Nya diskussioner om SD:s Putin-relation efter DN:s avslöjande

Följare av EUbloggen vet att jag har vid flera tillfällen skrivit om Sverigedemokaternas EU-politik och partiets relation till Ryssland. Rysslandsindexet kom till efter mina första blogginlägg om hur SD valt att rösta Putinvänligt i parlamentet men man kallade det för enbart EU-kritik trots att andra EU-kritiska partier gjort en annan analys och röstade tvärtom. Att partiet har en gren med Putinister som står mot falangen ”Nykaroliner” är också något som tagits upp i EUbloggens intervjuer med förre partiledaren Mikael Jansson och partisekreteraren Björn Söder. Att partiet i voteringarna i Europaparlamentet också tagit intryck av EUbloggens uppmärksammande och under 2015 vid två tillfällen brutit sin röstsvit. SD har i debattartiklar, uttalanden och i sociala medier kraftfullt försökt dementera att partiet är Putinvänligt eller i alla fall tona ned Putinfalangens betydelse.

Därför är helgens uppgifter i Dagens Nyheter om att tidningen Samtiden styrts av Erik Almqvist och att ansvarig utgivare inte haft kontroll över publiceringen smått sensationella. Ännu mer anmärkningsvärt är chefredaktören Jan Sjunnesson berättar om hur Almqvist (föga förvånande) tagit Rysslands parti i konflikten med Ukraina, skrivet under pseudonym.

– Jag är ansvarig utgivare för en produkt där vi har en anonym ledarskribent som skriver Putinvänliga ledare och jag kan inte gå in och säga stopp och belägg. Jag har inte ens tillgång till systemet, berättade Sjunnesson för DN.

Förutom att det är brottsligt att inte ge ansvarig utgivare kontroll över publicering så är uppgifterna att det bland annat skurit sig mellan Almqvist och Sjunnesson i Rysslandsfrågan ännu ett exempel på brännpunkten mellan Putinister och Nykaroliner i SD. Enligt Sjunnesson har det varit välkänt i partiledningen att Almqvist är den som styr och ställer. Martin Kinnunen och Paula Bieler som sitter i Samtidens styrelse (och som utreds för misstanke om skattebrott i samband med utbetalningar till Almqvists bolag) slår på Samtiden tillbaka mot Sjunnesson och skriver:

”Att det skulle ha publicerats ”Putin-vänliga” texter i tidningen är direkt felaktigt och den som tvekar kan själv söka i tidningens artikelarkiv.”

När nyheten briserade i helgen blev det en del intressanta reaktioner. Erik Almqvist skrev på sin Facebooksida och förnekade Putinvänliga ledare:

Skärmavbild 2015-02-16 kl. 15.59.39

Och han fick snabbt eldunderstöd av Mikael Valtersson. Och just i den här diskussionen är nog Valtersson en som Almqvist inte vill ha ha hjälp av. Valtersson satt i luftförsvarsutredningen har ifrågasatts, inte bara mejlande utan framför allt för kopplingar till den identitära rörelsen som är ideologiskt närstående Putin. Bland annat har Valtersson både suttit i styrelsen och varit talesperson för Viking Mineral vars huvudägare är Patrik Brinkmann med omfattande högerextrema kontakter i Europa. När uppgifterna om Valtersson kom ut beslutade sig SD för att inte förnya Valterssons mandat i luftförsvarsutredningen.

Skärmavbild 2015-02-16 kl. 16.12.25Även Gustav Kasselstrand var ute i diskussionen med missnöjda SD:are. Kasselstrand är SDU:s ordförande och bland annat twittrat om att han hellre såg ett besök av Putin än Obama i Stockholm. Kasselstrand fick också på nöten av partiledningen när han bildade ett europeiskt ungdomsförbund med de mer radikala och öppet Rysslandsvänliga partierna i Europa.

Skärmavbild 2015-02-16 kl. 16.15.17

Bläddrar man bland Erik Almqvists tweet hittar men flera intressanta exempel. Som den här:

UPPDATERING: Erik Almqvist tyckte visst inte om att jag uppmärksammade just den där tweeten. Det tog inte mer än två timmar från publicering av det här blogginlägget till att tweeten ovan raderats. Därför publicerar jag en skärmdump av tweeten istället för en inbäddningen ovan (som är trasig för att Almqvist deletat den).

