Det här vill inte Sverigedemokraterna att du läser

Sverigedemokraternas valstuga i Uppsala

Det här är det sjätte blogginlägget i en serie om några saker som partierna inte vill att du läser eller frågar kandidaterna om. Jag skriver det eftersom det är inte så svårt att se vad partierna VILL prata om.

Flera frågeställningar kommer ni att märka kommer att återkomma på flera partier. Generellt finns det en hel del som blir problematiskt i ett svenskt perspektiv när man samarbetar med partier från andra länder. Listan kommer inte heller vara fullständig, det finns mer som partier och kandidater gärna inte pratar om, kanske kommer några att tycka att det jag listar är orättvist eller snedvridet – men det här är mitt försök till ett att ge fler verktyg för väljare att ställa kritiska frågor i Europapolitiken. Förhoppningsvis bidrar till det bra svar från partierna och en bra dialog.

Det är min ambition att hinna med tio partier före valet, vi får se om tiden medger det.

 Kapitel 6 Det här vill inte Sverigedemokraterna att du läser

Få partier väcker så mycket uppmärksamhet som Sverigedemokraterna just nu, med motdemonstrationer på flera orter som partiledaren besöker. Men bakom plakatpolitiken och gatornas larm finns det saker som Sverigedemokraterna inte vill att du läser.

Ska jag beskriva det enkelt så är det ett parti som antingen är mästare eller klåpare, beroende på betraktelsesätt, på att säga en sak, mena en annan och kanske göra en tredje. Partiet hävdar saker, försöker man syna bluffen retirerar man kanske lite och försöker vända och vrida på frågeställningen och så går diskussionen fram och tillbaka utan att man säger – sorry, vi hade fel (varför det nu ska vara så farligt när man väl gjort fel…). Det finns skäl att grubbla över om det är medvetet eller bara klantigt, oavsett vilket är det inte snyggt mot väljarna. Demokrati bygger på att man kan utkräva ansvar.

Jag har själv haft två sådana EU-relaterade diskussioner med SD där jag reagerade på påståenden och sedan försökt gräva fram vad källan är. Det första är Margareta Sandstedt som i riksdagen fyrdubblade en siffra (jag hoppar att hon dessutom sade fel från första början) som sedan inte gick att verifiera. Det som SD kunde åstadkomma var ett konspiratoriskt non-paper som ingen kunde hitta.

Det andra tillfället var med anledning av partiets EU-valsbroschyr som en twittrare ställde en fråga kring vilken korruption som avsågs. Twitterkontot @SDRIKS svarade en siffra som de sedan inte kunde belägga eller källhänvisa till och sedan drog till med en annan siffra. Läs om det här.

Ett annat mer publikt exempel utspelade sig SVT:s morgonstudio. Kolla in det här från 9 minuter och framåt.

Det är partiets listetta i parlamentsvalet Kristina Winberg som lyckas göra en tydlig fråga otydlig och sedan svänga totalt. Jag kan bara konstatera att Sverigedemokraterna inte tog till sig EU-bloggens fjolårsserie med förslag på Dream Team-uppställningar i parlamentsvalet för partiet.

Det är svårt att tänka sig att partiet satsar 15 miljoner kronor på parlamentsvalet men inte gjort ett bättre jobb med partiets toppkandidat.

Jag har aldrig träffat ett parti (svenskt, invalt i Riksdagen eller Europaparlamentet) som kombinerat tre saker så ofta; slarv med sifferuppgifter, kan inte källhänvisa och som vägrar beklaga eller be om ursäkt när man gör fel. Därför känns det inte så konstigt att partiet gör en valfilm med absolut fiktion  – om att utrota bävrar i en setting med den värsta Naziestetiken jag sett i en valfilm.

Att försöka kleta naziststämpel på EU samtidigt som man får in en förintelsereferens är ett minst sagt intressant sätt att blanda ihop korten. Jag ser det som ett led i att försöka positionera SD mot mitten. Om man tar kampen mot den tyske nazisten i Bryssel som vill förinta en del av Sverige så måste man vara rätt schysst…

Men när utländska bedömare placerar partiet på en höger om högerskala så hamnar partiet långt mycket mer till höger än Sannfinländare och Dansk Folkeparti, ja till och med höger om österrikiska FPÖ och belgiska Vlaams Belang.

