandatfördelning i samtliga undersökningar från maj månad.
Dagens Ekot/Novus (där jag noterar att min diskussion med Ekot fått dem att redovisa mandatfördelningen tydligare) är ingen rolig läsning för Moderaterna som för första gången tappar ett mandat i en mätning. Partiet är dessutom inte ens näst störst, det är Miljöpartiet. I går kom också DN/Ipsos (som inte redovisat mandaten, men som finns med i mandatkollen här ovanför) och den var dåliga nyheter för S som i den mätningen för första gången tappade ett mandat och den vikande tendensen för moderaterna fanns med i mätningen även om mandatet behålls. Tillsammans med den tredje mätningen på två dagar (SvD/Sifo) så är bilden ganska klar – Sverigedemokraterna och Fi kommer att ta plats i parlamentet, KD och C behåller sina mandat medan Piratpartiet åker ut.
Nu handlar det om att mobilisera sina väljare till vallokalen. För den/de som misslyckas med det kan det svida ett mandat i slutändan.
MANDATKOLLEN:
Kommentar: Moderaterna började starkt i mätningarna (precis som 2009) men har sjunkit i mätningarna på slutet. Trots att Gunnar Hökmark, Sveriges mäktigaste Europaparlamentariker (vice ordförande i EPP och tunga rapportörskap) pekades ut som en av vinnarna i SVT:s debatt drabbas moderaterna återigen av att väljarna straffar sittande regeringspartiet. Mitt tips är det blir fyra mandat med flaggning för att tappa ett mandat. Det blir dramatiska timmar fram till klockan 22-23 på söndag, eller om det blir på håret, ännu längre än så.
Kommentar: Folkpartiet har legat stabilt på ett mandat mindre än förra valet. Partiet har haft svårt att ta plats i debatten som EU-positivt, dessutom har Marit Paulsen inte fått det utrymmet som hon tidigare har haft – som djurens Skyddshelgon St Marit. Nu har kvinnliga borgliga toppkandidater från övriga partier synts med grisar och det nästan har tävlats i griskrameri, i konkurrens med Miljöpartiet också ska sägas. Att Paulsen fick figurera i rapporteringen som inte medveten om vilka tidningar hon medverkar har inte hjälpt heller. De flesta partierna har använt sina partiledare i kampanjen, men Jan Björklund har varit relativt osynlig både på kampanjmaterial och i valrörelsen (eller åtminstone inte fått så mycket media). Det blir två mandat och en del att tänka på för Folkpartiets valstrateger.
Kommentar: Centerpartiet spelade högt med två doldisar högst upp på listan och sin egen ”Bad Boy-liberal” Federley på tredje plats, dessutom med en sen start i kampanjandet gjorde att flera mätningar placerade partiet utanför parlamentet. Men sen kom grisdebatten som gynnat lantbrukare som tvåan Kristina Yngwe samt toppnamnet Kent Johansson. Partiets satsningar på trafikcentra har ökat trycket i kampanjandet. De senaste mätningarna visar att det har betalat sig och partiet har klarat både spärr och mandat trots att Kent haft svårt i debatterna. Betyget sju nås pga grisarna, som satt mest knorr på Centerpartiet av alla grisintresserade partier. Skulle jag ha satt betyget för en vecka sedan, ja då hade det nog blivit en trea-fyra.
Kommentar: Kristdemokraterna har också likt Centerpartiet stabiliserat sig i opinionen och ser ut att klara sitt mandat. I början av valrörelsen var det hög energi och synlighet på Lars Adaktusson, men det är inte lätt att gå från den som frågar ut till att bli utfrågad av sin forna kollegor. Adaktusson har inte haft helt lätt att klara sig i debatterna och de andra partierna har instinktivt förstått att ingen glädje är så stor som skadeglädjen i journalistkåren vilket gjort att de pucklat på honom lite extra. Kd har också dragit nytta av grishistorien som Ebba Busch Thor från Uppsala spelat skickligt på.
Kommentar: Socialdemokraterna har liksom Moderaterna börjat starkt i mätningarna men ju närmare valet desto fler har lämnat partiet. Det finns även mätningarna som visar att man nu tappar ett mandat. Orsakerna är flera, i Europaparlamentsvalet är det många som testar något annat för att återvända hem till det trygga valet i riksdagsvalet. I den här valrörelsen har Socialdemokraterna framför allt ätits på av vänterkanten, inte bara MP och V utan nu även Feministiskt Initiativ. Lägg därtill att Marita Ulvskogs hatkärleksdebatter med Gunnar Hökmark har lett till en del misslyckade plumpar som ”jävla skithög” (svenska väljare vill ha mer statsmannamässig approach eller genuin energi som Schyman, inte svordomar) och sakfel. Det blir spännande timmar fram till röstsammanräkningen om S behåller sina 6 mandat eller tappar ett.