Skärmavbild 2015-02-16 kl. 18.21.55

Nu handlar inte bilden om den kontext som Almqvist gör gällande, om någon trodde det. Det är istället en traditionell sedvänja i Lewes där Angela Merkel fått en betydligt mer grov docka tidigare år än Putin, för att inte tala om Cameron, Clegg, Bush och Blair… Så mycket för den anglosaxiska krigshetsen. Men Almqvist som sitter i Ungern letar gärna fram vridningar som tar Rysslands parti i konflikten över Ukraina.

Tillägg: Uppmärksamma och kunniga läsare påpekar att Nato saknar en rad av de baser som påstås finnas i bilden. Nato har inga baser bland annat i Mellanöstern och Japan. Nato håller sig till Europa, däremot har USA avtal med en rad länder om baser men USA är inte Nato, vilket bland annat visade sig i invasionen av Irak. Rysslands internationella baser uppmärksammas mer sällan men finns omtalade i ett nyhetsbrev från Militärt. Ett annat exempel på Rysslands internationella inflytande är att landet gick om USA för några år sedan som exportör av vapen till Latinamerika.

Och Almqvist ger sitt stöd för hur SD röstat under 2014 i Europaparlamentet.

De ”neokonservativa” partier han sågar är partier som röstat för i voteringar SD röstat emot, där Ryssland haft intressen.

Debatten inom SD lär fortsätta efter det här, och då och då lär vi som följer svensk politik få en glimt av det hela.

(PO)

Annonser

SD flaggar för att ändra politiken gentemot Ryssland

Efter att ett tre månader gammalt blogginlägg om Putins bästa svenska vänner (Sverigedemokraterna genom sitt konsekventa agerande i Europaparlamentet) fått viral spridning och ny fart har jag återigen hamnat i diskussion med Sverigedemokraternas försvars- och säkerhetspolitiska råd som går under twitter- & bloggnamnet Lantvärnet. Resultatet av den diskussionen är en tydlig signal om att det finns krafter i Sverigedemokraterna som nu vill ändra partiets politik i Europaparlamentet när det gäller Ryssland, vilket innebär en omsvängning på 180-grader jämfört med hur partiet agerat hittills.

– SD delar inte den syn på Ryssland som UKIP eller FN har. Det ligger inte i vårt säkpol intresse, säger Lantvärnet i en tweet till EUbloggen.

Först lite bakgrund: Lite förenklat kan man säga att Lantvärnet företräder en falang inom Sverigedemokraterna som vi kan kalla för ”Nykarolinerna” medan partiet i Europaparlamentet har agerat i enlighet med den andra falangen som kan kallas för ”Putinisterna”. Mest kände och uttalade Putinisten får anses vara SDU:s ordförande Gustav Kasselstrand som uttryckt beundran för Putin och som står nära det Moskvafinansierade Nationella Fronten med familjen Le Pen (där fader Le Pen fått 2 miljoner Euro från en fd KGB-agent).

En av många minst bevarade hemligheter i Bryssel är att Europaparlamentarikerna Peter Lundgren och Kristina Winberg har haft Kent Ekroth som överrock och styrande i bland annat partigruppsförhandlingar. Samme Ekroth har suttit (när jag frågade SD för ett halvår sedan fick jag otillfredsställande otydligt svar om engagemanget var avvecklat eller inte) som kassör i EAF, ett europeiskt partisamarbete där även Le Pens parti är med.

EAF har också en ungdomsorganisation där SDU med Kasselstrand ingått.  I Europaparlamentet sitter dock Sverigedemokraterna tillsammans med bl a Putinorienterade UKIP i EFDD.

Läget fram till nu: Genom att konsekvent rösta på ett sådant sätt som gynnar Rysslands intressen, och som urholkar stödet för Ukraina, så har Sverigedemokraterna i Europaparlamentet agerat tillsammans med de krafter som i mer hätska stunder beskrivits som Moskvas femtekolonn i väst eller som den nya Komintern. Klart är i alla fall att dessa partier skyller rysk aggression på EU och Väst och att man på olika sätt bidragit till att legitimera Rysslands folkrättsbrott, bland annat genom att skicka valobservatörer till Krim och Donetsk. Sverigedemokraterna kan här med snälla ord sägas agerat som nyttiga idioter.

Kristina Winberg (SD)

Kristina Winberg (SD)

När jag frågade en av partiets parlamentariker, Kristina Winberg, kring om hon inte såg det som problematiskt att stödja Ryssland i Europaparlamentet fick jag också upplysa henne om att hennes baltiska EFDD-kollegor röstat efter eget huvud och inte gått på UKIP:s linje som är EFDD:s officiella.