När det gäller partigrupp så fortsätter SD att med att inte svara på frågorna utan åla sig undan med halvsanningar och lögner. Att partiet inte vet så mycket om vilka partier man kan samarbeta med är strunt. Partiet har pratat i minst sju år med Vlaams Belang och Front National. Sanningen är den att det bara finns två val för SD, antingen ingå i den mest högerextrema gruppen som bildas efter parlamentsvalet (och riskera att skrämma svenska väljare) eller vara grupplösa. Läs mer om det här.

Problemet med Front National och de andra möjliga kompisarna i partigruppen är inte bara att de är högerextremister, utan även Putinister. Engelska Searchlight listar vilka som var Putins lakejer i att legitimera rövandet av Krim, och här finns ledamöter från Front National, Vlaams Belang och österriska FPÖ (Läs mer om den röda delen av valobservatörerna på Krim i Vänsterpartikapitlet.)

Den tongivande ledaren för den nya högerextremistgruppen är Marine Le Pen, hennes syn på Putin kan du läsa om här (och kan du inte tyska – google translate ger en hyfsad bild)

Även SDU:s förbundsordförande har ryckts med i Putinvurmen, och twittrade att han hellre välkomnade Putin än Obama till Stockholm. Men Putinismen som är det nya svarta inom den högerextrema rörelsen på kontinenten är inte okomplicerad i Sverige. Vilsenheten och sökandet om hur man ska se på vad som händer avspeglar sig i debatten på SD-Kuriren. Kan man vurma för “arvfiendens ledare”? Om man ser Vladimir Putin som en vän, varför vill då Mikael Jansson i försvarsberedningen rusta upp mer och skriver ett långt avvikande inlägg (16 sidor) om vikten av att rusta upp och förstärka Gotland för att hjälpa balterna. Han öppnar också för gemensam nordisk-baltisk styrka. Det är mer i den traditionella nationella anda som Sverigedemokraternas bas känner igen sig i. ”Ur vägen Moskoviter” har varit ett stridsrop i generationer, något som inte Le Pen har med sig i sitt bagage.

Just nu, som konturerna i det politiska spelet ter sig är en röst på Sverigedemokraterna i Europaparlamentsval, en röst som går till Le Pens nya partigrupp och är då en röst som försvagar europeisk säkerhet och blottlägger de baltiska broderfolken (och Finland), något som Jimmy Åkesson & Co för inte så länge sedan skulle ha kallat för landsförräderi, i alla fall över ett stop öl på puben.

Inte så konstigt att Sverigedemokraterna kliar sina huvuden inför hur man hamnat i det här dilemmat.

Och de två mandat som jag trodde att partiet skulle få verkar inte alls så säkert längre…

Läs de andra kapitlen i serien:

Kapitel 1: Det här vill inte Socialdemokraterna att du läser

Kapitel 2: Det här vill inte Folkpartiet att du läser

Kapitel 3: Det här vill inte Moderaterna att du läser

Kapitel 4: Det här vill inte Vänsterpartiet att du läser

Kapitel 5: Det här vill inte Centerpartiet att du läser

(PO)

Game, set och match i fallet Sandstedt?

Tänka fritt är stort

men tänka rätt är större

Jag tror att historien om riksdagsledamot Margareta Sandstedts (SD) uttalande i kammaren om att kommissionen har beräknat att EU:s energistrategi skulle kosta 40 000 miljarder kronor nu har nått vägs ände.

Det är Expressen som drivit på i EUbloggens spår (tidigare inlägg finns till höger i spalten eller sök på taggen Margareta Sandstedt), att kommissionens beräkningar pratar om 10 000 miljarder kronor och att det saknades 30 000 miljarder kronor jämfört med det som Sandstedt sade i kammaren. Idag har tidningen till sist fått tag på Sandstedt som säger till Expressen:

– Jag behöver inte förklara det här mer!