Kommentar: Miljöpartiet har länge sett att gå bra ut, det finns någon mätning med ett dippande mandat, men det mesta talar för att det blir tre mandat. Det skulle ha varit fyra om Fi inte dykt upp, eftersom partierna slåss om samma väljare. Isabella Lövin klarade slutdebatten bra enligt experterna. Småskandaler som Jabar Amins taxiresor kommer inte att störa spurten. Enda hotet nu är att MP slår sig till ro och tappar väljare till Fi.
Kommentar: Hur går det egentligen för V i spurten? Mätningarna pendlar i procent som en hiss, det gör mandaten likaså och mycket handlar om hur partiets matematik med de andra partiernas röstetal faller ut. Det andra mandatet står och väger på en tunn tråd. Men spurtformen är ändå bättre än i andra partier och mitt tips är att det blir två mandat i slutändan.
Kommentar: Jag utfärdade skrällvarning för Fi efter att sett mobiliseringen på 1 maj. Nu tycks den förverkligas och de rosa rusar in i parlamentet. Sympatisörerna är välmotiverade att gå till valurnan och med lågt valdeltagande räcker det långt, inte till två mandat – men gott och väl ett. Ska det räcka till två mandat krävs att andra partier misslyckas i sin väljarmobilisering.
Kommentar: Sverigedemokraterna har dominerat debatten på många sätt eftersom partiet skapar reaktioner var partiledaren Jimmy Åkesson än visat sig. Samtidigt är det Jimmy som dragit valrörelsen medan toppnamnen varit svaga, okunniga och osynliga. Jimmy räcker långt, till ett mandat men de två mandat jag trodde länge på uteblir.
Kommentar: Tufft spurtbetyg kanske på 3, men det känns som om Fi:s framgångar och att PP aldrig lyft över fyra procent gör att vinden mojnat i piratseglet. Kapten Engström gjorde en gedigen insats i slutdebatten, men lite bittert måste det kännas för PP att gå in i parlamentet och leverera bra resultat utifrån förutsättningarna och så får man ett gäspande från väljarkåren och får packa ihop. Mitt tips är alltså 0 mandat.
Kommentar: Junilistan som valdes in med tre mandat 2004 (men Lars Wohlin hoppade över till Kd och EPP så var dom bara två) men som försvann i valet 2009 har inte kommit upp på banan igen efter femårig törnrosasömn.
Det här är det tredje blogginlägget i en serie om några saker som partierna inte vill att du läser eller frågar kandidaterna om. Jag skriver det eftersom det är inte så svårt att se vad partierna VILL prata om.
Flera frågeställningar kommer ni att märka kommer att återkomma på flera partier. Generellt finns det en hel del som blir problematiskt i ett svenskt perspektiv när man samarbetar med partier från andra länder. Listan kommer inte heller vara fullständig, det finns mer som partier och kandidater gärna inte pratar om, kanske kommer några att tycka att det jag listar är orättvist eller snedvridet – men det här är mitt försök till ett att ge fler verktyg för väljare att ställa kritiska frågor i Europapolitiken. Förhoppningsvis bidrar till det bra svar från partierna och en bra dialog.
Det är min ambition att hinna med tio partier före valet, vi får se om tiden medger det. Först ut är det parti som är störst i opinionsmätningarna.
Kapitel 3 Det här vill inte Moderaterna att du läser
Moderaterna i Sverige vill liksom Socialdemokraterna tala tyst om kopplingen som gjorts mellan parlamentsvalet och vem som blir EU-kommissionens ordförande. Fredrik Reinfeldt håller sig med armslängs avstånd från den officiella EPP-kandidaten (M & KD) Jean-Claude Juncker och det finns väl ingen moderat valarbetare som i mötena med väljare säger till exempel att en röst på Gunnar Hökmark också är en indirekt röst på Jean-Claude Juncker som kommissionens ordförande.
Juncker är en EU-veteran från Luxemburg som i 18 år var premiärminister (och under stor del av den tiden var han samtidigt finansminister) men fick lämna sin post i en spionskandal, som du också kan läsa om här.