Den säkerhetspolitiska dimensionen i voteringarna kring olika resolutioner och uttalanden om Ukraina hade gått Winberg förbi som argumenterade sitt ställningstagande med att SD var emot att EU utvidgades och att voteringarna kunde ses som tidiga steg mot EU-medlemskap trots att Ukraina är mycket långt från att ens vara i närheten av att inleda förhandlingar och ännu mindre kvalificera sig för medlemskap.

Diskussionen med Lantvärnet:
Upprinnelsen till diskussionen var en tweet om att mitt gamla inlägg fått fart genom Facebookdelningar där Lantvärnet gick in och svarade.

Jag konstaterade att där tycks Lantvärnet företräda en minoritetslinje i SD eftersom voteringarna och samarbetena internationellt inte kan sägas ligga i Sveriges säkerhetspolitiska intresse och att det inte fungerar att köra som argument för SD att ”min fiende (EU) fiendes (Ryssland) är min vän”. Blev lite förvånad när jag fick medhåll och Lantvärnet flaggade för ett förtydligande av partiets linje, något jag menade inte räcker utan att man behöver faktiskt visa i praktiskt agerande var man står någonstans.

Fler blandade sig i diskussionen och pekade på just de fraktioner som jag beskrivit ovan (Putinister & Nykaroliner) och ett för mig i alla fall oväntat tydligt besked kom om vem som äger makten över att definiera partilinjen i dessa frågor, den makten sitter hos Björn Söder och förre partiledaren Mikael Jansson.  Och dom håller uppenbarligen inte med Kristina Winberg, Peter Lundgren och Kent Ekroth.

Vidare efterlyste jag skriftliga källor på var den linjen tydliggjorts och fick svaret Mikael Jansson uttalat sig (oklart var och hur) – och att man också kommer att presentera hållningen i en artikel framöver (oklart för mig när eller var). Dock underströks det att samliga i Sverigedemokraternas säkerhetspolitiska råd ska stå bakom den här linjen och att partiets Europaparlamentariker och Ekroth ska tas i öra.

Vad händer nu?EFD2

En rad frågetecken behöver rätas upp genom konkretiseringar att förverkliga den påstådda linjen. Bevisningen återstår alltså. Jag kan heller inte värdera styrkeförhållandena i SD mer än att mitt övergripande intryck är att Putinisterna pressats tillbaka steg för steg.

Om det Lantvärnet uppger på twitter är korrekt bör för det första en linjemarkering dyka upp inom kort i skrift och med ett tydligt avståndstagande från Nationella Fronten och UKIP:s Rysslandspolitik. Det bör tydliggöra att man inte kommer att följa EFDD:s officiella linje i frågor som rör Ryssland.

Därefter behöver partiets parlamentariker visa i praktisk voteringshandling vid kommande omröstningar att man inte stödjer Ryssland direkt eller indirekt. Detta får betraktas som en oväntad och smått sensationell förändring av Sverigedemokraternas agerande i Europapolitiken, om det nu blir verklighet.

Om Sverigedemokraterna sätter Sveriges säkerhetspolitiska intresse främst borde det också synas i en nedtonad anti-EU-retorik på de områden som handlar om kollektiv säkerhet och motståndskraft, exempelvis energiunionen. Att vårda EU:s solidaritetsförklaring bör, om SD ska bli trovärdig, bli en prioritering som går före det mekaniska ”EU är dumt”.

Rent krasst är Sveriges försvarsskafferi tomt och vi är helt beroende av en kollektiv säkerhetsmodell för minst femton år framåt i tiden även om vi idag skulle fatta beslut om att dubbla försvarsanslagen redan nästa år (så lång tid tar det). Den kollektiva säkerhetsmodellen är Nato eller som allra minst att hoppas på att EU:s solidaritetsförklaring inte urholkas genom för stora framgångar för Nationella Fronten och UKIP i nyckelländerna Frankrike och Storbritannien. Att då vara med själv och undergräva sin egen säkerhet får anses som…korkat.

Därutöver, vilket SD inte klarat av hittills, bör partiet ta ett allvarligt samtal med Gustav Kasselstrand och få små-Putinisterna i ungdomsförbundet med omedelbar verkan lämna EAF:s ungdomsorganisation. TILLÄGG: Här var jag varit ouppdaterad och hade missat att SDU tvingats gå ur redan efter två månader. Läs SDU:s hemsida här där man beklagar att man tvingas lämna YEAH. Den punkten är alltså uppfylld.