Det efter att Sandstedt och SD haft flera dagar på sig att få fram underlaget för uttalandet inte kunnat få fram var källan till påstående fanns någonstans. Istället klamrar man sig fast vid att man har underlag för siffrorna genom att anföra andra källor än EU-kommissionen (avhandlat i tidigare inlägg) eller i alla fall försöka trycka fram att det inte kan uteslutas att det skulle kunna bli 40 000 miljarder kronor i slutändan. Det är SD-linjen som både Sandstedt för fram, men även andra sverigedemokrater, som Joakim Larsson i kommentarsfälten här på EU-bloggen.

I stället för att Sandstedt pudlar, beklagar att det blev fel och säga att så här borde man ha sagt (jag har ju gett Sandstedt ett förslag på vad hon kunde ha sagt i kammaren) och sedan fortsätta sakdiskussionen med invändningarna mot energistrategin klamrar sig SD fast vid att försvara 40 000 miljarder kronor.

För att göra det tydligt i sakfrågan. Det finns ingen som kan ge några garantier för någonting, särskilt inte något som brett och omfattande som energikostnader i en framtid vars tidspann dessutom inte är definierat. Vad diskussionen däremot har handlat är om riksdagsledamoten hade rätt eller inte i kammaren. Jag tror att vi alla, oavsett partifärg, kan vara överens om att vi tycker att det är eftersträvansvärt att när våra folkvalda anför ett faktaargument med en källa, att det då är korrekt.

Jag tror att diskussionen nu nått vägs ände. Sandstedt gjorde ett dubbelfel i kammaren, eurosumman var käpprätt fel och kronorna blev också galet. Något erkännande om att så är fallet är inte att vänta, inte av vad Sandstedt säger till Expressen:

– Jag tycker att vi har stött och blött det här ämnet tillräckligt länge nu. Huvudsaken är att det kostar väldigt mycket.

Sverigdemokraterna brukar ju säga att de vill värna det svenska kulturarvet, i sammanhanget vill jag bara påminna om att den ofta bortglömde svenske poeten och filosofen Thomas Torild (bilden ovan) som borde uppmärksammas mer i skolundervisningen:

Tänka fritt är stort

men tänka rätt är större

(PO)

Nu jagar även Expressen de 30 000 miljarderna som EUbloggen efterlyst

Tidningen Expressen har nu plockat upp vinklingen från EUbloggen i helgen, att det saknas 30 000 miljarder kronor i Margareta Sandstedts (SD) anförande i riksdagsakammaren (se tidigare inlägg i listan till höger). Till Expressen säger pressansvarige Martin Kinnunen:

– Vi håller själva på att leta.

Medan letandet nu pågår från allt fler håll så vill jag påminna att Sandstedt sade i kammaren att siffran 40 000 miljarder kr0nor (med generös eurokurs på 1:10) kom från EU-kommissionen. Det som går att belägga att är att kommissionen har angett 1000 miljarder euro vilket är 10 000 miljarder kronor (med den generösa kursen) för det totala investeringsbehovet inom energisektorn fram till 2020. 200 miljarder euro handlar investeringar i elnätet, här räknar man med att hälften kommer från marknaden och andra hälften från ”public action”, dvs huvudsak statliga investeringar. Finansieringen via EU:s medel kommer att handla om investeringar som är ”katalyserande” när det gäller speciella projekt som är viktiga för EU:s energisäkerhet.

EU-kommissionen är en av EU:s institutioner och är suverän när det gäller förslagsrätt inom unionen och är den institution som har den verkställande makten. Att i sammanhanget anföra högre siffror från olika tankesmedjor eller intresseorganisationer är som att först säga att Regeringen i Sverige har beräknat en kostnad, och sedan när man vill veta varifrån det kommer börja anföra olika särintressens beräkningar över andra tidshorisonter.