Kanske inte så konstigt att Moderaterna (och Kristdemokraterna) inte vill ha frågor av väljare om kommissionens näste ordförande är alkoholist (vilket förnekas av Juncker ska tilläggas) eller inte, och om denne är lämplig att hantera känsliga frågor när han inte kunde hantera lilla Luxemburgs säkerhetstjänst.
Att man dessutom är lindrigt sagt tveksam till konstruktionen med det indirekta valet och ser det som oönskade steg mot för mycket federalism bidrar också. Lägg därtill att det finns många moderata fotarbetare som är tveksamma till allt som inte är mellanstatligt samarbete.
I förlängningen finns det nog både en och annan tyst moderat i partiets mer EU-kritiska falang som gärna skulle se att det där Europaparlamentet slopades helt och hållet och EU sköttes enbart i förhandlingar i ministerråd och liknande indirekt valda församlingar för att säkerställa nationellt inflytande och hålla överstatlighet på armslängds avstånd. Här kan man också ana en genuin sorg att brittiska Tory lämnade EPP och öppnade en egen EU-kritisk konservativ grupp som i svensk kontext är för långt åt det EU-kritiska hållet.
Dilemmat för moderaterna är just spänningen att balansera mellan att vara ett positivt ja-parti som Moderaterna gärna framställt sig som i 20 års tid och hantera motståndet mot de krafter som med små steg driver på för att detaljstyra från kommissionen och parlamentet – men också de krafter som vill se mer federalism – manifesterad av en europeisk presidentvalrörelse. Till exempel de krafter inom EPP som drivit på för att lyfta fram federalisten Juncker som ordförandekandidat till kommissionen. Att man är för, men emot, men för fast emot är inte det enklaste indiska reptricket i politisk kommunikation.
Moderaterna vill heller inte prata så mycket om Eurofrågan (men det är dom inte ensamma om, det vill inget ja-parti förutom Folkpartiet). En flodhäst i det svenska vardagsrummet är att vi inte har något fördragsmässigt undantag för Euron och har alltså egentligen åtagit oss att införa den. Men ingen pratar om att Sverige skulle behöva ett fördragsundantag för att få bort frågan helt från dagordningen, inte ens Euro-nejpartierna
(Tilläggsnot: Jag har inte hört någon i debatten eller sett något om ett sådant krav – men det finns medtaget i Vänsterpartiets valplattform på sidan 2 (finns det med i fler valplattformar – säg gärna till) Det krävs mer än att det är med i en valplattform som få läser för att man ska kunna anse att det pratas om frågan).
En annan sak som det inte talas om så mycket just nu är konsekvenserna av EU:s solidaritetsklausul som innebär till exempel att Sverige har lovat stöd till Baltikum vid ett ryskt uppträdande som det mot Ukraina (inte så mycket till försvarstillgångar eller säkerhetspolitisk trovärdighet (som till exempel Estlands president pekat på eller en tidigare attaché från USA) när regeringen Reinfeldt fortsatt på Göran Perssons linje. Inte så bra att lyfta en fråga där skåpet är tomt på hemmaplan eftersom Anders Borg ville använda det till annat.).
För Moderaterna i Sverige är Alliansen viktig som ett tydligt och trovärdigt regeringsalternativ, däremot talas det väldigt tyst om så här valtider att någon Allians inte finns i Europapolitiken. Här är var och en sig närmast och näst närmast sin egen partigrupp.
Det är möjligt att det finns något hemligt strategimemo som gör att konflikter mellan de fyra partierna ska hållas på så låg nivå som möjligt just nu – men vi behöver inte gräva särskilt djup för att hitta rallarsvingar mot Moderaterna på miljöområdet eller den här råsopan från ”Allianskompisar”.
Sedan finns det frågor som Moderaterna pratar om för att de måste men där de har det omvända pedagogiska problemet jämfört med exempelvis S-V-MP i debatten – varför de röstar emot sådant som de flesta i den svenska debatten nog spontant (i alla fall vid en första anblick) kan tycka låter rätt bra och schysst – som rättighets- och miljöfrågor.
Ofta har Moderaterna röstat nej av endera av två skäl, antingen anför partiet att man är emot för mycket reglering och byråkrati eller för att man är emot att frågan ska hanteras på överstatlig nivå (vilket kan leda till försämringar eller oönskade tvång i Sverige). Kritikerna (läs politiska motståndare) säger svepskäl och svek.
Här finns exempelvis timmerförordningen (märkning av trä för att stoppa import av illegalt avverkad regnskog) som lett till en hård ordstrid mellan Naturskyddsföreningen och Christofer Fjellner, om huruvida eller inte där Fjellner slagit tillbaka hårt.