Och vill Sverigedemokraterna bli Ceasars hustru (höjd över varje misstanke) på allvar och därigenom befria sig från epitetet som 2010-talets VPK borde en extern oförvitlig person, exempelvis Inga-Britt Ahlenius, få fri tillgång för att granska och publicera sina rön om huruvida Sverigedemokraterna har under 2000-talet mottagit finansiering från utlandet, något som man fick under 90-talet från Le Pen, som vi idag vet får sina pengar från Moskva… Detta bör göras innan Vintervalet i mars.

Sverigedemokraterna riskerar att inte ha så mycket tid på sig att vända under galgen i Rysslandsfrågan.

Nyheterna från idag är oroande. Litauen höjer sin beredskap, rekordstor rysk styrkedemonstration och övning med bombplan med kärnvapenkapacitet (faktiskt fler flygplan i luften än vad Nato har stationerat i Baltikum) i Östersjön samt att patriarken Kirill har varit i förbön för att stoppa krig mellan Moskva och Väst och valt att göra det i Kaliningrad som gränsar till Litauen:

– Vi ber, särskilt här, att Gud ska bevara Ryssland från attacker, även i den här regionen (enklaven Kaliningrad (min anm)) och för att förhindra krig mellan Ryssland och Väst, så att ingen skrämmer oss med krig och så att vi alltid har kraften att stå upp för vårt folk.

Jag har tidigare varnat för en kall vinter och tecknen hopar sig för en Rysk Jul. Måhända kan det vara så att SD börjar inse att man har bråttom att byta fot och sparka av sig skon som det står Putin på.

(PO)

Tillägg: Den som vill få en översikt på Rysslands agerande gentemot olika partier kan exempelvis läsa the Guardian.

Det här vill inte Sverigedemokraterna att du läser

DSC_0133

Sverigedemokraternas valstuga i Uppsala

Det här är det sjätte blogginlägget i en serie om några saker som partierna inte vill att du läser eller frågar kandidaterna om. Jag skriver det eftersom det är inte så svårt att se vad partierna VILL prata om.

Flera frågeställningar kommer ni att märka kommer att återkomma på flera partier. Generellt finns det en hel del som blir problematiskt i ett svenskt perspektiv när man samarbetar med partier från andra länder. Listan kommer inte heller vara fullständig, det finns mer som partier och kandidater gärna inte pratar om, kanske kommer några att tycka att det jag listar är orättvist eller snedvridet – men det här är mitt försök till ett att ge fler verktyg för väljare att ställa kritiska frågor i Europapolitiken. Förhoppningsvis bidrar till det bra svar från partierna och en bra dialog.

Det är min ambition att hinna med tio partier före valet, vi får se om tiden medger det.

 Kapitel 6 Det här vill inte Sverigedemokraterna att du läser

Få partier väcker så mycket uppmärksamhet som Sverigedemokraterna just nu, med motdemonstrationer på flera orter som partiledaren besöker. Men bakom plakatpolitiken och gatornas larm finns det saker som Sverigedemokraterna inte vill att du läser.

Ska jag beskriva det enkelt så är det ett parti som antingen är mästare eller klåpare, beroende på betraktelsesätt, på att säga en sak, mena en annan och kanske göra en tredje. Partiet hävdar saker, försöker man syna bluffen retirerar man kanske lite och försöker vända och vrida på frågeställningen och så går diskussionen fram och tillbaka utan att man säger – sorry, vi hade fel (varför det nu ska vara så farligt när man väl gjort fel…). Det finns skäl att grubbla över om det är medvetet eller bara klantigt, oavsett vilket är det inte snyggt mot väljarna. Demokrati bygger på att man kan utkräva ansvar.

Jag har själv haft två sådana EU-relaterade diskussioner med SD där jag reagerade på påståenden och sedan försökt gräva fram vad källan är. Det första är Margareta Sandstedt som i riksdagen fyrdubblade en siffra (jag hoppar att hon dessutom sade fel från första början) som sedan inte gick att verifiera. Det som SD kunde åstadkomma var ett konspiratoriskt non-paper som ingen kunde hitta.

Det andra tillfället var med anledning av partiets EU-valsbroschyr som en twittrare ställde en fråga kring vilken korruption som avsågs. Twitterkontot @SDRIKS svarade en siffra som de sedan inte kunde belägga eller källhänvisa till och sedan drog till med en annan siffra. Läs om det här.

Ett annat mer publikt exempel utspelade sig SVT:s morgonstudio. Kolla in det här från 9 minuter och framåt.