(PO)

Så här borde Sandstedt ha sagt i kammaren

Så här sade Margareta Sandstedt (SD) i riksdagsdebatten i tisdags:

”Jag har en fråga kring EU:s strategi på elmarknaden. Jag känner mig orolig för den och har även tagit upp den tidigare i EU-nämnden. Vad vi har kunnat se är att kommissionen gjort beräkningar på vad den här strategin kommer att kosta, och det är 400 000 euro (min anm: BORTSE FRÅN DEN SIFFRAN, tungan slant). Det motsvarar ungefär 40 000 miljarder i svenska kronor (min anm: den intressanta siffran, den som blogginlägget handlar om). Det är väldigt mycket pengar. Vi vet samtidigt att det i längden brukar bli dyrare än vad man först har beräknat.”

Var kommer siffran 40 000 miljarder kronor då ifrån?

Pressansvarige Martin Kinnunen menar att siffran kommer från ett så kallat ”non-paper”. På diplomatspråk är det ett informellt diskussionsdokument, ett arbetsdokument, som ibland kan användas för att göra testballonger i olika kontroversiella frågor utan att man kan hänga någon för det. Om det finns ett non-paper med de här siffrorna vore det välgörande om någon källa publicerade det.

Rimligtvis borde inte enbart SD fått tagit del av det här non-paper, utan det borde också vara känt av övriga ledamöter i riksdagens EU-nämnd. Under helgen var jag kontakt med ett par ledamöter men de kände inte igen siffran. Ett non-paper är också just ett non-paper, så långt ifrån samma sak som att EU-kommissionen som kollegium har antagit dokumentet som man kan komma.

Övriga dokument (från 2003 (!) och från Greenpeace (!)) som SD menar är underlag för Sandstedt har den giltigheten att den pekar på kostnader i olika scenarier (som alltså inte behöver bli verklighet), men det är fortfarande inte beräkningar från EU-kommissionen. Det är också som bloggen noterat tidigare, och som står i Kinnunens mejl, så att EU-kommissionen ska rapportera till Stats- och regeringscheferna i Europeiska rådet till sommaren. Ingen kan idag säga vilken summa som EU-kommissionen kommer att komma fram till, det kan mycket väl bli 40 000 miljarder kronor som Sandstedt sade, men där är vi inte ännu…

Så långt jag rimligtvis kan belägga så hade alltså inte Sandstedt underlag för att säga ”Vad vi har kunnat se är att kommissionen gjort beräkningar på vad den här strategin kommer att kosta….Det motsvarar ungefär 40 000 miljarder i svenska kronor”.

Oavsett vad non-paper innehåller så var Sandstedt ute på tunn is när hon ställde frågan till statsminister Fredrik Reinfeldt genom att hänvisa till EU-kommissionen för summan.

Vad borde Sandstedt ha sagt då? Den här frågan hade hon haft täckning för:

”Jag har en fråga kring EU:s strategi på elmarknaden. Jag känner mig orolig för den och har även tagit upp den tidigare i EU-nämnden. Vad vi har kunnat se är att kommissionen gjort beräkningar i strategin som presenterades i höstas på vad den här kommer att kosta, och det är 1000 miljarder euro. Det motsvarar ungefär 10 000 miljarder i svenska kronor . Det är väldigt mycket pengar. Vi vet samtidigt att det i längden brukar bli dyrare än vad man först har beräknat. Det talas om på olika håll, som i en rapport från Greenpeace, om siffror uppemot det fyrdubbla.”

Som Martin Kinnunen mejlade, det här med EU är inte något som generellt är det svenska folkets paradgren: ”Detta visar på hur dåliga kunskaper så väl allmänhet som journalister har om EU och det går uppenbarligen också ut över bevakningen.” Det gäller även politiker i riksdagspartierna när de ställer frågor till statsministern.

Nu ser jag framemot att någon publicerar Sandstedts non-paper! Jag saknar fortfarande 30 000 miljarder kronor som kan hänvisas till EU-kommissionen.

(PO)

TILLÄGG: Sandstedt uppmärksammas av HT:s ledarsida, Aftonbladet-tv (men Aftonbladet har gått på SD:s linje och har missat att summan inte kan bekräftas, i alla fall inte med den källa som Sandstedt angav i kammaren), DI:se, Resume och Expressen som låter SVT svara på SD:s kritik.