En annan sådan fråga som syns mycket i valrörelsen är den omdiskuterade Estrela-rapporten som hade skrivningar om att rätten till en laglig (och säker) abort ska ses som en mänsklig rättighet vilket gjorde att hela parlamentet gick i spinn i en kalsongfråga (för att citera Marit Paulsen). Här röstade lade Gunnar Hökmark (och övriga moderater) ned sin röst i den slutliga omröstningen vilket följt honom i valrörelsen, bland annat i utfrågningen i SVT:s toppkandidaterna.
Faktarättelse 1, en tidigare version av det här blogginlägget har rättats eftersom jag felaktigt påstod att Gunnar Hökmark och Moderaterna röstade nej till den senare Estrela-rapporten. Korrekt är att när rapporten kom till votering fanns det en alternativ resolution från EPP som hävdade subsidaritet. Vid den voteringen lade Moderaterna ned sina röster, och eftersom den resolutionen vann kom aldrig själva Estrelarapporten upp till votering. Jag beklagar sakfelet.
Faktarättelse 2/Förtydligande.
Nu kanske ni kan börja förstå att det inte är helt lätt att hålla reda på omröstningarna när ni börjar läsa den här faktarättelsen:
Det finns två voteringar som cirkulerar i debatten (och som jag från början rörde ihop). I den första, den 22:a oktober 2013, röstade Gunnar Hökmark för återremittering till utskottet (tillsammans med Alf Svensson) vilket var EPP:s officiella linjer. Övriga moderaterna gick emot partilinjen; Anna Ibrisagic lade ner sin röst, Christofer Fjellner röstade mot återremitteringen och Anna Maria Corazza Bildt var frånvarande. Röstprotokollet hittar du här.
I den andra omröstningen i plenum, den 10:e december 2013, röstade M som det står i texten ovan, man lade ned sina röster och gick emot EPP:s partilinje. Röstprotkollet hittar du här.
Jag hoppas att jag fått det rätt nu, om inte kommer det en faktarättelse 3 när mina noggranna och kunniga läsare gjort mig uppmärksam på nästa felaktighet. Jag uppskattar hjälpen att hitta fel! Rätt ska vara rätt.
Opinionsundersökningarna duggar tätt men av någon anledning är det inte vanligt att man placerar ut mandaten, så jag fortsätter köra valsimulatorn för att se hur det faller ut.
Idag kom Skop, på uppdrag av Sverige i Europa, men sin EU-valsmätning. Mätningen är lite roligare läsning för KD och C som har kniven mot strupen. De hamnar på rätt sida av spärren. Noterbart i SKOP är att här är det Piratpartiet som har häng på mandat med över 3 procent av rösterna medan Fi rör sig uppåt men ligger betydligt lägre än gårdagens undersökning som publicerades av SVT med sina 1,6 procent.
Skops siffror (för de som uppger att de kommer att rösta 25:e maj):
Parti Procent (förändring jfr med Valet 2009) och antal mandat
Moderaterna 20,0 procent: (+1,2%) 4 mandat
Folkpartiet 9,2 procent: (-4,4% ) 2 mandat
Centerpartiet 4,1 procent: (-1,4%) 1 mandat
Kristdemokraterna 4,7 procent: (+/-0) 1 mandat
Socialdemokraterna 32,6 procent: (+8,2%) 7 mandat
Vänsterpartiet 5,9 procent: (+0,2% ) 1 mandat
Miljöpartiet 12,8 procent: (+1,8% ) 3 mandat
Sverigedemokraterna 5,2 procent: (+1,9%) 1 mandat
Piratpartiet 3,1: ( -4,0%) 0 mandat
Om man man jämför mandatfördelningen med gårdagens från SVT så tappar Moderaterna och Miljöpartiet var sina mandat som istället hamnar hos KD och C.
Om innertaket i Strasbourg rasat när Europaparlamentet hade session hade minst två svenskar drabbats, moderaterna Christofer Fjellner och Anna Ibrisagic. Christofer Fjellner säger till TV4Nyheterna Uppland:
”Där, där sitter jag, jag hade fått det rakt i huvudet. Jag är väldigt glad över att jag inte var där. Jag hade dött, och det hade varit fler svenskar som gått åt som Anna Ibrisagic.”
Fjellner är också kritisk mot själva bygget och staden Strasbourg och kallar det hela för fuskbygge.
EUbloggen 