Det är partiets listetta i parlamentsvalet Kristina Winberg som lyckas göra en tydlig fråga otydlig och sedan svänga totalt. Jag kan bara konstatera att Sverigedemokraterna inte tog till sig EU-bloggens fjolårsserie med förslag på Dream Team-uppställningar i parlamentsvalet för partiet.

Det är svårt att tänka sig att partiet satsar 15 miljoner kronor på parlamentsvalet men inte gjort ett bättre jobb med partiets toppkandidat.

Jag har aldrig träffat ett parti (svenskt, invalt i Riksdagen eller Europaparlamentet) som kombinerat tre saker så ofta; slarv med sifferuppgifter, kan inte källhänvisa och som vägrar beklaga eller be om ursäkt när man gör fel. Därför känns det inte så konstigt att partiet gör en valfilm med absolut fiktion  – om att utrota bävrar i en setting med den värsta Naziestetiken jag sett i en valfilm.

Att försöka kleta naziststämpel på EU samtidigt som man får in en förintelsereferens är ett minst sagt intressant sätt att blanda ihop korten. Jag ser det som ett led i att försöka positionera SD mot mitten. Om man tar kampen mot den tyske nazisten i Bryssel som vill förinta en del av Sverige så måste man vara rätt schysst…

Men när utländska bedömare placerar partiet på en höger om högerskala så hamnar partiet långt mycket mer till höger än Sannfinländare och Dansk Folkeparti, ja till och med höger om österrikiska FPÖ och belgiska Vlaams Belang.

När det gäller partigrupp så fortsätter SD att med att inte svara på frågorna utan åla sig undan med halvsanningar och lögner. Att partiet inte vet så mycket om vilka partier man kan samarbeta med är strunt. Partiet har pratat i minst sju år med Vlaams Belang och Front National. Sanningen är den att det bara finns två val för SD, antingen ingå i den mest högerextrema gruppen som bildas efter parlamentsvalet (och riskera att skrämma svenska väljare) eller vara grupplösa. Läs mer om det här.

Problemet med Front National och de andra möjliga kompisarna i partigruppen är inte bara att de är högerextremister, utan även Putinister. Engelska Searchlight listar vilka som var Putins lakejer i att legitimera rövandet av Krim, och här finns ledamöter från Front National, Vlaams Belang och österriska FPÖ (Läs mer om den röda delen av valobservatörerna på Krim i Vänsterpartikapitlet.)

Den tongivande ledaren för den nya högerextremistgruppen är Marine Le Pen, hennes syn på Putin kan du läsa om här (och kan du inte tyska – google translate ger en hyfsad bild)

kasselstrand

Även SDU:s förbundsordförande har ryckts med i Putinvurmen, och twittrade att han hellre välkomnade Putin än Obama till Stockholm. Men Putinismen som är det nya svarta inom den högerextrema rörelsen på kontinenten är inte okomplicerad i Sverige. Vilsenheten och sökandet om hur man ska se på vad som händer avspeglar sig i debatten på SD-Kuriren. Kan man vurma för “arvfiendens ledare”? Om man ser Vladimir Putin som en vän, varför vill då Mikael Jansson i försvarsberedningen rusta upp mer och skriver ett långt avvikande inlägg (16 sidor) om vikten av att rusta upp och förstärka Gotland för att hjälpa balterna. Han öppnar också för gemensam nordisk-baltisk styrka. Det är mer i den traditionella nationella anda som Sverigedemokraternas bas känner igen sig i. Ur vägen Moskoviter har varit ett stridsrop i generationer, något som inte Le Pen har med sig i sitt bagage.

Just nu, som konturerna i det politiska spelet ter sig är en röst på Sverigedemokraterna i Europaparlamentsval, en röst som går till Le Pens nya partigrupp och är då en röst som försvagar europeisk säkerhet och blottlägger de baltiska broderfolken (och Finland), något som Jimmy Åkesson & Co för inte så länge sedan skulle ha kallat för landsförräderi, i alla fall över ett stop öl på puben.

Inte så konstigt att Sverigedemokraterna kliar sina huvuden inför hur man hamnat i det här dilemmat.

Och de två mandat som jag trodde att partiet skulle få verkar inte alls så säkert längre…

Läs de andra kapitlen i serien:

Kapitel 1: Det här vill inte Socialdemokraterna att du läser

Kapitel 2: Det här vill inte Folkpartiet att du läser

Kapitel 3: Det här vill inte Moderaterna att du läser

Kapitel 4: Det här vill inte Vänsterpartiet att du läser

Kapitel 5: Det här vill inte Centerpartiet att du läser

(PO)