SD:s pressansvarige om Sandstedts siffror

Fick det här mejlet sent igår kväll (verkar som att den allmänna efterlysningen på bloggen tillsammans med att jag mejlat till press på SD gett resultat) från Martin Kinnunen på Sverigedemokraterna (guldstjärna för snabbt svar). I kommande inlägg kommer jag att kommentera siffrorna.

”Hej,

Fick mail om att ni på er blogg efterfrågar underlag till de här 40 000 miljarderna. Detta är vad som skickades till en journalist på samma tema.

Fick detta klargörande från vår jurist som jobbar nära Sandstedt med EU-frågor. Han sitter även på ett sk non-paper dokument som de här uträkningar liksom 1000 miljarder siffran utgår ifrån. Vi måste dock kontrollera vilka regler som gäller för att sprida de dokumenten.

 

”Bara för att försöka klargöra; EU har behov av att uppdatera sin energikapacitet och behöver dessutom se till att få bättre matchning tillgång och efterfrågan. Kommissionen har tittat på i huvudsak marknader (marknadskopplingar), infrastruktur och, i viss mån, produktion. Olika siffror har diskuterats under åren. Lite grundsiffror finns dock i http://www.europeanenergyforum.eu/archives/european-energy-forum/energy-management-and-policy/the-2003-world-energy-outlook-the-investment-challenge. Men den siffra som har fått mest genomslag är kommissionär Oettingers uppgift om 1 TEUR (short scale), vilket ger i runda slängar 10 000 miljarder kronor, Det här är alltså investeringar som i mångt och mycket, enligt kommissionen, skulle behöva göras oavsett politisk inriktning.

 

Till detta kommer EU:s energistrategi, vilken bestäms av Europeiska Rådet, där man  bl.a. vill ha ökat fokus på grön energi, energieffektivitet och att bygga bort enskilda medlemsländers beroende av externa parter. I klartext kan man säga att EU inte vill ställa sig alltför beroende av sina grannar i öst och de flesta minns vad som hände i Polen och Tyskland när Ryssland ströp gasen genom orosländerna i  öst. Det man dock skall vara medveten om är att varje ytterligare fokusområde, t.ex. 20/20/20, kräver ytterligare investeringar. Vi har sett, i en kommuniké om förnybar energi, under januari att EU antagligen måste fördubbla sina investeringar i förnybar energi för att hålla tidsplanen. Det finns även ett långsiktigt mål att minska utsläppen av växthusgaser fram till 2050, och det ambitiösa målet kommer inte nås utan betydande investeringar. Siffror som 3.8 TEUR har nämnts,  http://www.renewableenergyfocus.com/view/10858/2050-97-of-eu-electricity-from-renewable-energy/, dock skall man vara medveten om att ingen i dagsläget vet hur stora investeringar det kan behövas totalt. Enligt uppgift skall kommissionen följa upp energistrategin och komma med mer detaljerade planer under våren (förväntad deadline är i juni). Förhoppningsvis kommer vi att få se en väl underbyggd investeringskalkyl innan sommaren.

Sammanfattningsvis kan man säga att det man vet säkert är att minst 1 TEUR behövs för att ersätta gammal teknologi och tillgodose tillgång och efterfrågan. Allt därutöver är osäkert hur mycket det kommer att kosta, dock att det kommer kosta och att det blir dyrt är nog ingen överraskning för någon. Det som borde oroa konsumenter i Europa är att Europeiska Rådet och kommissionen vill att de här investeringarna skall i huvudsak göras av privata intressen och att man ger energibolagen mandat att hämta hem kostnaderna i form av avgifter, läs nätavgifter. ”

Ang SVT:s kommentar till min irritation över deras agerande så handlar det inte om att det är blooper utan att det är fördummande. När man slänger upp ett klipp som de gör med rubriken ”SD räknar fel” så ger man alla tittare bilden av att det är den högre siffran som är felaktig. Det är 40 000 miljarder som är felaktigt tror tittarna. Detta var också SVT Gävles utgångspunkt när jag kontaktade dem samma dag som klippet lades upp. De kunde inte tro att det handlade om så stora summor utan hon antog att den korrekta siffran var 4 miljoner kr vilket är märkligt. Detta visar på hur dåliga kunskaper så väl allmänhet som journalister har om EU och det går uppenbarligen också ut över bevakningen. Från senaste EU-toppmötet rapporterades bara vissa uttalanden om Egypten och löst prat från Tyskland och Frankrike om ny pakt inom den ekonomiska politiken. Detta var inte ens saker som fanns med i diskussionsunderlaget till mötet. Vet man om att det var den högre siffran som Sandstedt avsåg då är inte klippet alls lika roligt. Ungefär lika kul som att lyssna på när Szyber (KD) i islamismdebatten hävdar att det ägde rum ett terrordåd i Stockholm 11 september 2010. Poängen i humorn ligger i att man inte vet hur mycket EU:s energipolitik kan komma att kosta. 

 

Alla som sysslar med politisk journalistik borde känna till att 4 miljoner kr är en försvinnande liten summa på EU-nivå och inget som man frågar statsministern om. Att man kommit fram till att man ska lägga 1000 miljarder Euro på energipolitiken till 2020 har SVT överhuvudtaget inte informerat någon om. Vet man det så är det inte orimligt att kostnaden till 2050 landar på 4000 miljarder. Var det kommer landa vet vi ännu dock inte.”

Med vänliga hälsningar,

Martin Kinnunen

Pressansvarig”

(PO)

Wanted: 30 000 miljarder kronor från Sandstedt (II)

Jakten på Sandstedts kvarvarande 30 000 miljarder kronor går vidare. 10 000 miljarder kronor är hittade, men var finns resten? Ett spår ledde mig till det gångna toppmötets rådsslutsatser, men det blev bom. Det enda som sägs om kostnader där är att kommissionen ska utreda det vidare:

”Kommissionen uppmanas att senast i juni 2011 rapportera till rådet om vilka investeringsbelopp som kan förväntas bli nödvändiga, om förslag om hur finansieringsbehoven kan tillgodoses och om hur eventuella hinder för investeringar i infrastruktur kan åtgärdas.”

Förövrigt sprider sig Sandstedts växlingskurs som en löpeld i sociala medier, med bland annat den här hemsidan.

(PO)

Wanted: 30 000 miljarder kronor från Sandstedt

Förra inlägget om Margareta Sandstedts (SD) sjabblande med euro och kronor i riksdagskammaren har lett vidare till en diskussion som är rätt spännande. Var kommer summan 4000 miljarder euro/40 000 miljarder kronor från?

Till SVT:s GävleDala säger Sandstedt: – Den riktiga siffra är fyratusen miljarder euro. Den vill jag fastställa att den är korrekt.

När EU-kommissionären Günther Oettinger presenterade energistrategin i höstas fanns siffran tusen miljarder euro (one trillion på engelska): ”What is more, huge investments of around €1 trillion will be needed in the next decade to make Europe’s installations and infrastructure fit for the future.” Något som @thefifthcolon påpekade via twitter.

Så långt är det inget tvivel om att vi pratar om väldigt mycket pengar som behövs investeras i energiinfrastrukturen. Men Sandstedts summa var fyra gånger så hög. I kommentarsfältet i det förra inlägget skriver signaturen Nils4ever:

”Vad det handlar om är investeringar på 10 000 miljarder till 2020 och sedan kommer de andra planerade investeringarna på sikt. EU-kommissionen har tidigare diskuterat att det kan röra sig om ytterligare 3000 miljarder Euro.”

Och när jag frågar efter en länk till siffran fyller Erik E i: ”Källan är inte på internet utan dokument som EU skickat ut till bl.a. svenska partier. 1000+3000 miljarder euro.” Nils4Ever fyller i att det ska handla om perioden fram till 2050.

Med min erfarenhet av EU-kommissionen och kommunikationen mellan olika institutioner så har jag svårt att tro att kommissionen skickar brev till svenska riksdagspartier med handlingar som inte finns någonstans i cyberrymden. Och om de gjorde det, så skulle någon vid de svenska riksdagspartiernas kansli vid det här laget ha lagt ut den handlingen någonstans i cyberrymden. Särskilt någon hos Sverigdemokraterna efter Sandstedts insats i kammaren. Så varifrån kommer siffran 4000 miljarder euro?

Jag har efterlyst källan till siffran här på bloggen, på Facebook och på twitter flera gånger. En person på EU-kommissionen som borde känna igen den högre siffran ställer sig lika frågande som jag varifrån den kommer. En annan person, R, mejlar om egen teori.

Han skickar en länk till ett dokument, finansierat av de gröna, från Öko-institutet och hänvisar till sidan 40: ”The difference of primary energy imports between the Vision Scenario and the Reference Scenario represents an economic value of € 130 bn in 2020, about € 260 bn in 2030 and approx. € 455 bn in 2050, based on the most recent oil price forecast by the International Energy Agency.”

Och R fortsätter: ”Är en del av vad som ligger bakom den siffra SD-kvinnan fick för sig?”

Problemet med den teori är att det är en nolla för lite i siffran till 2050 (fler felräkningar?), så frågan kvarstår – var fick Sandstedt siffran ifrån? Jag har också försökt hitta något på Sverigedemokraternas hemsida till försvar för uppgifterna från partiledaren Jimmie Åkessons svärmor, men hittills finns inga uppgifter publicerad på SD:s hemsida.

Sandstedt sade 40 000 miljarder kronor i kammaren, 10 000 miljarder kronor är upphittade. Återstår 30 000 miljarder kronor. Wanted: 30 000 miljarder kronor från Sandstedt. Kan någon bloggläsare lösa mysteriet åt mig!?!

(PO)

Fotnot: Sandstedts siffra har också uppmärksammats av Expressen.

Inte lätt att räkna om euro till kronor…

I en debatt i Sveriges Riksdag under tisdagen visade att det där med kronor och euron inte är så lätt. Sverigedemokraten Margareta Sandstedt tog upp en fråga om EU:s strategier för elmarknaden. Enligt Sandstedt är kommissionens beräkningar att strategin skulle kosta €400 000 ”Det motsvarar ungefär 40 000 miljarder i svenska kronor. Det är väldigt mycket pengar.” Inte lätt det där med matematik.

Se klippet på Youtube .

Längre klipp hos SVT:s Gävle-Dala där även statsminister Reinfeldt svarar. Hela riksdagsprotokollet här.

Det som Sandstedt egentligen ville fråga om och diskutera var det gångna energitoppmötet.

Annars vore det inte helt fel att få växla in euromynten i byrålådan till Sandstedts kurs. Det kan ju behövas nu när elräkningen är så hög…

(PO)

TILLÄGG: På twitter påpekar @thefifthcolon att Sandstedt snarast har ett dubbelfel, att siffran är en fjärdedel så hög som Sandstedt menade (i kronor, inte i euro). Det är i alla fall summan  ”one trillion euro” som kommissionär Oettinger använder i EU:s 2020-strategi (på sidan 1). Med risk för att ge mig ut på pinsamma matematikövningar så är ”1 trillion euro” samma sak 1 biljon euro på svenska. En biljon är samma sak som tusen miljarder, och med en eurokurs på runt 9 kronor så är kostnaden 9000 miljarder svenska kronor, inte 40 0000 miljarder kronor som Sandstedt hävdade i Sveriges riksdag.

TILLÄGG 2: I kommentarsfältet pågår en diskussion om vad summan för EU:s strategi på elmarknaden egentligen är. Ingen ifrågasätter 9000-10 000 miljarder (beroende på växelkurs) kronor till 2020, ett par som kommenterat inlägget hänvisar till att Sandstedt ska ha fått uppgiften ur dokument som EU-kommissionen ska ha skickat till svenska riksdagspartier. Summan 36-40 000 miljarder kronor ska då handla om tiden fram till 2050 enligt en skribent. Ännu har ingen kunnat posta en länk till uppgiften, om det är någon som har sett det dokumentet så mejla gärna eubloggen@yahoo.se

Det går också naturligtvis bra att lägga det länken i kommentarsfältet också.